Vad intressant det är att en hopplöshet kan vända till hoppfullhet på en ganska kort stund. Tex i sportens värld. Man kan se sitt lag ligga under i målprotokollet med både 2 och 3 mål. Kan kännas som hopplöst. Så får dom helt plötsligt ett mål och hoppet tänds. Kommer sen ett till och ett till och man går ikapp så det helt annorlunda. Energin kommer tillbaka. Tron på att det ska kunna bli seger finns där. Det blir hoppfullt.
Tänk vad hopplöshet dränerar energi. Kraftlöshet. Tänket går i stå. Tron tappas.
Men betänk att det kan ändras snabbt. Där hoppets tänds och man kan börja ana ”morgonluft”. Att hålla fast vid hoppet.
”Där hoppet var ute hoppades han ändå och trodde och blev så far till många folk, som det var sagt: Så ska din avkomma bli.” Romarbrevet 4:18 SFB15
Hoppades ändå
”Där inget hopp fanns [där mänskligt sett allt hopp var ute] hoppades och trodde Abraham att han skulle bli ”en far för många folk”
Detta är starkt. Det kan vara så att rent mänskligt kan det se kört ut. Omöjligt. Hopplöst. Att trotsigt tro och hoppas. Ändå. Det finns alltså hopp även där man till synes bara ser hopplöshet.
Så kanske dessa tankar kan få ge dig en strimma av hopp igen.
Inte vet jag hur du reagerar och känner i en tid som denna.
Jag tänker att mycket annat tappar sin dragningskraft. Många saker som tidigare var viktigt blir klart mindre viktigt.
Kanske är det svårt att hålla hoppet uppe. Men hur håller man uppe hoppet i en annars en rätt hopplös tid?
För mig har det blivit viktigt att se och söka upp det som verkligen är ljuspunkter just nu.
Bara för att ta några exempel: på jobbet gör vi allt för att försöka att hålla butiken öppen. Men vi kanske säljer för hälften kanske. Då väljer jag att uppskatta det som mycket. För det kunde ha varit klart mycket värre. Likaså försöker jag se på allt som görs som är bra. Själv är jag placerad hemma för att inte smitta någon. När jag då ser vilket fantastiskt bra jobb blir jag glad. Det ger mig hopp. Likaså hör några av sig och kan komma och hjälpa oss. Det ger mig hopp. Jag tittar också på historien. Så många gånger har vår butik haft tuffa tider men det har löst sig. Så lägger jag små avgörande positiv händelser i mitt minne. Det hjälper mig att han hopp en hopplös tid.
Vad menar jag? Jo, att du kan skapa hopp hos dig själv också andra genom att fokusera mer på det som är och varit bra. Så får inte oron om framtiden makt över tänket.
Till sist har jag en väg som överväger alla andra vägar. Jag ber till gud att han ska ge mig hopp. Min tro vilar i en Gud som kan mer än vad jag kan. Som har ett bättre perspektiv än alla oss andra. Det ger mig en trygghet. Den ger mig tilltro. Den ger mig ljus i tunneln. Framtidstro. Den bär mig på ett förunderlig sätt.
Låter det för bra för att vara sant? Möjligen. Men det är så. Pröva det.
När skriver dessa funderingar kommer en psalm i mitt minne. ”Jag tror på en Gud….” nr 766 i Psalmboken
Jag tror på en Gud som är helig och varm, som ger kampglöd och identitet. En helande Gud som gör trasigt till helt, som stärker till medvetenhet.
Jag tror på en Gud som gråter med mig, när jag gråter så allting är gråt. En tröstande Gud som kan trösta likt den som väntar tills gråten gått åt.
Jag tror på en Gud som bor inom mig och som bor i allt utanför. En skrattande Gud som vill skratta med mig, som lever med mig när jag dör.
Så jag tror att man kan få och leva i hoppet i en tid där hopplösheten vill tränga sig på. Ställ inte frågan ”är du lycklig?” Utan fråga ”hur lycklig är du?” Välj att titta på allt från den positiva sidan. Träna dig att se att du har mer hopp än du tror. Mer hoppfull än du upptäckt dig vara. Du är mer lycklig än du tror att du är. För just nu finns det så mycket att vara tacksam för. Låt det fylla sin tankevärld.
Min bön blir
🙏Herre, tack för att vi får sätta vår tillit till dig Herre. Tack för att do förmår att hjälpa oss i en tid som denna. Gå med oss. Ge oss ditt hopp. Tack för att du räcker till för oss alla. Hjälp alla som drabbats av detta virus. Hela. Stöd. Trösta. Amen 🙏
På den frågan finns det väl inga enkla svar. I alla fall inga lättköpta svar. Klyschor är knappast välkomna i ett sådant ämne.
Det är inte lätt att hoppas på något när man redan nästan redan gett upp. Det är då hopplöshetens snara nästan stryper oss. Vi får knappast luft känns det som. Ser inte ljuset i tunneln. Kämpar för att hålla oss över ytan. Att hoppas då är inte lätt.
Jag som tror på Gud har hittat en hållning där det finns hopp i hopplösheten. Winston Churchill lär ha sagt följande:
”Inget är omöjligt. Det omöjliga tar bara lite längre tid”
I sig kan det vara provocerande. Samtidigt ligger det ju en sanning i det. Han kanske sa så av egen erfarenhet.
Ett bibliskt exempel är Abraham och Sara. Hon kunde inte få barn på grund av ålder. Ändå skulle han bli far åt många folk. Allt enligt Guds löfte. Mänskligt sätt omöjligt. I Romarbrevet 4:18-19 läser vi:
”Där hoppet var ute hoppades han ändå och trodde och blev så far till många folk, som det var sagt: Så ska din avkomma bli. Han vacklade inte i tron när han tänkte på sin döda kropp – han var omkring hundra år – och att Saras moderliv var dött.”
Där allt hopp var ute hoppades och trodde han ändå. Och det blev som löftet var sagt.
I detta ligger det en djup sanning. Det är ingen klyscha. Det är en möjlig väg. Att hoppas ändå.
Det beror på vart man grundar hoppet på. Det är inte mycket att hoppas på om man utgår från sin egen kraft och förmåga. För om det hade funkat hade ju redan hoppet fullbordats. Nej, det handlar om att tillföra tro till hoppet. Att tro på en Gud som kan göra det omöjliga möjligt. Att lägga sin tillit hos honom som är skaparen. Som kan ur intet skapa något synligt och verkligt.
Så det är möjligt att hoppas där hopplöshet tagit över. Det handlar om att välja väg. Välja inställning. Abraham fick denna kraft genom att sätta sin tillit till Gud högre än tron på sig själv. Då går det att hoppas mitt i hopplösheten.
Under en ganska lång tid har jag stannat inför just ”hopp”. På olika sätt och utan att planera det har jag hamnat i begreppet hopp. Jag har fått bekräftelse på att det tydligen har varit ett viktigt ämne just nu.
Jag mötte uttrycket i tv härom kvällen igen. Där hopplöshet råder blir man passiv. Så såg jag in i en person ögon som verkligen såg uppgivna ut. Helt passiv.
När jag funderar på detta lägger jag märke till hur mycket hopplöshet det är.
Hopplöshet har lätt att gå över i uppgivenhet.
Kanske känner du inte igen dig i det som jag beskriver. Då har du en jätteviktig uppgift framför dig. Du behöver smitta av dig av det hopp du har.
Jag inser vilken viktig uppgift kyrkan har. Att ingjuta mod och hopp. Att ställa sig i vägen för den uppgivenhet som breder ut sig.
Förlåt att jag tar upp det så snart igen. Men det är så viktigt. Personen som drabbas av detta stannar upp och går inte vidare. Ett samhälle där hopplösheten fått sitt insteg och grepp får djupa problem.
Låt oss göra vad vi kan för att ingjuta hopp. Där du finns på dagarna – gör vad du kan för att uppmuntra och ge hopp. Tala tro. Släpp negativa samtal. Tala gott. Uppmuntra. Har du inte sådan ord bör du ifall fall välja bort dom negativa orden. Folket som du möter och tappat hoppet behöver bättre ord än om hopplöshet och annat negativt.
Du som ber – be för dom som drabbats av hopplöshet. Det finns en Gud som kan ge hopp.
Till dig som känner hopplöshet – lyft blicken från gruset. Släpp dåliga minnen. Välj bort dom. Välj att se framåt. Pröva att be till Gud. Bara vilani att det fungerar. Och du – det är inte kört. Det är inte kört. Håll ut. Hoppet kommer att återvända. Ge det bara en öppen dörr in i dig så att du inte, mot din vilja, skjuter bort den.
Pedher´s blogg 