När man inte tycker sig ha tid att kolla innehållet i sin ryggsäck ….

Jag har ofta min rygga med mig när jag går till jobbet. Matlådan ska med. Sen finns det ju annat man bär med sig som man behöver. 

Härom dagen så kollade jag igenom min ryggsäck. 🤔 det var mycket onödigt i den. 

Det är mycket man kan bära med sig i en ryggsäck, helt i onödan, om man inte kollar och rensar ur en del. 

Det är mycket man kan bära med sig i livets ryggsäck. Helt i onödan. Vi behöver nog då och då titta igenom vår ryggsäck. Vad är det vi kan lämna bakom oss? Vad är det som tynger helt i onödan? Så går vi där och kämpar helt i onödan. 

Jag själv var den som kollade igenom min rygga och rensade den. Vi är lika ansvariga själva att rensa vår ryggsäck och lämna saker utanför den. 

Många gånger handlar det om att lämna bakom sig. Att det som på olika sätt påverkat oss negativt. 

Hur svårt är det inte att just släppa taget om det som tynger. Om gamla minnen som vi borde ha suddat ut för länge sedan. Kanske det handlar just om det. Att inte längre hålla fast i det. Trots att vi innerst inne vet att det är det bästa alternativet, att just släppa taget, fortsätter vi hålla fast. 

Möjligen finns det en väg att sudda ut jobbiga minnen och släppa taget om en dålig ryggsäck. Att helt enkelt bestämma sig för att man nu eller på sikt släppa taget. Då är man inställd på att så ska bli. Och kanske är det möjligen så att det är en väg. 

Vad som i alla fall är viktig är att vi vågar kolla igenom vår ryggsäck för att rensa ut allt onödigt vi går och bär på. 

Ingas stora väska

När jag var liten hade jag två tanter som ofta var barnvakt. (Intressant ord det där….. Barnvakt. Jag minns dock mina barnvakter som snälla tanter som var med mig när mina föräldrar var borta. Några som gärna gjorde det. Dom var inga vakter). Inga och Viola. Inga var nog min favorit. Jag minns henne som en stor tant. Hemma hos hemma fanns det en stor gungstol som jag inte vågade gunga i om jag inte fick sitta i hennes knä.

Trots att dom var gamla (ja, allt över trettio var väl gammalt då men nu ter sig trettio-strecket inte alls gammalt……) var dom två roliga tanter. Jag minns att dom hade helan och halvan i handdockor. Hos dom kunde man spela grammofon.

Men jag tror mig veta varför jag tyckte om Inga mest. När vi var i kyrkan, vilket vi var rätt ofta, så var Inga där. Kanske tillhörde jag dom som hade lite svårt att sitta still på mötet. Kan vara så. Har inga starka minnesbilder av det men det är möjligt att det var så. Var inga med så gick jag gärna till henne. Hon hade nämligen en JÄTTE STOR väska. Jag har nog inte sett en så stor handväska tidigare.

Denna väska var alltid intressant. I den fanns nämligen godis. Och jag minns inte att jag hade ätit så stora godisbitar som hon hade i sin väska. Dom var hårda och hade genomskinligt papper omkring sig. Dom hade olika färger. Du har säkert sett dom. Dom finns idag också. Dessa godisbitar var så stora i min mun att det tog ett tag att äta upp dom.

När jag kröp intill stora Inga visste hon vad jag ville. Som du förstår var det en stor besvikelse det möte då påsen var tom. Jag undrar om det inte vara samma besvikelse hos henne.

Jag tror dock inte att det var godispåsen som gjorde Inga så attraktiv. Det var hennes kärlek. Hennes kramar var stora och hon tyckte om mig. Man liksom försvann i hennes stora armar. Det behövde ett yrväder som jag.

Att vara typ 6 år och ha en tant Inga i sin bekantskapskrets satt inte helt fel. Att hon var med på mitt kalas var ju givet.

Senare i livet blev Inga sjuk, mycket sjuk. Jag var några år äldre. Då vågade jag inte gå upp till hennes sjuksängen på sjukhuset. Det var nog första gången i livet jag mötte att någon nära kunde bli så sjuk. Jag kan känna det en idag hur jag ångrar att jag inte gick upp till henne. Jag förstod att han hon skulle dö. Men jag vågade inte. Jag skulle vilja säga tack till denna underbara tant. Min barnvakt. Hur liten jag än var då insåg jag det definitiva. Men kanske kan vår Herre framföra detta tack. Tack för alla kramar. Och tack för alla godisbitar jag fick på mötena. Du är bara bäst!