Söndagstankar – Gud har lagt ner evigheten i människans inre

Läste en intressant artikel i Expressen om att man hade hittat stoft från begynnelsen ute i universum. Observationerna, som beskrivs i Astrophysical Journal Letters, har gjorts med det avancerade ALMA-teleskopet i Chile. 13.2 miljarder ljusår bort. Man menar att det är stoft då universum  var bara 600 miljoner år gammalt. Svindlande tankar som väcker funderingar. Universum är stort. Hur kan man avgöra detta på så långt håll? Tror jag släpper den frågan. Man kan se detta på bilden men slutsatserna (?) dom släpper jag nog. 

Jag tror dock att begynnelsens bilder finns närmare oss än vi kanske tror. 

I Predikaren 3:11 står det så här: ”Allt har han gjort skönt i sin tid. Också evigheten har han lagt i människornas hjärtan. Ändå kan de inte förstå Guds verk, från begynnelsen till änden.” Stoften, dom inre bilderna, upplevelserna av begynnelsen och evigheten framåt är lagd i vårt inre. I våra hjärtan. Den kvardröjande bilden sträcker sig än längre ”bortom” detta teleskops bild. Gud själv som skapat allt detta har lagt ner en igenkännande inre bild för oss alla. 

Det perspektivet beskriver Bibeln att vi har svårt att förstå den. Dels för att vi kanske inte vill förstå. Dela kanske för att vi letar efter svaren på fel ställe. Vi springer över ”ån” när svaren finns närmare inom oss. Men när svaret inte ”faller oss i smaken” söker vi det på annat håll. 

Bibeln säger: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom honom, och utan honom blev ingenting till av det som är till.” ‭‭Johannesevangeliet‬ ‭1:1-3‬ ‭SFB15‬‬. Om sen det innebär att det skedde på lång eller kort tid är för mig en mindre viktig fråga. Men det kan inte ett teleskop i Chile se eller avslöja. Det behövs en helt annan lins eller teleskop att se igenom. Den linsen och det teleskopet finns nedlagd i vårt inre. 

Söndagstankar – det inre livets flöde

 

 

På den sista dagen, den största i högtiden, stod Jesus och ropade: ”Om någon är törstig, kom till mig och drick! Den som tror på mig, som Skriften säger, ur hans innersta ska strömmar av levande vatten flyta fram.” Detta sade han om Anden, som de skulle få som trodde på honom. Anden hade nämligen inte kommit än, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.
Johannesevangeliet‬ ‭7:37-39‬ ‭SFB15

‬‬Jesus säger att det var för vårt bästa han lämnade jorden och återvände till himlen. Annars hade inte Anden kunnat komma till oss. Anden har många uppgifter som han kan välsigna våra liv med. På något sätt kan man säga att anden är det som håller liv i vår tro. På några korta meningar går det inte att på ett rättvist sätt beskriva honom och göra honom rättvisa. Men framför mycket så skapar han liv inom dig. Liv i tron. Ett flödande liv. Det ger dig en friskhet som är så skön.

En bild som beskriver det är källsorånget i naturen. Sonen och jag var och vandrade i fjällen. Törstig och trött kom jag till en källa. Vattnet bubblade upp ur marken. Från ”ingenstans” kom detta friska, kalla och klara vatten. Det släkte törsten och gav ny kraft. Jag fyllde min flaska och vi gick vidare. När vi kom till nästa källa behövde jag ju egentligen inget bytt vatten. Men i jämförelse med det (ganska nya vatten) jag hade i flaskan så ville jag hellre ha från denna nya källa.

På något sätt verkar anden på det sättet inom oss. Det möter vår andliga törst. Den ger liv och kraft. Den upplevelsen kan alla få.

Kanske har det livet avstannat inom dig. Då kan du be vår herre att han ”spränger” fram en ny källåder inom dig. Den finns där men kanske har ”tunga stenar” lagt sig över flödet. Be om sprängkraft och låt livets andes flöde åter bryta fram.

Önskar dig en välsignad Pingstdag

”Jag get vet inte när jag störde Gud senast”

Hamnade i en rubrik i tidningen dagen. Artikeln handlade om Gert Fylking. Rubriken lät ”Jag get vet inte när jag störde Gud senast”

Vårt förhållande till Gud är rätt intressant. Hör ofta folk säga Herre Gud. Ett utryck som blir ett utrop när det händer något speciellt både positivt och negativt. På ett sätt är det ju ett förhållningssätt till Gud. Å ena sidan menar man inte vad man säger eller är det ett rop från vårt inre?

Ganska ofta möter jag också kommentaren Du som ber kan väl be för mig, min situation eller liknande. Man menar sig nog inte tro på Gud men den som gör det kan väl be. På något sätt säger det väl att djupt där inne finns det en tro på något större som skulle möjligen kunna förändra situationen.

Inför livets slut tror jag dom allra flesta funderar på Gud på något sätt. Vad händer efter döden? Finns det en himmel? Frågor som ingen kan bevisa men vilar i tron på något.

I olika skeenden i livet går man till kyrkan. Dop, vigsel, begravning är några exempel. Många konfirmeras. Varför gör man allt detta om man inte på något sätt har ett positivt förhållande till Gud inom sig?

Så på ett sätt tror jag att alla mer eller mindre har en tro på att Gud finns.

Man kan undra om man kan störa Gud? Det står i Bibeln att han alltid är närvarande och aldrig sover. Det står att han ständigt låter sina ögon svepa över jorden. Han skulle kunna uppfattas att ha rätt mycket att göra. Samtidigt hör han varje suck från dig och mig. Mitt i allt detta kan ingen påstå att han utstrålar att inte ha tid med dig och mig. När han skulle dra sig undan med sina lärjungar kom det folk. Inte sa han då att han inte hade tid. Nej, han hjälpte dom med sina behov.

Nej, du stör aldrig Gud. Snarare är Han en vän som faktiskt älskar när vi människor tar kontakt med honom. Även när det mer sällan som vi något enstaka möte vid dop eller vigsel. Snarare efterfrågar han tätare kontakt.

I djupet i oss människor är evigheten lagd. På det sätter att det andliga finns där. Där i djupet finns något av Gud. Ibland gör detta ”något” sig påmind när vi låter det komma upp till ytan. Låt det då blomma ut till något medvetet. Det gör dig gott. Inget farligt med det. Snarare tvärt om. Det är det mest naturliga vi kan uppleva.

Så, kan man störa Gud? Absolut inte. Han har tid för dig.