Kalla på mig

En ny skiva är född. Av Paul Biktor Börjesson. Du kan lyssna på den här. På den skivan finns en flera bra låtar. En är ”Kalla på mig”

Refrängen är så bra

Det finns ett Ord som befriar från döden.
Det finns en Röst som kan skapa liv.
Det finns en Kraft som spränger gränserna.
Det finns En som säger: Kom!

Det finns verkligen något som kan förvandla. Vi behöver få tag på det. Det kan verkligen kännas en längtan där Gud skall kalla på oss och säga vårt namn. Vet inte hur du känner det men det är något särskilt när man hör sitt namn nämnas. Guds Ord, hans Röst, hans Kraft gör något med oss och vårt sammanhang. Inte konstigt att man vill att han då skall kalla på oss så att vi kan vara med honom.

Visst, det har funnits tider då man gärna inte hade velat höra det. Då man hade gjort något dumt och man hör någon ropa ”P E D H E E E E R”. Då kanske det kändes så bra.

Men när det sägs med vanlig stämma. Gud kallar dig vid namn. Det finns En som säger: Kom! ”Kom Pedher” eller vad du nu heter. Han kallar dig vid namn för han känner dig

Gud vet att han inte behöver höja rösten mot dig och mig. När han kallar är det som att man alltid känt varandra – vi och Gud. Det verkar finnas en gammal vänskap som väcks till liv. Och det är det som är så bra med Gud. Man kan ta upp den där tråden som avbröts som om den var igår.

Det finns En som säger: Kom!

Denna dag säger han sitt ”kom” till dig. Smyg intill honom och låt hans kraft spränga dina gränser.

Hela texten kommer här

Kalla på mig, säg mitt namn.
Väck det som lagts i mörkrets famn.
För mig åter till de levandes land.
Kristus, kalla på mig, säg mitt namn.

Kalla på mig, säg mitt namn.
Väck det som lagts i gravens famn.
För mig åter till de levandes land.
Kristus, kalla på mig, säg mitt namn.

Det finns ett Ord som befriar från döden.
Det finns en Röst som kan skapa liv.
Det finns en Kraft som spränger gränserna.
Det finns En som säger: Kom!

Kalla på mig, säg mitt namn.
Väck det som lagts i dödens famn.
För mig åter till de levandes land.
Kristus, kalla på mig, säg mitt namn.


Kalla

20140215-144835.jpg

När man ser damernas stafett i OS finns det nog (bara) ett ord som gäller: Respekt! Vilken prestation. Visst är det så att Kallas heroiska insats på sista sträckan är stort. Vilken upphämtning. Om hon hade lett sin del från början hade hon kunnat stannat halvvägs för en fikapaus och ändå vunnit.

Samtidigt är det en laginsats. Fyra personer som tillsammans måste bidra med sin insats. Hade någon lagt av hade fiaskot varit ett faktum. Fyra personer som förberett sig, tränat och villiga att underkasta sig allt det innebär att åka en stafett. En tränare som gett råd och peppat. Idag gav det slitet ett OS-guld. Fantastiskt.

Du och jag är med i ett större sammanhang än vår egen lilla damm. Visst kan vi stänga in oss i vår egocentriska värld. Men faktum är att det finns människor i din o min omvärld som behöver finnas med i vårt lag. Ensam kommer det kanske inte att funka men tillsammans blir det ett vinnande team.

Tydligt blir det på mitt jobb. Varje varugrupps medarbetare formar sin del som gör hela vår butik. Skulle någon saknas kommer det att märkas. Både i resultat men framför i bördan att bära. Ju fler vi blir desto bättre går det. Säkert samma sak på andra arbetsplatser.

Tillsammans kan vi göra underverk. Varför kämpa ensam? Tillsammans är en bra grund för att kunna ha uthållighet. Tappar jag lite tar en annan vid. Hade aldrig funkat om man varit ensam. Vi behöver varandra.