Det kändes som det var över….

Det kändes ju som om det var över. Visst, ingen har sagt att pandemin är över. Snarare har man försökt få ut budskapet. Men ändå verkar det som att vi handlat som om vi just kände som om det var över.

När man sen inser att en god vän fått covid, nyheterna börjar trumma ut att smittan ökar igen över hela Europa och även i vårt land, blir man nästan missmodig. Det är lite svårt att nu ställa om igen.

Vi handlar nästan som strutsen. Som kör ner huvudet i sanden som om inget hänt. Att allt är över fast vi egentligen vet så väl att pandemin är över. Sen dom hårdare restriktioner togs bort glömde vi en kunskap efter vägen. Att den skulle med stor sannolikhet blomma upp i höst/vinter. Så när det nu händer blir vi, likt strutsen, överraskade. Tänk att vi har så svårt att komma ihåg vad vi lärt oss.

Så är vi där igen. Smittan ökar.

Kan vi komma överens om denna gång att nu släpper vi inte förrän det är över?! Kanske kan vi inse att vi är inte odödliga. En väg kan vara att alla ni som drabbats så hårt men överlevt delar med sig av er erfarenhet. Kanske kan det hjälpa oss.

Detta påminner oss ju om hur svårt vi har att komma ihåg den lärdom vi surt förvärvat. Erfarenhet som blev dyrköpta har vi en förmåga att förtränga långt ner i minnets arkiv. Och jag bara undrar , undrar, undrar när vi ska lära oss vår läxa.

Känner jag mig själv?

För någon dag sedan fick jag ett kontaktförslag från Linkedin. Inget ovanligt säger du. Håller med. I sociala medier är det ju vanligt med kontaktförslag. Varje dag får vi det på Facebook tex.

Men detta förslag var lite utöver det vanliga.

Jag fick förslag på mig själv. ”Du och Pedher har 2 gemensamma kontakter”. Det förslaget var lite oväntat. Minst sagt.

Man kanske skulle trycka på ”Ja”-knappen…. vem vet, han kanske är en trevlig kille. 😉

Men visst, känner jag mig själv? Vem är jag egentligen? Kan jag vara mig själv eller är jag hela tiden någon annan?

Har du ställt dom frågorna till dig själv någon gång?

Minns när jag hörde min röst på en inspelning i min ungdom. Jag hade passerat målbrottet. Först kunde jag inte urskilja vem det var jag hörde. Tog ett tag tills jag insåg att det var ju min röst jag hörde.

Det kan vara känsligt och jobbigt att ställa den frågan till sig själv. Men den hjälper oss att förstå vem vi är. Kanske är det inte alltid den rätta bilden andra ger om oss. Men den kan också vara det. Men det är då vi kan förändra det som behöver förändras. Kanske förbättra något. Kanska sluta med något.

Livet är ett enda stort lärande. Ingen är perfekt. Men vi kan välja att göra det bästa av det vi har och är.

Så skulle du tacka ja till en vänförfrågan och kontaktförfrågan från sig själv? Det kan bli en långvarig vacker vänskap. En vänskap som kommer att utveckla dig som person.

Man kanske skulle ta detta som en liten vink om att lära känna sig själv bättre …..