Idag är det så mycket prat om livsstil. Vi ska äta viss diet. Leva på ett visst sätt. Det ska tränas. Visst när det viktigt det också. Men det är rätt stora krav och förväntningar på ett sunt sätt att leva. När jag växte upp i skolan fick jag lära mig att man skulle äta varierad kost ur kostcirkeln. Vilket jag tror fortfarande är sunt. Även om jag inte lyckas med det. Men idag är det massa andra tankar om matens livsstil.
Men jag tänkte på en annan livsstil som jag tror är överlägsen den moderna livsstilsidén. Den finns i en gammal sångstrof jag blev påmind om igår. Texten lyder så här:
Viska en bön när det ljusnar,
viska en bön vid middagstid,
viska en bön när det skymmer,
det skänker ditt hjärta frid.
Gud hör din bön när det ljusnar,
Gud hör din bön vid middagstid,
Gud hör din bön när det skymmer
och skänker ditt hjärta frid.
Ett viskande böneliv har ett djup i sig som jag tror vi underskattar. Det viskande bönelivet fungerar i alla miljöer. Där du inte kan av olika anledningar stämma upp i en bön. Där du kanske till och med inte får be. Eller där det är störande ljud når din viskande bön, även om ingen annan hör den så, ända fram till Guds öra.
Jag tror på ett liv där bönesamtalet med vår Gud skapar en god livsharmoni. Ett liv som lägger an tonen i allt det övriga vi gör. Som att bönen blir vårt avstamp eller grund i livet. tänker att det kan inte finnas någonting i livet då inte detta fungerar eller behövs. Den viskande bönen fungerar i alla livets olika skeenden och passager.
När vi lever vårt liv tror jag att vi behåller det sätt som vi finner fungerar för oss. Det blir en god vana vi har svårt att släppa. Så tänker jag att den viskande bönen blir. När vi väl hittar dess djup och stora möjlighet blir det den mest naturliga del i våra liv. Pröva ska du få se. Tror inte jag är ensam om att uppleva det. Jag är uppvuxen med en mamma som ofta gick och suckade till Gud. Det kunde vara ”käre Jesus”. Ingen uttömmande bön vad jag minns som barn. Men ett ”viskande” i köket eller vad hon gjorde. Det har präglat mig. Upptäcket att jag kan gå på jobbet eller hemma och säga mitt ”käre Jesus”.
Tänk om vi alla som tror på Gud kunde upptäcka det. Jag undrar om inte det skulle på verka vår samtid på ett mäktigt sätt. Så även för oss själva. För den viskande bönen till Gud påverkar vårt nu och drar oss in i vår framtid på ett tryggt sätt. Vi räds inte morgondagen för vi vet att Gud är med. Vi har redan viskat med honom om det.
Den viskande bönens plats är inte på estraden, i mikrofonen eller i vilket rampljus som helst. Nej, det är det förtroliga samtalet med Gud själv mellan fyra ögon eller fyra öron. Ett intimt samtal som fördjupar relationen mellan oss och Gud.
Den viskande bönen är ett lågmält samtal där dom stora orden uteblir. Ett trevande försiktigt samtal som inte kanske har dom givna svaren först. Utan dom kommer efterhand. Liksom ett samtal som snitslar sig fram mellan olika känslor och upplevelser. Men som alltid landar i Guds frid. Den frid som har lovat vara med oss i alla dagar intill jordens yttersta gräns. Den viskande bönen skänker hjärtat frid. Det är stort. Det är en livstil som håller över tid.
Idag ber vi för riksdagsman Adam Reuterskiöld (M)
Pedher´s blogg 