Att dra fötterna efter sig har väl aldrig klingat speciellt bra i öronen. Snarare är jag väl uppväxt med att orden ” Gud skapade ingen brådska men han bad oss skynda på” 😁. Det var ju ingen stress i det. Utan mer att ”skynda dig lite. Dra inte fötterna efter dig”. Att helt enkelt rappa på lite när tiden var knapp, maten var färdig eller vi behövde komma iväg för att inte komma för sent. Som jag uppfattade mer en vädjan en livsstil som krävde högt tempo, alltid.
Att dra benen efter sig är en konst. Speciellt för den som är van att ha klipp i steget. Som liksom ”kör om” i korridoren när det går (enligt sin egen uppfattning) för sakta.
”Långsamhetens lov” är rubriken på en av Owe Wikströms böcker. En skön och avslappnad tittel. Den borde vi troligen läsa allihop. Eller rubriken på ett av kapitalen i Tomas Sjödins bok ”Det händer när du vilar”: ”Hyllning till tvärstoppet”. Långsamhet är en konst att få till och ändå måste det vara det enklaste i hela världen. Det är ju bara att slå av på takten. Och kanske är det just det som är det svåraste. För ibland verkar vi människor missat att ha koll på vårt bromssystem. Så när vi ska försöka bromsa så klarar vi inte att få ner tempot.
Men om vi bestämmer oss att ha all tid i välden och inte har tidsbestämda möten så kan vi dra benen efter oss på promenaden.
I går gick jag på Dumme Mosse igen. Det fick ta den tid det ville. Så lugnt och skönt. Fantastisk vilsam miljö. På vägen hem behövde jag handla lite. Hamnade på Ica Maxi. Parkeringen full. Alltså massa folk i affären. Så olika världar. Vad skönt då att upptäcka att jag hade i princip samma tempo där som på Mossen. Det kan alltså smitta av sig. Eller snarare så att det tempo som Mossen lockar fram kan hänga kvar i en omgivning som stressar runt. Då blir det lättare att dra benen efter sig på ett sunt sätt.
Pedher´s blogg 