Må det ske med mig som du har sagt

I jultid så läser man gärna julevangeliet. Lukas kapitel 2. Berättelsen om Jesus när han föds i Betlehem. Då är maria höggravid och Josef och hon beger sig till Betlehem för att skattskrivas. Men vad hände innan dess?

Det läser vi i Lukas 1. Maria får besök av en ängel. Ängeln berättar om vad Gud tänkt om henne. Att hon blir rädd är väl inte så konstigt. Fylld av stor respekt inser hon vilken stor uppgift Gud kallar henne till.

Men hon landar i ett beslut efter att ha funderat …..

Må det ske med mig som du har sagt

Och där händer undret. Hennes ja för henne in i uppdraget som får sin start på ett sätt i julevangeliets berättelse.

Vad kallar Gud dig till? Skulle tro att det inte är något du stor på torget och ropar ut. Med stor respekt och kanske vånda bär du det inom dig. Kanske till och med lite rädd.

Jag vill uppmuntra dig att likt Maria våga säga ja. Hon kunde inte räkna ut allt vad detta skulle innebära. Men troligt är att hon ändå vågade tro att det skulle fungera. För det var Gud som kallade. För honom hade hon respekt. Så vill du likt Maria säga

Må det ske med mig som du har sagt

Det blir din start på något som kommer att växa fram. För den Gud kallar utrustar han. Han lämnar inte där utan går med.

Kan det vara så att just nu är den rätta tiden för dig att säga ditt ja? Jämför inte din kallelse med någon annan. Du har fått den för att du är ämnad för den. Inte någon annan ska ha din kallelse. Den är din.

Min bön idag är att du ska få mod att säga ja. Det är det bästa du kan göra. Det kommer välsigna dig.

Gud välsigne dig i ditt uppdrag

Maria stod och grät utanför graven….

Maria kom till graven där Jesus låg. Hon skulle smörja Jesu döda kropp som seden gav. När hon kommer fram till graven är stenen, den sten hon bekymrat sig för hur hon hon skulle få bort, var bortrullad.

I första tanken borde det glädja henne. I andra tanken insåg hon att någon hade fört bort Jesu kropp.

Nu stod hon och grät utanför graven. Förtvivlad över att mist sin frälsare och Herre. Som om hon förlorat honom två gånger.

För mig blir det en bild på att det kan gälla oss. Vi står och gråter över att vi tror oss mist relationen med Jesus. Något har hänt. Relationen känns bruten. Det är en sorg som kan bli tung att bära.

Så kommer Jesus till Maria. Maria tror att det är trädgårdsmästaren. Blir misstänksam. Kan det vara han som fört bort Jesus?

Vad är det som kan ha ”fört bort” Jesus i våra liv? Det kan vara mycket. Enkelt sett kan det vara vi själva som ”för bort” honom genom att vi vänder ryggen till. Eller helt enkelt är så upptagna av annat.

Så hör hon rösten. Stämman hon så väl känner igen.

-”Maria….”

Så inser hon. Det är Jesus. Han är inte bortförd. Han är uppstånden. Han finns där. Han har inte glömt bort henne. Hon vänder sig om och ser på honom. Och där startar det liksom om igen. När jag läser texten i Joh 20 inser jag att det räckte med att han sa hennes namn.

Jesus säger ditt namn. Du är känd av honom. Inte bortglömd. Hur mycket vi än ”vänt oss bort från honom” så känner han oss vid namn. Han vänder sig inte bort från oss. Han älskar dig.

Påskhelgen har ett budskap till dig. Han har stått upp för din skull. Han säger ditt namn för att du ska vände dig till honom. Påsken vittnar om hans stora kärlek till dig.