Igår skrev jag om att förtrösta. Ett som jag återkommer till gång efter annan. Ett ord jag kanske är mindre benägen att vilja använda är ’misströsta’. Skulle tro att jag inte är ensam om det
Ändå är det väl det som sker inom oss då och då. Att vi misströstar. Ordet betyder ju att vara pessimistisk. Vilket låter mer jobbigt och kanske till och med mer definitivt. Att misströsta känns för mig att det mitt i allt finns en möjlighet.
Det är verkligen lätt att luta åt att det inte kommer att gå. När det blir lite fööööör mycket så känns det att det är liiiite för mycket motigt.
Tomas Sjödin har uttryckt det så här:
Jag lutar åt Gud
Tänker att det ligger något riktigt bra i det. Det är när man misströstar. Då, mitt i allt det motiga då man inte är så kaxig, får man försiktigt luta åt Guds håll. För det är där vår misströstan får sitt stöd och förändring. För det är där vi kan börja få hopp igen.
Hur var det när vi var små? Det var inte så dumt att då och då krypa upp nära intill och få luta sig mot mamma eller pappa.
Så tänker jag att vi får göra när vi misströstar. Får ”krypa” nära och luta oss mot Gud. Det brukar ge oss tröst och tillit.
Misströstar du? Luta dig mot Gud. Han kan vända på din misströstan och Inge dig hopp om förändring.
Pedher´s blogg 