Vintersolståndet

”Allra deppigast kommer det att vara torsdag den 21 december klockan 17:28. Då inträffar nämligen vintersolståndet – tidpunkten då solen står som lägst på himlen. Då är natten som längst och dagen som kortast.” Så beskriver Expressen denna dag.

Denna dag är efterlängtad. Nu blir det bara ljusare igen. Det är något jag verkligen längtar efter. För 6 månader sedan vände det till att dagarna blev kortare. Det är väl det tråkigaste med midsommar. Men nu är vi på väg till ljusare tider.

Ljuset är något som jag tror att vi alla längtar till mer eller mindre. Likaså så att leva i ljuset och sanningen.

Nu är väl denna dag inte så deppig egentligen. Den blir ju vad vi gör den till. Så varför inte göra den till en ljus dag. Tänd ljusen hemma. Tänd ljuset i ditt inre. Tala ljusets språk. Tindra med ögonen. På så vis kan vi göra denna dag till den ljusaste mörka dag som någonsin har funnits.

En sen kväll vandrande i ett mörklagt Renströmmen. 

 Du har säkert sett filmen Natt på museet.  Det händer rätt mycket på museet under nätterna. 

Man kan inte säga att det gör det när man är helt ensam på renströmmen sent en kväll. 

I en lokal som flödar av liv under dagarna blir rätt ödslig när det är mörkt. Det blir stilla och tomt. Med ett eko som inte finns annars. 

Tänk vilken skillnad det kan vara i ett rum när det är mörkt  och tomt. 

För nu mycket länge sedan mötte jag Lotta som sa något som jag ofta tänker tillbaka på. 

”Livet är som ett stort tomt rum. Det upp till dig och mig vad vi fyller det med.”

Vi kan fylla rummen med ljus, möbler och massa folk. Det skapar själva rummets känsla och identitet. Dess atmosfär och det som sätter spår efter ett besök i det. Något som göra att vi trivs och vill stanna i det rummet. 

Så är det med livet. Precis så är det.