Komma tillbaka till det normala

Efter att ha levt i en annan tidszon ett tag är jag nu tillbaka i den normala. Ja, alltså mitt normala. Den tidszon jag brukar leva i. Det kan bli en utmaning att komma in i den svenska rytmen igen. När jag landade i Amsterdam idag ”förlorade” jag 7 timmar. När min inre klocka var 23 så var den helt plötsligt kl 06 där jag landade. Får se hur det går

Ibland funderar jag på vad ”det normal” är. För det som är normalt för mig behöver ju inte vara normalt för någon annan. En intressant tanke blir ju då att ingenting är normalt. Eller? Eller är allting normalt?

Nu kan man ju troligen inte svara på det viset på den funderingen. För mig finns det sådant som verkligen är normalt för alla. Och sådant om inte är normalt likaså.

Man skulle kunna säga också att man kan skapa ett normalt hos sig själv. Alltså sådant man förr inte gjorde blir något mycket vanligt och återkommande i ens liv. Då blir ju det normalt.

Kanske finns det också sådant som är normalt för oss som nog borde vara onormalt att göra. För det är helt enkelt inte bra för oss. Det kan vara dåliga vanor helt enkelt. Det vi behöver förändra. Kan vara rätt knepigt att få till det. Särskilt när det man själv uppfattar som normalt inte uppfattas normalt hos åskådaren.

Vad säger att ditt normala är normalt för alla andra? Får man då inte göra så?

När vi ställer om tiden vår och höst så kallar vi det ibland för vintertid och sommartid. När det egentligen är normaltid och sommartid. Ändå är min normaltid 7 timmar fel mot normaltiden i Tennessee. Ja ja, nog om normalt eller onormalt.

Det viktigaste måste väl ändå att vara i nuet. Att inte leva i en annan tidszon i sin riktiga liksom.

Jag skulle tro att vi skulle behöva ägna mer tid att leva i nuet än någon annanstans. Eller?

Normaltid – men var är det normala?

Så har vi ställt om klockan igen. Till normaltid. Somliga kallar det för vintertid. Och kanske är det så att vi alla går in i någon form av vinterdvala. Vi stannar mer och mer inne. Mörkret lägrar sig över vårt land. Ljusa sommarnätter är ett minne blott.

Normaltid – vad är normalt ? Tycker det mesta känns mer onormalt just nu. Den oron världen gungar i just nu ställer till det för många tänker jag.

Mitt i all detta onormala finns det något som är normalt och tryggt. Mina tankar föll återigen på en sång med denna text:

Vem är som Du, ingen är lik Dig Gud
ingen i himmelen eller på jorden
Jag älskar Dig, Jesus jag älskar Dig
Du är den ende som står fast
Du är min klippa, min frälsare

Din nåd är var morgon ny
Din trofasthet står fast
Din barmhärtighet omsluter mig
Din nåd är var morgon ny
Din trofasthet står fast
Din barmhärtighet omsluter mig

Gud är den som står fast. På den klippan kan vi bygga vår tillit på. Hans trofasthet svajar inte. Han är en klippa.

Jag tänker att det är gott att påminna sig om. Ofta. För det ger en trygghet på vår vandringar här i livet.

Tänk att få omslutas av Guds barmhärtighet. Att varje morgon mötas av hans nåd. En aldrig utsliten nåd utan den är var morgon ny.

Att bygga ett hus kräver en stabil grund. Så även trons liv och en människas liv i det stora hela. Gud är vår klippa.

Så, mitt i en onormal tid, kan vi leva ett normalt liv andligen. Som smittar av sig på hela vårt liv.

Det gör verkligen livet mer tryggt. Vilket vi behöver. Jesus är det normala men många försöker göra allt det som har med honom och göra som onormalt. Normaltid har med Gud att göra. Det är en väl investerad tid att umgås med Gud.

Till dig som tycker vi kan återgå till det normala nu….

Jag möter många som vill att vi återgår till det normala nu. Som tycker att det räcker nu. Som vill att vi öppnar upp fullt ut nu.

Till dig har jag några ord på vägen idag.

Igår mötte jag den volontär som var så nära att mista livet i covid-19. Som efter flera försök med mediciner under respirator-behandlingen kom tillbaka till livet. Personalen hade försökt med olika mediciner men inte lyckats. Till slut hittade dom rätt medicin och hon blev sakta friskare. Men det var nära att det slutade illa. Igår fick jag höra hennes berättelse. Den tog tag i mig.

Igår lyssnade jag på en ”Sommar i P1” som legat på väntelistan. Det var med Eveline Jacobson. Hon är intensivsjuksköterska. Hon har behandlat personer med covid-19. Hon beskriver hur det var. Jag grät när jag lyssnade på det. Jag tror inte vi fattar vad detta egentligen handlar om. Ibland tror jag till och med somliga som förr ha jobbat med sjukvård tappat förmågan att inse det fruktansvärda i detta. Hennes berättelse behöver alla, ja faktiskt alla, lyssna till. Du hittar den här: Sommar i P1 med Eveline Jacobsson. Om vi bara vill lyssna till ett uns av hennes budskap så kommer det att skaka om tänker jag. Utan hennes och många andras heroiska insats hade många många och åter många mist livet.

Trots att vi har ”låga siffror” med sjuka i covid-19 just nu är det för tidigt att ropa faran över. För tänk om vi snubblar på målsnöret. Vi har hållit ut i över 6 månader. Vi kanske behöver 1,5 månad till. Så blir vi ivriga. Eller snarare trötta på allt. Vi tänker bara på oss själva och vill ut i friheten. Så gör vi det för tidigt. Så är det kört. Så drar vi igång en ny våg. Det är inte värt det.

Jag bara ber dig om en enda liten sak innan du drar iväg ut i friheten. Bara en sak. Den tar ca 50 minuter av ditt liv. I perspektivet 6 månader och frihet är det nog inte för mycket begärt. Bara ca 50 minuter. Lyssna till Eveline. Snälla.

Och har du någon i din bekantskapskrets som mist livet i covid-19 , snälla, lyssna till dess anhörig. Och kanske mest av allt, lyssna till en som har klarat sig igenom och nu börjar återhämta sig. Snälla.

Sen kan vi börja fundera på när det är dags att återgå till friheten igen.