I svallvågorna efter presidentvalet i USA följer jag en diskussion på nätet om benådning av människor som stormade Kapitolium i Washington efter förra valet. Det låter: ”Det var väldigt många som fängslades som bara gick in, tog kort och vände ut igen”. Man jämförde mellan de som begick våld och dessa som fotade och man fick samma straff menade man i samtalet. Jag undrade vad man hade för belägg och faktisk kunskap att det var ”väldigt många”. Något svar fick jag dock inte.
Jag har under många år haft svårt för dessa överdrivna tankar. Tankar som ”alla tänker så”. Eller ”väldigt många” när det uppenbarligen inte var så. Man överdriver av någon anledning. Troligen för att förstärka sin åsikt. Ge den större genomslagskraft.
I det öppna samtalet tror jag, i alla fall jag, att det är bättre att hålla sig mer i underkant än att överdriva. För när det väl visar sig inte stämma så blir hela samtalet omöjligt. Det blir helt enkelt inte trovärdigt. Att behöva korrigera uppåt brukar däremot bara ge mer trovärdighet. För man var mer försiktig för att inte riskera det uppblåsta.
Ibland undrar jag verkligen varför vi behöver ta i så vi storknar. Det borde vara rätt uppenbart att det sällan är alla som tycker lika eller gjort samma sak.
Jag tror vi vinner på att ha en lägre profil än att blåsa upp den i onödan. Nästa gång riskerar vi annars att ingen vill lyssna.
Jag tror det kan vara bra att ha täckning för sin åsikt. Annars bör man uttrycka sig lite mer försiktigt. ”Det verkar som” ”möjligen” ”är det verkligen så”osv är en bättre väg att gå. Eller så kan man helt enkelt avstå från att ”sprida” sådant man inte själv kan bekräfta på något sätt. Troligen är det sistnämnda den bästa vägen.
Måste man alltid …… nä precis , det måste man inte.
Var rädd om tänket när det vill dra iväg att överdriva. Då är det dags att hålla in tömmarna och bromsa in dom. För tankarna har annars en tendens att gallopera iväg rätt fort. Och när dom väl fått upp farten kan dom vara svåra att få styr på igen.
Pedher´s blogg 