Dagens mellanrum – 15 februari 2025.

På återseende

’På återseende’

Luk  24:50-53
”Sedan förde han dem ut till Betania, och han lyfte sina händer och välsignade dem. Och medan han välsignade dem, lämnade han dem och lyftes upp till himlen. De tillbad honom och vände tillbaka till Jerusalem i stor glädje. Och de var ständigt i templet och prisade Gud.”

Att se Jesus lyftas upp i skyn måste ha varit förunderligt. Hur gick det till? Hur kunde det ske? Men hela påsken hade ju varit omvälvande så detta var i paritet med det tänker jag. 

Vad vi kan läsa oss till så blev denna stund en hälsing av att det var inget ”Hej Då”. Utan det var ett ”på Återseende!” Vi ser det i övriga evangelierna. En tydlig hälsning om att så som han lämnar ska han komma tillbaka. Vi vet inte mycket om den tidpunkten och annat. Men vi vet det. Han skall komma tillbaka som han lämnade. Intressant. 

Är du beredd? Spanar du? Är du med när vi skall säga vårt ”Välkommen tillbaka, Jesus!”?

Det är som att i denna händelse i Betania så fins det en tidspaus på något sätt. Inte en ”stå-stilla-paus”. Utan mer som ett det var då och nu händer det snart.  En väntan där vi står beredda mitt i livets flöde liksom. 

Vi inser att det börjar dra ihop sig. Snart kommer han. Åh att det skedde snart.Det väcker en kärlek till att vara redo.

Herre, hjälp mig att vara redo tills den dagen är inne då du kommer tillbaka. 

Amen

 ’Herrens välsignelse’

Herren välsigne dig och bevare dig.
Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig.
Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid
I Faderns Sonens och den Helige Andens namn

Amen

🙏🙏🙏

Att ta ett farväl …

Att ta farväl är en kluven känsla. Sorgen att missta sin man, en far, en morfar, en svärfar, en god vän och förebild kan vara tung. Saknaden kan vara stor.

Denna sorg kan paras med tacksamhetens goda minnen. Glädjen som sipprar igenom sorgen när man minns episoder som påminner om goda stunder. Att man mitt i tårarna kan skratta.

Ett farväl kan verkligen vara kluvet.

Igår tog jag farväl av mina barns morfar. Ingemar som var min svärfar en gång i tiden kommer nog alltid att vara det. Om Ingemar finns det mycket att säga. Men två saker sticker ut för mig. Ja tre sidor som ständigt kommer att påminna om honom.

Han var en allkonstnär. Han kunde använda både höger och vänster hand när han tex sågade eller spikade. Och lösningar hade han. Han kunde också skapa möjlighet att alla kunde vara med. Han lyckades komponera musik till den mest brokiga skara musiker med olika instrument. Han skapade en stämma för den enskilde. Alla kunde vara med.

Men det som jag mest kommer att minnas honom för är hans trygghet i sin tro. Trots tuffa besked om sin hälsa var han trygg i att Gud hade allt i sin hand. Minns att han kunde gå fram i sin kyrka för att man skulle be för honom när han hade fått sin första diagnos med Cancer. Kanske inte i första hand för att bli frisk. Även om han ville det så visste han att Gud kunde göra honom frisk. Men han ville visa vägen fram för andra att våga be om förbön. För mig är det stort. Det var som att han mitt i sin nöd tänkte mer på andras nöd och behov och ville hjälpa dom fram. Hjälpa dom fram genom sitt eget exempel.

Att ta farväl blir då mer ett ”på återseende”. Det är det stora med tron på Gud. Vi tar inte farväl till den som går före oss in i det vi kallar för död. Vi säger på återseende. För vi ska ses igen. I himlens eviga rike.

Inte konstigt att en sådan dag med begravning blir en kluven känsla. Mitt bland tårarna smyger sig glädjens återseende fram. Det är barmhärtigt stort.

Frid över Ingemars ljusa minne. Vi ber för Maggan och hennes döttrar med familjer. Vi ber att dom ska få bäras av dom ljusa minnena mitt i sorgens dalgångar.


Idag ber vi för riksdagsman Annika Hirvonen (MP)