Etikett: prata

Det är svårt att höra den inre rösten när man själv håller låda.

Att jag tillhör dom pratglada är väl ingen hemlighet. Inte heller för mig själv. (Vill väl inte erkänna det men ändå …. 😅). Men jag skulle tro att man inte är lika vetande om att jag älskar tystnaden också. Visst, en ljudbok eller lite musik när jag tar en promenad händer. Men lika väl kan det vara en promenad i tystnad. Där tankarna får snurra fritt.

Jag har stannat inför att den inre rösten en tid. Önskan om att lyssna inåt liksom. Inte för att jag menar att det är det enklaste men ändå. Att få ha ett inre lyssnande till det andliga. Till Gud.

Vissa tider tror jag att vi har svårt att acceptera tystnaden. Kanske till och med är orolig för den. Den liksom tränger sig på, ångestliknande, jobbig och enerverande. Det måste helt enkelt finnas ljud. Antingen håller vi låda själv och pratar ihärdigt. Vi vågar inte att det blir tyst. Eller så sätter vi på musik eller ljudbok.

Men genom allt detta brus har den inre rösten svårt att nå igenom. Den kan inte överrösta allt brus. Den är nog inte ämnad för det. Dens beskaffenhet är mer av den viskande karaktären. Den vill inte missförstås genom att andra inslag ”lägger sig i”. Nej, den vill ha vår fulla uppmärksamhet i ett avslappnat läge.

Inte för att diktera något. Utan mer att dela med sig av något viktigt. Något som är ämnat just för den som lyssnar. Kanske helt enskilt. Kanske bara för den. Hemligheter som kan betyda något stort och viktigt när tiden är inne för det. Kanske en uppmuntran. Kärleksbetygelse från himmelens värld till din egen inre värld.

Det är svårt att höra den inre rösten när man själv håller låda.

Tystnaden kan också sätta upp hinder. Just därför att vi, istället för att lyssna inåt, är stressade för att det är just …… tyst. Men när vi hittar tystnadens välsignade viskning så händer det något märkligt med tystnaden. Den blir inte helt tyst. Den fylls av delningen röstens ljuvliga viskning. Och där, just då, märker vi vad gott den gör med oss.

Var inte rädd för att lyssna inåt. Där finns en röst som gärna delar en stund med dig. I ett förtroligt samtal som kommer berika ditt liv.

Det är svårt att höra den inre rösten när man själv håller låda.

Våga stanna upp. Våga vara tyst. Våga lyssna inåt.

Som Tomas Sjödin sa i ett vinterprat i P1 för något år sedan:

”Den goda tystanden handlar mer om att hitta tonen än att bli tyst. Få öron för dom svaga signaler som bär min ton, mitt bidrag till denna värld och få förmågan att urskilja vad jag inte ska blanda mig i”

Tänk vad viktigt det är att hitta sin ton. Kanske är det en längre process. Kanske kortare. Men där i lyssnandet inåt finns förutsättningarna för att hitta just den tonen som är din och min.