Denna morgon vaknar jag av att min röst sviker mig. Ja, det började nog redan för några dagar sedan. Operan kunde ha fått en ny basröst. Men dom missade det unika tillfället. Idag blir det inte några sånger sjungna.
Tro nu inte att detta beror på mellodifestivalen igår. Har inget att göra med det.
Men med C-vitamin, kaffe och en god film ska det nog bli en arbetsdag i morgon med.
Det finns ”värre” tillfällen då ”rösten sviker”. Jag följer rapporterna från min kollega Hanna som tillsammans med några från medarbetarna är i Thailand. Dom får förmånen att se det arbete pengarna går till i deras butik. Hon skrev nyss:
House of grace tar hand om barn och föräldrar som har HIV och ger utsatta människor en trygg plats att växa upp på. ../..Vi tror faktiskt att det kan vara så att vi måste sova och smälta alla intryck, så kan vi berätta mer senare.
Känner igen det från resan i afrika. Det är som att rösten sviker. Orden räcker inte till. Man får inte luft att kunna säga något.
Mitt i allt detta drabbas man av en glädje som är ofattbar. Man skulle vilja höja rösten och jubla. Barnen hon mötte och som jag mötte i tex Tanga får en framtid som är så mycket bättre.
Så det blir liksom en dubbel röstkänsla. Glädjen och sorgen möts i strupen. En mix som är knepig att hantera.
Men vi behöver inte åka långt bort för att möta detta. Visst, inte helt på samma sätt, men ändå likvärdigt på något sätt. Det finns i din stad och min stad. Troligen ganska nära. Barnen och familjerna vars berättelse får vår röst att svika om vi fick höra deras berättelse.
När rösten sviker i ett sådant möte bådar det gott. Det är då det finns empati till att kunna göra något. Varken du eller jag kan klara hela världens nöd. Tillsammans kan vi dock göra underverk.
Så när rösten sviker, ta det som ett tecken på att göra något. Det är då glädje bryter fram.
Pedher´s blogg 