Sitter och tittar på en gammal film. Sett den förut. Skulle nästan kunna berätta varje filmruta. Så många gånger har jag nog sett den 🙈
Att man brukar jämföra livet med en film är ju ingen nyhet direkt. Inte heller att allt vi går igenom är liksom en ruta av den filmen typ. När man är nära döden går livet som man levt som en film framför ögonen.
Och visst finns det likheter. Livet är ju på ett sätt en biografi. Man skulle kunna spela in varje del av livet. Så visa det som en dokumentär.
En film är ju mängder med filmrutor. En efter en formar dom en film. Och på det sättet får vi leva. Ruta för ruta. Vi behöver inte ta det mer än så. Visst, tänk om man kunde få en förtitt på livet. Innan en film går upp på biografen så brukar man ju ha en premiär där vissa utvalda får se den före alla andra. Men jag tror inte det vore en bra väg. Vi ska ta livet ruta för ruta. Inte mer än så.
Men jag tror att vi inte ska lämna bort regin till någon annan. Den bör vi hålla i själva. Du bör själv vara regissören. Det är du som ska forma ditt liv. När någon börjar ta över den rollen är det fara å färde. Du är din regissör. Ingen annan.
Bjud in den eller dom du vill ha med i din ”film” Det är du som ordnar rollistan. Ingen annan ska råda över den.
Vi gör dock väl i att ta ruta för ruta. Det räcker gott och väl.
Påstår inte på något sätt att jag tycker det är kul med trasig bil. Men det är en utmaning att fixa sidorutan så att jag kunde få bilen till verkstaden.
Pedher´s blogg 