Bekräftelsebehov

Många gånger behöver vi människor bekräftelse på det vi gjort. Att någon sett det och ger oss någon form av uppmärksamhet på det vi utfört. 

I sin enkla betydelse är det uppmuntran. Det kan vara uppskattande ord. En handling som känns att den ger uppmuntran och glädje. Skulle tro att vi alla, om vi är ärliga, inser att vi kan bli mycket bättre på detta. Jag tänker inte på att vi ska smöra för varandra. Nej, att i all enkelhet ge en uppmuntran som en bekräftelse på att någon gjort något bra. 

Samtidigt finns det somliga som måste ha bekräftelse på allt dom gjort. Annars tror dom att det inte är bra. Att ingen uppskattar det man gjort. Att det till och med kan vara fel helt  enkelt. Så ha man missat 

Samtidigt skulle jag påstå att det finns så många människor som bara gör massa bra saker men aldrig får uppmärksamhet. Dom frågar troligen inte efter uppmärksamhet heller. Men dom är helt klart värda all uppmärksamhet dom kan få. På deras bekostnad får många andra uppmärksamhet allt för ofta. 

Skulle tro att många gör så många bra saker men får aldrig bekräftelse för. Dom bara gör. Hittar på massa saker som betyder så mycket. Ibland är det andra som får äran för det dom gör men dom fortsätter ändå. Och dom gör det med största sannolikhet för att dom inte strävar efter just uppmärksamhet utan för sakens skull. Kanske har dom något att lära oss. Vi behöver inte alltid ha uppmärksamhet för att vara bekräftade. Vårt värde ligger inte i bekräftelsen. Värdet i oss ligger på helt annan grund. Du är värd för den du är. Inte för det du gör. Så slappna av. Gör. Skapa. Utför. För det är du så bra på. 

Samtidigt skulle jag vilja uppmuntra oss alla att just se dessa människor. Se dom. Uppmuntra dom. Bekräfta dom. Att lyfta fram dom ur skuggorna (av andra kanske). Dom har antagligen inget större behov av det. Men jag tror att dom skulle må bra av att någon uppmuntrade dom. Om inte för att det borde vara på sin plats. Och för att vi andra ska se att dom finns (kanske). 

Så…… Släpp ditt bekräftelsebehov. Du är du och du duger. 

Och ….. ska vi försöka hitta någon doldis som gjort något bra? 

Den lilla och stora församlingen….. Prata med varandra för Guds skull

Under min tid som pastor har jag varit i ”mindre sammanhang”. Alltså inga stora församlingar. I jämförelse mellan olika storlekar av församlingen så är grundkoncept detsamma. Sen beror det på storleken hur mycket man kan och orkar göra. Å andra sidan så blir det på ett sätt lika mycket om än inte mer att göra för en pastor i en liten församling i jämförelse med den som är i en stor. Nu är det väl inte det som jag mest går och funderar på i dessa dagar. Det handlar mer om relationer mellan församlingar. Att se och stödja varandra.

Bilden har väl typ sett ut som så att den stora vill inte lägga sig i den lilla församlingen. Man går och väntar på att den den lilla församlingen skall komma och öppna vägen för samtal när så behövs. Tex när man börjar få svårt att klara upp en verksamhet. Den lilla församlingen å sin sida väntar på att den stora ska komma och erbjuda sin hjälp med alla sina stora resurser. För man vill ju inte tvinga sig på.

Jag tror tiden är förbi då vi i dom små församlingarna kan vänta längre. Vi behöver ödmjukt be om hjälp. Helst medan vi är i något så när numerär att kunna påverka vår framtid. Då vi inte ser ner på oss själva utan står upp med fall rygg och går till en annan större församling och ber om hjälp. Vi måste lägga ner allt motstånd vi har inom oss som ibland ger konstiga utryck. Tex att den stora församlingen kommer bara att sluka den lilla och avyttra verksamheten på orten.

Tiden är över då den stora församlingen inte ska lägga sig i. Det är dags för den att börja bry sig lite mer om sin omgivning. Den stora församlingen behöver se den lilla som en tillgång. Som har något att tillföra. Den behöver ta mer ansvar för en större region. Tiden är över då man bara tänker på sin egen täppa.

Förr mötte jag fler pastorer som mer uttryckte tanken att man var pastor för sin kommun/stad och inte bara för sin församling. Idag upplever jag det mer som att man är för sin församling mer än något annat. På ett sätt en rätt tanke men ändå något av fel över sig.

Tiden är över att leva kvar i gammalt groll. Ska vi vinna vår stad, kommun och vårt land måste fokus flytta. Då behöver man se över hur når vi hela vår kommun med små orter med evangeliet? Idag är det mer fokus på storstaden.

För att bli konkret och ta något exempel så borde församlingen i centralorten i en kommun ta initiativ och införliva kransorternas samhällen och församlingar i en större vision. Tex Katrineholms Pingstkyrka skulle ta initiativ att samla Julita och Valla filadelfia för ett gemensamt arbete i kommunen. Varför inte lyfta in Flen och Vingåker i det dessa samtal? Kommunerna samarbetar mer och mer. Varför inte också församlingarna? Tittar du sen på kartan så hittar du liknande exempel och möjligheter.

Jag tror att större församlingar måste se i en större radie från sin ort än några kilometer. Kanske bör man tänka på både 5 och 6 mil.

Nu tror jag ju att det finns goda exempel som borde lyftas fram. Dessa kan sporra andra sammanhang. Jag tror också att, i min värld som är Pingst, borde arbeta minst lika mycket med dom små församlingarna som man idag vill satsa på nystartade församlingar.

Under mina år som pastor i Julita och nu som ordförande under två år har ingen församling eller någon från Pingst frågat hur det går för just våran församling. (Tror mig veta att det inte heller skett i mellanperioden under några år). Kanske är jag inte ensam om att uppleva det. Visst ligger det på mitt ansvar också. Men jag kan nog med gott samvete säga att jag drivit dom frågorna på olika sätt. Tyvärr har det alltid fallit platt ner. Varför då? När man kommit till det är dags för konkret handling har det alltid stannat upp. Under samtal har det varit på ”G” men sen har det inte blivit mer. Vi har känt himmelsk sanktion i samtalen mellan ledare men sen…………

Nej, jag är inte bitter på något vis. Jag är bara så undrande. Den lilla församlingen måste lägga ner alla sina argument som typ god närking är ”det kommer aaaaaaaaaaldrig att gå”. Den stora församlingen behöver ”släppa allt” och lyssna när någon från den lilla församlingen vågar och orkar be om dess öra. Att den börjar fråga och kolla läget hos den lilla församling.

Gör vi inte detta kommer många församlingar att dö ut. Fastigheter som kunde bli till god hjälp till ett andligt arbete går oss ur händerna. Orter och samhällen blir vita fläckar bara för att vi inte kunde ödmjuka oss och ta kontakt med varandra, be om hjälp eller ge hjälp.

Den stora och lilla församlingen – ge upp era tankemönster att det är den andre som måste ta första steget. Ge upp ”lille och storebrorsyndromet”. Prata med varandra. Dela er nöd för era sammanhang. Lägg axel till axel. För Guds skull – prata med varandra. För människors skull. För evighetens skull.

Söndagstankar – Jag älskar dig!

IMG_0937.PNG

Kanske var det länge sedan någon sa till dig att ”Jag älskar dig!” eller helt enkelt bara sa att vederbörande tycker om dig. Kanske var det länge sedan någon uppmuntrade dig för det du gjorde. Är man svältfödd på detta kan det vara tungt. Är det något som stärker så mycket som detta? Tror inte det. Att få höra dessa ord sagda till en själv gör något med oss inifrån och ut. Där växer vi. Där känner vi oss sedda och bekräftade. Jag skulle påstå att ord av kärlek och uppmuntran gör underverk i oss.

Men det är inte ute med dig bara för att någon människa inte sagt detta till dig på ett tag. Du har en som älskar dig mer än någon människa kan göra. Utan förbehåll. Utan behov av ”orsak”. Utan behov av sinnesstämning.

Gud säger till dig: ”Jag älskar sig! Med en evig kärlek som inte tar slut. Med kärlek som är hämtade från mitt eget hjärta.”

När man läser Bibeln ser vi många ställen som uttrycker detta. Låt mig ge dig några exempel. ”Gud älskade ju människorna så mycket att han gav dem sin enda Son, för att de som tror på honom inte ska gå förlorade utan ha evigt liv.” (‭Johannes‬ ‭3‬:‭16‬ BSV) , ”Detta är den verkliga kärleken, att Gud älskade oss inte därför att vi älskade honom, utan att han älskade oss först….”. (‭1 Johannesbrevet‬ ‭4‬:‭10‬ BSV) , Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. (‭Johannesevangeliet‬ ‭15‬:‭9‬ SFB).

Vår självbild kan vara att vi inte älskar oss själva. Då blir det svårt att älska någon annan. Din självbild kan vara att du inte är värd att älskas. Men så tänker du utifrån ett jordiskt perspektiv. Ett perspektiv som är präglat av att man blir älskad utifrån sin prestation och det man kan tillföra. Guds kärlek är precis tvärtom. Han älskar före det. Han älskar dig för att han ser dig och ditt inre. Inte det yttre. Tänk om vi kunde förstå detta djup. Vi människor ser till utseendet, kanske t.o.m. plånboken och social standard. Vi kanske t.o.m. ser till bristerna mer än fördelarna. Vem är perfekt? Vår operfekthet får vi jobba med. Men älskad kan vi vara.

Vill du göra underverk i någon idag? Säg att du älskar den eller tycker om den. Uppmuntra – sök orsaker till att uppmuntra.

Jesus älskar dig!!!! Glöm aldrig det. Med en evig kärlek har han och kommer alltid att älska dig.

Bön:
Herre, visa din kärlek för den som tycker sig inte vara älskad. Öppna dess sinne så att den förstår att den älskad för sin egen skull. Inte beroende på omständigheter, utseende eller prestation. Tack för att du älskade oss alla innan du ens visste om hur vi skulle hantera våra liv. Tack för att du, efter att du sett det, fortfarande älskar oss. Amen