Efter tio dagar tänker jag mig att det är dags att börja jobba. Tio dagar av sjukläger med ganska hög feber.
Man kan lugnt säga att det varit ganska många dagar som mest varit i liggande ställning. Det blir ett speciellt liv. Kontakten med omvärlden är klart behränsad. Frysen avgör hur beroende man blir av omvärlden.
Å ena sidan har man inget behov av att vara social. Å andra sidan är det tätt ensamt. När sen den värsta dagen är över börjar livet så smått återvända. I måndags sov jag till kl 17. Gick upp och la mig i soffan. Framåt kl 20 var det dags att lägga sig igen. Är det då man känner sig mindre pigg? Skulle påstå att man känner sig totalt under isen. Att sen sova hela natten och vakna typ förmiddag.
Helgen som gått har varit ett stilla försök att vakna till liv igen. Att då sjunga och öva med sina sångarvänner har varit läkedom. Inga kraftiga ansträngningar. Men kan konstatera att det var precis lagom. Att känna att kroppen har det tungt att vakna till liv säger väl något om storleken på flunsan.
Trots det är ju detta ingenting. Följer familjen Lundgren där mamma Lundgren har kämpat mot sjukdom allt för länge nu. Där sjukhusvistelse har många dagar i sin historia. Där livet har varit på en skör tråd. Att följa deras livsväg gör mig förundrad över vad en människa och familj kan klara av. Hade dom inte haft sin tro och alla nära och kära runt omkring hade det aldrig gått. Ja, jag vill påstå att det är så. Tror att Rickard håller med om det. Det är en lång tid kvar innan hemfärd från sjukhuset. Det har varit många operationer. Mycket uppgivenhet och samtidigt mycket tillit till vår Herre. Vill du följa deras livskamp gör du det på https://rickardlundgren.wordpress.com/author/rickardlundgren/.
I ljuset av ett sådant livsöde bleknar mycket annat. Då blir mycket annat fjuttigt.
Det ska bli så skönt att få börja jobba igen. Finns inget roligt med att vara sjuk. Men det är bara att gilla läget. Nu hoppas jag att det ska funka.
Pedher´s blogg 