Satt och lyssna på en kommentator på hockey. Man hade brutit första perioden tidigare för att en skruv var lös. Så säger han typ ”som pandemin – en skruv lös”. 🤪
Att ha en skruv lös är väl inte det man vill höra om sig själv. Brukar inte vara positivt liksom. Det står ju inte rätt till då. Man är inte med. Något är fel. Inte så sällan kompletteras det med att man tycker sig höra skrammel också. Där skruven är lös.
Kan man förklara världen på ett bättre sätt än att det verkar vara en skruv lös?
En pandemi som skramlar för fullt. Presidenter som har en retorik som verkligen skramlar. Krigsherrar som håller folket i skräck. Inte vilket skrammel som helst. Det skjuts i olika gathörn i vårt land. Det vapenskramlet fanns inte när jag var barn. Vår jords miljö är verkligen ur lag. Vart är den på väg? Psykisk ohälsa är mer vanligt än förr.
Det är verkligen en skruv lös. När man har en maskin där skruvar börja lossna är det fara å färde. Behöver inte dröja länge förrän maskinen går sönder. Så känns det med vår värld nu. Det är nog många skruvar som är lösa. Hela alltet håller på att skaka sönder
Vet du vad som oroar mig mest? Att det finns så många som kan skruva åt dessa skruvar men anser att det är någon annans bekymmer och jobb. Eller så bråkar man om vilken skruv man ska börja på. För att sen stoltsera med att det var just ”jag” som gjorde det.
Märkligt när det egentligen ”bara är” att var och en ”skruvar in sin skruv” så har vi kommit en bra bit på väg.
Vår värld behöver bli av med sina lösa skruvar. Det skramlar för mycket nu. Gud, hjälp vår värld. Den håller på skramla sönder. Gud, håll ihop allt. Vi behöver din fantastiska gåva från din snickarperiod. Vi behöver dina viktiga ord som ”bli stilla” när det stormade. Vi behöver ditt skapande ord vid tidens början. Kom med din helande nyskapande kraft. Herre, vi behöver dig verkligen just nu.
Pedher´s blogg 