För några dagar sedan kom man och ropade på mig på jobbet. Inte så ovanligt men det fanns en särskild ton i tillropet. Det var några som ville träffa mig. Dom hade något att berätta.
När jag kommer till vårt café möter jag ett par som under en tid varit volontärer hos oss. JP skrev om dom för en tid sedan.
Dom sken som solar. Dom hade fått klart att dom får stanna i Sveriges. Permanent. Inte konstigt att dom vara glada. Det blev kramar och glädje. Tänk att efter att ha väntat i 19 månader så var det klart.
Det är en sådan glädje att få vara med. Deras hemland kan dom inte vända tillbaka till. Och nu har som fått ett nytt hemland. Planen var glasklar. Nu ska dom satsa ännu mera på språket på SFI. För språket är nyckeln till att lyckas. Så sant så sant.
Fast man är glad så inser jag att jag nog aldrig kommer att förstå detta på djupet. Att veta att man inte kan vända tillbaka till sitt hemland och vara i händerna på andras beslut. Jag kan bara ana.
Jag har fler vänner som väntar på beslut. Somliga har väntat längre andra kortare. Det är så tufft för dom.
Min nöd är att Migrationsverket inte fattat vad det innebär att ha konverterat till en annan tro. Att handläggare inte inser att deras sätt att hantera utfrågningen är utom all rimlighet. Det måste bli en ändring på det.
Att se glädjen i mina vänners ögon var fantastiskt. Ett nytt hopp hade tänts.
Ett annat samtal jag fick häromdagen var att min son fått fast jobb efter provanställning. Du kan ana vilken glädje. Så tacksam. Så det blev ett ”tack gode Gud”. Inget man kan ta för givet idag. Att få stanna på ett jobb och veta att man har en säkrare ekonomi är ett gott budskap. Det är många kilo som lättar på sina axlar.
Så det har varit några bra dagar med ”få-stanna”-budskap.
Pedher´s blogg 