När jag var liten hade jag två tanter som ofta var barnvakt. (Intressant ord det där….. Barnvakt. Jag minns dock mina barnvakter som snälla tanter som var med mig när mina föräldrar var borta. Några som gärna gjorde det. Dom var inga vakter). Inga och Viola. Inga var nog min favorit. Jag minns henne som en stor tant. Hemma hos hemma fanns det en stor gungstol som jag inte vågade gunga i om jag inte fick sitta i hennes knä.
Trots att dom var gamla (ja, allt över trettio var väl gammalt då men nu ter sig trettio-strecket inte alls gammalt……) var dom två roliga tanter. Jag minns att dom hade helan och halvan i handdockor. Hos dom kunde man spela grammofon.
Men jag tror mig veta varför jag tyckte om Inga mest. När vi var i kyrkan, vilket vi var rätt ofta, så var Inga där. Kanske tillhörde jag dom som hade lite svårt att sitta still på mötet. Kan vara så. Har inga starka minnesbilder av det men det är möjligt att det var så. Var inga med så gick jag gärna till henne. Hon hade nämligen en JÄTTE STOR väska. Jag har nog inte sett en så stor handväska tidigare.
Denna väska var alltid intressant. I den fanns nämligen godis. Och jag minns inte att jag hade ätit så stora godisbitar som hon hade i sin väska. Dom var hårda och hade genomskinligt papper omkring sig. Dom hade olika färger. Du har säkert sett dom. Dom finns idag också. Dessa godisbitar var så stora i min mun att det tog ett tag att äta upp dom.
När jag kröp intill stora Inga visste hon vad jag ville. Som du förstår var det en stor besvikelse det möte då påsen var tom. Jag undrar om det inte vara samma besvikelse hos henne.
Jag tror dock inte att det var godispåsen som gjorde Inga så attraktiv. Det var hennes kärlek. Hennes kramar var stora och hon tyckte om mig. Man liksom försvann i hennes stora armar. Det behövde ett yrväder som jag.
Att vara typ 6 år och ha en tant Inga i sin bekantskapskrets satt inte helt fel. Att hon var med på mitt kalas var ju givet.
Senare i livet blev Inga sjuk, mycket sjuk. Jag var några år äldre. Då vågade jag inte gå upp till hennes sjuksängen på sjukhuset. Det var nog första gången i livet jag mötte att någon nära kunde bli så sjuk. Jag kan känna det en idag hur jag ångrar att jag inte gick upp till henne. Jag förstod att han hon skulle dö. Men jag vågade inte. Jag skulle vilja säga tack till denna underbara tant. Min barnvakt. Hur liten jag än var då insåg jag det definitiva. Men kanske kan vår Herre framföra detta tack. Tack för alla kramar. Och tack för alla godisbitar jag fick på mötena. Du är bara bäst!
Pedher´s blogg 