Etikett: Tro

Publicerat den

Där tron inte räcker får vi använda oss av förtröstan

Ibland är det så lätt att vara trosfrisk. Man tycker det bara att tro. Det är så klart att Gud kan mycket mer än det jag kan.

Men så kommer dom stunderna där tron inte riktigt räcker till. Kanske lite av tvivel smyger sig in

Jag tänker att ….

Där tron inte räcker får vi använda oss av förtröstan

Förtröstan är så vackert och inrymmer något av en tillit bortom en stark tro. Ändå verkar den bära genom det man möter.

Det är då tron får mer av hopp i sin natur. Med en ton av hoppfullhet och tillförsikt. Man kan inte säga att det är en stark tro på att det ska lösa sig. Men man är hoppfull att så ändå ska ske.

Så jag känner att när tron inte räcker till är det ändå inte ute med oss. På det viset att det bara är att ge upp. Nej, det är då förtröstan får träda fram. En förlitan på att även om inte min tro räcker till, förtröstar jag ändå på att det ska lösa sig ändå. För den Gud som vanligtvis min starka tro vilar på bör nog kunna lösa det ändå. Det säger min förtröstan mig.

Så bli inte uppgiven om din tro gungar lite. Låt förtröstan ta vid. Så ska du se att det finns en väg fram.

Publicerat den

En bro som bär från tvivel till tro

Det finns många broar som jag har gått på genom livets äventyr. En del hängbroar har varit lite läskiga att gå på. Andra broar har varit klart mer stabila och långa. Broar jag har kunnat köra bilen på. Vissa har varit i natursköna miljöer. Andra i storstadens brus.

Jag har gått och idisslat på en textstrof jag delade för några dagar sedan. Den lyder så här:

Och jag får gå på den bro som bär från tvivel till tro

Den berör mig på något sätt. Den visar på Guds omsorg om oss. Att vi kan finnas på tvivel-sidan och uppfatta att tron/tilliten känns just då lite långt borta. Men så finns det en bro som bär från tvivel till tro. Den bron är ingen hemsk svajig hängbro. Det är en bro som stavas trygghet för varje steg man tar på den.

Strofen avslutar följande sats:

Ur djupen vill Du visa mig en väg,
lyfta mig upp, föra mig fram
Och jag får gå på den bro som bär från tvivel till tro

Jag uppfattar det som att när tvivlen kommer har vi inte alltid kraften själva att resa oss och gå mot trons marker. Vi behöver hjälp. ”Lyfta mig upp och föra mig fram” ger i alla fall mig hopp. Det är tron i sin vackraste form. En tro som förvandlar. Inte för att vi hittar på världens bästa bön till Gud. Utan för att Gud gör något genom din kärlek till oss.

Tack gode Gud för att denna bro finns. Att den bör oss över till tro och tillit. Vi kan vila i Guds händer.

Kanske kan dessa textrader få hjälpa dig lite extra i en tid som denna.

Publicerat den

”Tror gör man i kyrkan..”

Du har säkert mött uttrycket – ”Tro, det gör man i kyrkan”

Med det verkar man mena att tron inte finns någonstans än just i kyrkan. Det är där man tror. Det är troligen där Gud finns. Och med det verkar man utesluta att tron inte finns utanför densamme och således inte Gud heller.

Och då torde konsekvensen bli att Gudsnärvaro och tro har blivit oerhört begränsad. Till några få byggnader och , vad jag förstår, inte alla samhällen i vårt land.

Det finns en bibelvers som tar död på denna myt, ja säkert många.

”… Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut.” Matt 28:20

”…genom den helige Ande som bor i oss.” 2 Rim 13:14

”…Vi är den levande Gudens tempel, för Gud har sagt: Jag ska bo hos dem och vandra bland dem och vara deras Gud, och de ska vara mitt folk.” 2 Kor 6:16

Vi är alltså den byggnad Han bor i genom sin ande. Han har lovat att vara med oss alltid.

Därför är tron med överallt. Inte bara i kyrkan. Gud bor inte i kyrkobyggnaden. Han bo i den som tro på honom.

Så tron följer dig vart du en går. Gud finns inom dig vart du än befinner dig. Det är så skön påminnelse om vilken stor och ödmjuk Gud vi får tro och leva med. Han är med dig.

Ibland funderar jag på vem som bär vem. Är det jag som bär tron eller bär tron mig? Vet inte om man behöver sätta detta mot varandra. Men jag tänker ofta att det är tron som bär mig. Då är jag oerhört tacksam att tron inte bara finns i kyrkan. Jag är så tacksam att den finns överallt.

Hela livet. Från det att jag föddes tills jag slutar mina dagar här på jorden och går in i livet i himlen.

Visst är det gott att vi har vår tro ?!!

Publicerat den

Jag skulle vilja våga tro …

Jag skulle vilja våga tro…. Hur många gånger har man inte hamnat där. Där tvivlet tar vid för en stund. Där man undrar vart Gud är mitt i allt. Där man skulle vilja hör hans röst lite tydligare. Lite klarare. Att svaret kommer på den bön man haft.

Påminns om en text som skrevs 1969. Redan då kunde man brottas med samma sak. Och det mest troliga är att man haft samma brottningskamp genom århundraden. Du kan läsa sångtexten lite längre ned.

Det som slår mig att det, trots denna brottning, har tron ändå hållit. Genom alla tider har inte tron på Gud försvunnit. Tvärtom. Den har över världen tilltagit.

1. Jag skulle vilja våga tro
att någon har mig kär.
Jag skulle vilja våga tro
att Gud kan vara här.
Jag skulle vilja våga tro
att kärlek är
den makt som ändå världen bär.

2. Jag skulle gärna vilja tro,
men vem törs göra så?
Jag skulle gärna vilja be,
men vem kan bönen nå?
Jag skulle gärna vilja tro
att någon ser
den mening jag ej fattar mer.

3. Jag skulle vilja våga tro
att någon ser all nöd.
Jag skulle vilja våga tro
att Gud finns bortom död.
Jag skulle vilja våga tro
att någon fanns,
som ville att jag vore hans.

4. Jag skulle vilja våga tro.
Jag kan ju inte mer.
Som kornet väntar tid att gro,
att livets under sker,
så väntar jag och längtar jag
att jag ska få
den

Att vilja bli älskad. Se Guds närhet. Att tron och tilliten finns där. Känna meningen med livet. Så viktiga tankar.

Som kornet väntar tid att gro,

att livets under sker,

så väntar jag och längtar jag

att jag ska få den

Kanske ändå nyckeln ligger här. Att låta tron planteras som ett frö inom oss. Att göra som vi gör med försådden i dom små krukorna – vi skapar förutsättningar för att fröet kan gro och växa. Så kommer växten. Tron växer. Och det blir till slut en planta med dess blomma och frukt.

Till slut kan du vända sången i ditt liv. Från ”jag skulle vilja våga tro” till att ”jag tror genom allt ”. ’Trots allt’ höll jag på att säga.

Så ge inte upp. Låt tron vara fröet i ditt liv. Ge det näring. Låt den stilla växa. Den kommer att välsigna ditt liv. Mitt i allt du möter. Tron får bära dig. Du behöver inte krampaktigt bära den.

🙏 Herren välsignar dig och beskyddar dig, Herren låter sitt ansikte lysa mot dig och visar dig nåd. Herren vänder sitt ansikte till dig och ger dig sin fred.

Ps Ett bibelord till på din väg…..

Jesus frågade en man som var född blind: “Tror du på Människosonen?” Han svarade: “Vem är han, herre? Jag vill tro på honom”. Jesus sa: “Du har sett honom. Det än han som talar med dig”.Joh 9:1-41

Du ska söka Herren, din Gud, och du ska finna honom, om du frågar efter honom av hela ditt hjärta och med hela din själ.5 Mos 4:29-31

Publicerat den

Man får tro på sig själv …..

Man får tro på sig själv även om man saknar bevis.

Tack Herregud & co. Den hälsningen var klockren. Ibland får man en törn i livet. Självbilden blir kantstött. Inte lätt att våga tro på sig. Det är då man behöver all uppmuntran man kan få.

Våga tro. Våga lev. Våga att ha mod. Våga gå. Våga lita. Våga se.

Ibland kan det kännas att ”bevisen” sätter sig i halsen. Tidigare hade man orden klara som beskrev sig själv. Som gjorde att man vågade. Nu klumpar det sig kanske i halsen. Man kommer av sig.

Men….

Våga tro. Våga lev. Våga att ha mod. Våga gå. Våga lita. Våga se.

Man får tro på sig själv även om man saknar bevis.

Man måste inte kunna bevisa allt. Så Dä Så!!

Så res på dig. Börja! Låt inte någon slå ner dig. Ditt liv är för viktigt för att inte levas fullt ut. 👊🏻🙌🏻

Publicerat den

Längtan efter tro – och kunna släppa alla ”om ändå inte..” och ”varför..”

När mycket snurrar inom om oss kan längtan efter tro och tillit växa till.

Livet är ju inte alltid en spikrak väg. Den kan kantas av slingriga bergsvägar, till synes otillgänglig terräng. Vägen kan korsas av flodvågor av bekymmer som vill spola bort oss. Uppförsbackar där livets krafter sätts på prov. Hissnande nedfaret på både gott och ont.

Det är nog då längtan efter en tro på en Gud som kan hjälpa blir som allra störst.

För i medgång har tron en tendens att falla tillbaka något. Tyvärr. Det är under den perioden i livet vi bygger vår tro och tillit inför ett svårare landskap att navigera i.

Trons utmaning är nog känslan av ”varför” och om ändå inte det…”. Händelser, känslor och upplevelser som ifrågasätter tron och Gud. Att släppa alla dessa ”varför” är i sig en utmaning.

Längtan efter en tro behöver få förkörsrätt i den till synes otillgängliga terrängen då vi brottas med ”varför”.

Den dagen vi får modet och kraften att släppa ”varför” och ”om ändå inte…” öppnar det sig en ny väg framåt. Menar inte att att vägen blir som en nyasfalterade motorväg. Men en jämnare väg efter hand.

För alla ”varför” finner inte sina svar. Det är livets stora gåta. Men jag menar att många varför får sina svar i tron. I tron på Gud. Inte så att det är en quick fix. Ibland är det så. Att Gud kommer med en överraskande lösning som svar på Bön. Andra gånger dröjer svaret. Men tron bär oss igenom.

Längtan efter tro är för mig att få hitta uppvindar. Alltså hitta en hund som gör att jag lyfter på något sätt. Där jag känner att det bär. Livet får vind i seglen typ. Måste inte innebära ett liv med högtflygande planer med stor framgång. Inte alls. Utan ett liv där jag känner att tron bär mig framåt. En tillit som gör gott inom mig. Det är då det kan snurra lite omkring oss men trons tillit ger en inre trygghet. En trygghet som , i maggropen, säger att det kommer att lösa sig.

Längtan efter en tro gör att många varför bleknar. Bleknar så att dom tappar sin kraftigaste dragningskraft. Dom får komma in i skuggan lite. Alla ”om ändå inte…” får en annan dimension. Kan inte påverkar så stort. Längtan efter tro drar oss högre upp över dessa ”varför” och vi får ett bättre perspektiv. Får se över muren som står framför. Vi får se kraftens möjligheter.

Ge upp dina ”varför” och låt tron och tilliten ge dig luft att lyfta dig framåt.

Publicerat den

Trons förnuft

Vi vill gärna att vårt förnuft och klokskap ska vara med. Att kunna förklara allt. En bra utgångspunkt naturligtvis. Men inland tillskriver vi vårt förnuft allt för stor roll och viktighet.

Vi skulle behöva mer hjärta.

Så är det med tron. Den behöver mer hjärta, tillit, än förnuft ibland. All tro kanske inte ska vara i hjärtat men klart mer än som vi vanligtvis har kan jag tänka.

Våga släpp taget om förnuftets tro. Låt tron få landa i hjärtat och tilliten. Du måste inte förklara allt. Ibland behöver vi helt enkelt bara släppa taget och lämna över till trons upphovsman som är Gud. Lita helt enkelt på att han, med sin allmakts kraft, kan ta hand om det du går och bär på. Du måste inte förklara allt. Du måste inte få allt förklarat för dig.

Trons förnuft har tillit som nyckel. Använd den nyckeln. Den kommer att öppna för dig.

Publicerat den

Det tjurskalliga hoppet

Hopp, tro och tillit är inte alltid så lätt. Inför andra kan man hålla skenet uppe. Till andra kan man rätt lättvindigt säga ”det ordnar sig – tro bara”.

Blev påmind om det när jag lyssnade på min bloggvän Urban. Han predikade i söndags och la ut den på youtube. Hans tankar om hoppet är väl värda att lyssna till.

Blev påmind om en bibelvers:

”Där hoppet var ute hoppades han ändå och trodde och blev så far till många folk, som det var sagt: Så ska din avkomma bli.”

‭‭Romarbrevet‬ ‭4:18‬ ‭SFB15‬‬

Hoppet kan vara ute. Det känns så hopplöst. Då är det lätt att ge upp. Helt och hållet. Abraham hade alla odds emot sig. Men Abraham höll tjuraktigt fast vid hoppet. Även om hoppet såg ut att vara allt annat än just ett hopp.

Hoppas ändå. Låt aldrig hoppet lämna dig. Håll tjurakigt fast vid det. Känns det som allt hopp är ute så hoppas ändå. Förr eller senare så infrias hoppet.

Urban skriver så bra om hoppet. Bl a citerar han en god tanke : ”Hon (kyrkan) behövs för att tända en gnista av hopp”. Den gnistan tänds av alla oss som finns med i kyrkan som visar på hoppet Jesus Kristus.

Läs denna sångtext som Micke Fhinn har skrivit. Låt den bära dig idag.

Vi lägger våra liv i Dina trygga händer
Din trofasthet kan vi lita på
Du leder våra steg, Din omsorg är beständig.
Din kärlek kommer alltid bestå

Även om vi inte ser vägen
kan vi tro och hoppas på Dig

[Refräng]
Allt som Du har sagt,
allt som Du lovat
kommer att ske,
förr eller senare.
Allt som är bestämt,
det som står skrivet
kommer att ske,
förr eller senare (Allt som du har sagt)

Publicerat den

Vad tror du om dig själv?

Ibland spelar självförtroendet oss ett ganska stort spratt. Vi tror inte mycket om oss själva. Vi ser våra brister. Vi det våra misstag. Vi ser andras förträfflighet. Alla andra är ju så bra.

Så blir det lite knepigt i tänket.

Vad tror du om dig själv?

I vårt eget ljus kan den tron svikta. Men i rätt ljus kan vi få en balanserad tro på oss själva. En tro som är sund och ger oss ett rätt självförtroende.

När vi ser på oss själva genom Guds blick och det han skriver om oss i bibeln så får vi rätt syn på oss själva.

Predika en gång över temat ”Gud tror på dig. Gör du?” I den tanken visade jag på att Gud har stora tankar om dig. Tror på dig att du duger och kan något. Att han har goda tankar om dig. Du är värdefull i hans ögon. Han tänker helt enkelt goda tankar om dig.

I det ljuset får du se på dig själv. Därför kan du tänka goda tankar om dig själv. Du kan tro något om dig.

Du är bra du. Sug på den en stund.

Publicerat den

Tror du i smyg?

Tror du lite i smyg?

Tron är ju en privatsak i vårt land. Påstår somliga. Men ibland undrar jag om den verkligen är det.

Många säger sig inte tro på Gud eller Jesus. Men ibland händer det att någon kommer till mig och ber mig be för något. Ganska ofta heter det då så här:

”Jag tror ju inte på Gud. Men du som tror kanske kan be för …..” Som en vän till mig utryckte det: ”om man ber någon att be till Gud måste man ju ändå tro lite i smyg”. Och visst ligger det lite i det.

För om du inte tror men ändå ber någon att be måste det väl innebära att du ändå tror lite. Kanske även lite i smyg.

Misstro mig nu inte att jag vill raljera över det. Inte alls. Tvärt om. Jag tycker det är vackert.

Finns beskrivet om en man i bibeln som kanske också trodde i smyg. Nikodemus kom om natten till Jesus. Han var en av judarnas rådsherrar. Han skulle nog inte officiellt tro på Jesus.

Jag tror dock att en öppen tro är ändå det bästa. För där kan vi tillsammans uppmuntra och stötta varandra. Hjälpa till förståelse. Be för varandra.

I vissa länder är det det bara så man kan tro. Alltså att tro på Jesus i smyg. För gör man det öppet utesluts man från gemenskapen. Förföljas. Man kan till och med bli mördad för det. Så ingen fördömelse över den som tror i smyg. Men jag tror att den som måste tro i smyg inte vill något hellre än att få tro öppet.

Det viktigaste är ändå att du tror. Uppvärdera den tro du har. Bibeln talar om att ha en tro stort som ett senapskorn. Det fröet är ett av dom minsta frön som finns. Men det rymmer ett helt träd inom sig när det växer upp. Den tron kan också göra underverk. Var rädd om den. Så när du ber någon att be för att du själv inte tror så kanske just du har denna lilla senapskornstro. Be då lite själv och du kommer bli förundrad.