Jag går ut och fiskar

Jag följer en bibelläsningsplan som heter ’Home’ (komma hem) med John Ottberg. Den har en mening med ”att komma hem till Fadern”. Hitta hem till Gud. Bla tar han upp om att vara tyst med Gud. Hur svårt är inte det?

När våra barn var små försökte vi lära dom att prata. Vi var rätt intensiva med det. Och varje gång dom lärde sig ett nytt ord ropade vi av glädje. Särskilt när dom lärde sig att säga ”pappa” 😉

Men vi kanske borde lära ut att vara tyst. Det är verkligen svårt. Det är som att vi tror att det inte händer något då. Men kanske är det just där och då, i tystnaden, det händer det mest viktiga.

Petrus sa när Jesus hade dött ”jag går ut och fiskar”. När man fiskar är man tyst. Kanske behövde han få tid i tystnad och reflektion. Han hade kanske behov av att tänka med Gud. ”Hur kunde det bli så här?” Han kanske längtade att Gud skulle säga något. När man fiskar måste man vara tyst. Så har man tid för att lyssna inåt.

De andra lärjungarna sa: ”vi följer med”. Och det tror jag är en uppmaning till att också vara tyst och lyssna inåt.

Kanske är det dags att ”gå ut och fiska”. Att ta tid i tystnad. Vi har så många egna lösningar och uträkningar. Men vad säger Gud? Vi har fullt upp med att försöka skapa svaren själva så vi inte hinner lyssna in Svaret med stort S.

Vi har många brus som stör oss. Det kan vara musik, radion eller, som just nu när jag skriver detta, köksfläkten som ständigt susar. Kanske det till och med är så att vi är rädda för tystnaden så vi måste sätta på någon form av ljud.

John utmanar oss att våga vara i tystnaden. När vi kör bil, sätt inte på stereon. När vi tar promenaden, sätt inte på ljudboken.

Ett par som är trygga med varandra har inte svårt att vara tysta med varandra. Du kan vara trygg med Gud. Han är den bästa att vara tyst med. Där , i den tystnaden, kommer ni så mycket närmare varandra.

Om det är jobbigt med tystnad….. börja med några minuter. Öka på sen. Jag tror både du och jag har något att hämta i tystnaden ….

Det är svårt att höra den inre rösten när man själv håller låda

Det är svårt att höra den inre rösten när man själv håller låda.

Att jag tillhör dom pratglada är väl ingen hemlighet. Inte heller för mig själv. (Vill väl inte erkänna det men ändå …. 😅). Men jag skulle tro att man inte är lika vetande om att jag älskar tystnaden också. Visst, en ljudbok eller lite musik när jag tar en promenad händer. Men lika väl kan det vara en promenad i tystnad. Där tankarna får snurra fritt.

Jag har stannat inför att den inre rösten en tid. Önskan om att lyssna inåt liksom. Inte för att jag menar att det är det enklaste men ändå. Att få ha ett inre lyssnande till det andliga. Till Gud.

Vissa tider tror jag att vi har svårt att acceptera tystnaden. Kanske till och med är orolig för den. Den liksom tränger sig på, ångestliknande, jobbig och enerverande. Det måste helt enkelt finnas ljud. Antingen håller vi låda själv och pratar ihärdigt. Vi vågar inte att det blir tyst. Eller så sätter vi på musik eller ljudbok.

Men genom allt detta brus har den inre rösten svårt att nå igenom. Den kan inte överrösta allt brus. Den är nog inte ämnad för det. Dens beskaffenhet är mer av den viskande karaktären. Den vill inte missförstås genom att andra inslag ”lägger sig i”. Nej, den vill ha vår fulla uppmärksamhet i ett avslappnat läge.

Inte för att diktera något. Utan mer att dela med sig av något viktigt. Något som är ämnat just för den som lyssnar. Kanske helt enskilt. Kanske bara för den. Hemligheter som kan betyda något stort och viktigt när tiden är inne för det. Kanske en uppmuntran. Kärleksbetygelse från himmelens värld till din egen inre värld.

Det är svårt att höra den inre rösten när man själv håller låda.

Tystnaden kan också sätta upp hinder. Just därför att vi, istället för att lyssna inåt, är stressade för att det är just …… tyst. Men när vi hittar tystnadens välsignade viskning så händer det något märkligt med tystnaden. Den blir inte helt tyst. Den fylls av delningen röstens ljuvliga viskning. Och där, just då, märker vi vad gott den gör med oss.

Var inte rädd för att lyssna inåt. Där finns en röst som gärna delar en stund med dig. I ett förtroligt samtal som kommer berika ditt liv.

Det är svårt att höra den inre rösten när man själv håller låda.

Våga stanna upp. Våga vara tyst. Våga lyssna inåt.

Som Tomas Sjödin sa i ett vinterprat i P1 för något år sedan:

”Den goda tystanden handlar mer om att hitta tonen än att bli tyst. Få öron för dom svaga signaler som bär min ton, mitt bidrag till denna värld och få förmågan att urskilja vad jag inte ska blanda mig i”

Tänk vad viktigt det är att hitta sin ton. Kanske är det en längre process. Kanske kortare. Men där i lyssnandet inåt finns förutsättningarna för att hitta just den tonen som är din och min.

Pladderfri zon

Ingen som känner mig tänker nog mig som osocial och tystnad. Gillar samtalet och mötet med människor.

Men det sista halvåret har fått mig att ha behov av tystnad.

Lysande på Tomas Sjödin vinter i P1. Han sa det som beskriver det så tydlig. En pladderfri zon.

Tyst kupé på tåget skulle kunna beskriva en sådan zon.

Det är som att livet inte hänger ihop utan den zonen. En helomvändning tänker jag. Men som blir så viktig.

Där återhämtar man sig. Där reflekterar man. Där återvänder energin på något sätt.

Micropausen med den korta återhämtningen har sin plats. Men också att stänga dörren en stund om sig och låta tystnaden omsluta sig en stund. Är som balsam. Balsam för själen.

Pladder är ju rätt energikrävande. Det samtalet som inte får ut något av värde. Slår egentligen bara död på tid.

Så visst behöver vi pladderfria zoner.

Tystnad…..

Igår när jag kom hem så hamnade jag i soffan. Knepigt läge. Det var inte lätt att ta sig ur den. Fick tips om kaffe och choklad. Nu var det ju bara en lite hake. Jag hade ju just druckit en liten kaffe med choklad bit till. 

Nu skulle man ju kunna säga att det var för lite kaffe och på tok för lite choklad. Men det är nog inte möjligt att få igenom en sådan idé till lösning. 

Somliga menar att det inte finns någon lösning på att ta sig ur soffan. Utan man vilar helt enkelt klart. Hm, ja det är ju också en möjlig lösning. 

Någon hälsad godnatt direkt. 

Ja, nu fanns det ju en riktigt skön känsla i detta soffläge. Det var helt tyst. En så skön tystnad. Mitt i all glädje med att vara bland många härliga människor är denna tystnad så välgörande. 

Kanske är det just det man behöver. Något ”annat” som inte är det ”vanliga”. Det är då man får en bra balans i livet. 

Jag tror att vi ibland kan vara rädda för tystnaden. Jag tänker att tystnad gör gott för oss. Att bara få vila sinnena och låta dom återhämta sig kan vara nyttigt för oss. Vi finns ju i ett ständigt flöde av stimulans. Ständigt flöde av ljud och annan påverka.  Därför tror jag att vi mår bra av tystnad. 

Så, nu ska jag inte störa dig med mer ”ljud” för denna gång. Smyg in i tystnaden en stund innan du går vidare till något annat. 

”Kan du sitta här med mig….?”

Satt och tittade på NCIS.  Tim har suttit hos sin flickvän som ligger på sjukhus efter att ha fått splitter i kroppen. Följden blev att hon blivit förlamad. Han ber sin chef Gibbs att sitta en stund hos honom. Dom sätter sig ner. Tysta. Gibbs, Tims chef, har säkert mycket att göra. Ändå sätter han sig ner och ”bara” sitter en stund. Orden behövs inte. Orden räcker inte till. Det som är viktigast  är närhet. Tim, en utredare av svåra otäcka brott, behöver också närhet av någon annan. 

Tänk vad närhet kan betyda. Även närhet under tystnad. Ibland kan det vara så skönt att bara veta att någon finns. 

I ett samhälle där tempot är högt, där det egna mer och mer går före, har vi svårt att ”kunna” göra detta enkla lilla men som betyder så mycket. 

Men tänk vad din och min lilla handling genom att bara sitta ner med någon kan förändra och betyda så mycket. 

Har du någon i din närhet som skulle behöva att du sätter dig ner en stund? 

Behöver du att någon sitter ner en stund med dig? Våga be någon om det.