Under en ganska lång tid har upplevelse stått högt i kurs. Hellre en upplevelse istället för massa saker. Och det är inte så dumt. För saker har vi nog ett klart överskott av.
När vi beskriver hur vi upplever en sak eller händelse så kan vi egentligen inte ifrågasättas. För det är ju vår egen upplevelse av något.
Det kan ju ha sin avigsida också. Upplevelsen blir så viktig att om inte den faller oss i smaken så passar det inte. Vi är då inte med helt enkelt. Har ingen lust att delta i något som inte ger mig något. Även om det skulle ge någon annan något fantastiskt. Ligger lite i den egoistiska tidsålder vi befinner oss i.
Men upplevelse är också något helt fantastiskt. Betänk hur en händelse kan upplevas så att det känns i hela kroppen. Pirr i magen. Rysningar på skinnet. Ett skratt som kommer djupt inom sig. Oro i kroppen. Det är som att man rent fysiskt reagerar bara av hur man upplever en sak man ser på.
För mig har tron på Gud ofta varit en upplevelse. Alltså att tron inte bara blivit en abstrakt tro. Något man ”på pappret” bara gör. Utan faktiskt en upplevelse som ger uttryck i min känsla och i min kropp. Inte bara vid något tillfälle då jag blivit helad från något. Utan också hur jag fysiskt känner mig berörd av Gud. En sådan upplevelse är svår att beskriva med ord. Men är en påtaglig känsla av Guds närvaro i mitt liv.
Kanske är det därför upplevelser står högt i kurs. Dom berör andra värden och känslor än lätta flyktiga sakupplevelser. Tänker att när man får en sak så är det en känsla för stunden. Men efter hand bleknar den. Men en upplevelse kan man kalla fram i minnet och uppleva det i ”original” igen. För upplevelsen ligger i ett annat minnesarkiv. Ett arkiv som kan lagra känslorna runt omkring upplevelsen.
Pedher´s blogg 