Dagens Andakt – Uppmuntran

16 november 2025


Låt oss ge akt på varandra och uppmuntra varandra till kärlek och goda gärningar.

— Hebreerbrevet 10:24 —

 

  Hur är du att ta emot uppmuntran? Det är inte alltid så lätt att få uppmuntran till sig. Vi kan lätt vifta bort det med ett ”det var väl inget”. Så missar vi att det i själva verket betydde något för den som mötte det vi gjorde. 

  Här vänder Paulus på det. Han vill sporra oss till att uppmuntra varandra till att visa kärlek och till att göra goda gärningar.

  Det verkar som att om vi blir uppmuntrade till det så gör vi detta. Kanske handlar det om att det ger oss frimodighet att göra det. Kärnbibeln använder ord som ”sporra” ”egga” ”motivera” till goda gärningar. I ett land som har en kraftig jante-lag kan vi verkligen behöva sporra till detta. ”Inte ska väl jag”-känslan är på tok för stor i vårt land. 

  Om vi bekräftar den som gjort en god sak, uppmuntrar med goda ord, så kommer det ge frimodighet.

  Men det handlar också om att se den som behöver uppmuntran. Den som behöver kärlek över sitt liv. Den som behöver en kärlekshandling som en hjälpande hand kan vara och bli. 

  Kanske behöver vi be någon tänka lite extra på någon. Det kan vara så att det finns någon i din närhet som just nu är i stort behov på något sätt. Förbön. Tröst. Kanske ett uppmuntrande telefonsamtal. Ett vykort i postlådan. Ensam och behöver bli sedd. Kanske bli bjuden på fika. Låt oss inte tröttna på att tänka på varandra. Ensamhet kan vara självvald. Men allt för mycket ensamhet är inte självvald. Den kan bli väldigt tung och tyst. Där kan du göra en insats idag.

Rosen är till dig som just nu känner dig ensam och kanske lite övergiven.

🙏

Herre, hjälp mig att se den som behöver mig idag.  

Amen

Tänk vad andra kan göra med oss

Får medge att dom sista månaderna har varit rätt tunga. Mycket har hänt. Mycket på jobbet. Sviktande försäljning på grund av pandemin. Många har varit, av förklarlig skäl, hemma av volontärerna. Det har inneburit mycket jobb.

Så vänder det lite. Vi säljer nästan lite för bra. Mer saker ska ut. Ännu mera jobb.

Det är då det händer. Folk strömmar till. Man vill hjälpa till. Jag sitter i min fåtölj och undrar lite hur det ska gå. Så kommer ett sms. Någon vill komma lite extra. Tar gärna med sig ett gäng. Undrar om det är möjligt. Klart det är. Genast känns det klart mycket lättare.

Tänk vad andra kan göra med oss. Det förändrade egentligen ingenting i kroppen. Men sinnet blir så mycket lättare. Så helt plötsligt har energin återvänt.

Tänk vad du kan göra med en människa i din omgivning. Du kan få den att må bättre. Få mer glädje. Få mer livslust. Få mer energi till något. Du kan helt enkelt vara skillnaden. ( likaså kan vi vara motsatsen. Men det kan vi lämna just nu. För du vet ju redan hur tokigt det kan bli )

Vem har du i din närhet som just nu behöver lite extra energi? Lite extra stöd? Lite extra uppmuntran?

Vilken glädje det är när man får en liten hälsning, hjälp, stöd eller uppmuntran. Men jag vill nog påstå att när man upptäcker att fått vara just det så blir man så tacksam. Tänk vilken nåd det är att fått göra en sådan skillnad.

Det där med att muntra upp sig själv….

 

Alltså när man känner sig lite uschlig så är det väl helt okej att muntra upp sig själv lite. Det brukar ju funka rätt bra.

 

Så igår kväll när kroppen kändes mindre kul. Lite förkylningskänning. Kroppen värkte. Huvudet kändes mindre kul. Då tänkte jag att lite uppmuntran är väl bra.

 

 

Det har inte blivit mycket till jordgubbar på ett tag. Så det fick bli god glass med jordgubbar. Visst var det ett bra val?!!!

Att uppmuntra kan man aldrig prata för lite om. När uppmuntrade du någon senasts? När uppmuntrade du dig själv senast?

 

 

Egoistiskt? Möjligen men det är väl möjligt att sätta på friskvårds-kontot. Eller hur?

 

Så, passa på att investera i uppmuntran under det nya året. För dig själv och andra.

Lycka till!!

Stavhopps-syndromet

Kanske har du inte missat stavhoppsfinalen i EM. Då Mondo hoppade 6,05 i stavhopp. En fantastisk prestation. Vilken final det var. Alla gjorde enorma prestationer. Peppade av varandra.

Men det som fick min största uppmärksamhet var hur stavhopparna var mot varandra. Som peppade varandra. Uppmuntrade och dom var som en stor familj. Trots att dom var konkurrenter så var det genuint glada för varandras framgångar. Led med varandra när man missade och rev. Man lämnade inte heller tävlingen när man var utslagen.

Tänk att konkurenterna kunde vara så generösa mot varandra. Att glädjas för en annans framgång är fantastiskt. Att inte lämna bara för att det går bättre för andra är stort.

Kanske har vi något att lära av detta.

Att glädjas av andras framgångar. Erkänna dom som något bra. Att peppa när det går sämre för någon. Att man mitt i en ”konkurrerande”-situation kan stödja varandra. Genom att stödja varandra kan man nå mycket längre och högre.

Man kommer nog aldrig att känna sig nöjd

70C78F22-DC1D-4012-A341-EDBE2E12B611Man kommer nog aldrig att känna sig nöjd med den omtanke man ger. För man kan alltid bli bättre på det. Man kan alltid göra mer av den.

När man ser tillbaka på sin insats att visa omtänksamhet så känner man att man skulle vilja ha gjort mer. Så glömmer man lätt bort hur mycket omtanken betydde för någon just då. Den kanske var avgörande till att orka vidare.

Det tråkiga med omtänksamhet missförstås. Har mött det några gånger. Med sorg ser jag hur tvärtom det uppfattades. Oftast har det då blivit en rätt ”kraftig” reaktion. Man ville så väl. Trodde man var så tydlig. Men, av någon anledning, gick det helt fel. Så sorgligt. Så omtänksamhet kan gå så fel.

Men vi kan öva oss. Försöka gång efter gång att visa omtänksamhet. Vi kan uppmuntra den som visar oss omtänksamhet. Bekräfta att det funkat. Att det hade betydelse. Att det gjorde oss gott.

Ett närbesläktat ord är ”aktning”. Finns ett vers i bibeln som lyder så här:”Var innerligt tillgivna varandra i syskonkärlek. Överträffa varandra i ömsesidig aktning.” Romarbrevet‬ ‭12:10

Aktning har med respekt, uppskattning, vördnad, hänsyn mm att göra. Det gör gott med oss när vi visar varandra aktning. Att anta utmaningen att ”överträffa varandra med ömsesidig aktning” är en bra utmaning. Kanske något att låta denna dag vara vår fundering och tanke.

Med lite stöd kan man uträtta underverk

När man tittar på OS och fotboll kan man se hur fotbollsspelarna vädjar till publiken att ge dom stöd. Man brukar visst säga att publiken är en extra spelare på plan. 

Igår på blodomloppet konstaterade flera att det gick av bara farten. Dom andra löparna plockade fram extra krafter hos dom själva. 

Inte så ovanligt att man inom idrotten talar om att publiken lyfter atleten till bättre prestationer. 

Jag tror att det gäller på fler områden i livet.  När vi får ett extra stöd och uppmuntran, när man möter tillrop och hejarop blir man bättre. Man hittar extra energi. Man vågar tro lite till om sig själv. Man får modet att ta nya initiativ. Där man bromsade i osäkerhet vågar man nu släppa på lite. 

När någon tror på mig börjar jag tro på mig själv. Självförtroendet växer. Man gör framsteg som tom överraskar sig själv. 

Funderar man så blir det lite mer spännande och intressant.  Vem kan du och jag lyfta till högre höjder? Vem ska vi frigöra från ett mindre bra självförtroende? Hur kan vi skapa tro för att lyckas? 

Kanske är det så att du och jag kan vara nyckeln till att någon ska våga något. Att för någon att lyckas.

Är vi så storsinta att vi är beredda göra detta? Att någon får lyckas genom att vi hjälper till? Att någon kan lyckas kanske på vår egen bekostnad? 

Jag är rädd för att ibland är risken för stor att vårt ego hindrar oss till detta. Vi vill hellre lysa själva än att se andras framgång. Vi lever i en ganska egoistisk tid. 

Vi behöver se oss omkring och se vem vi kan vara med och uppmuntra och hjälpa till framsteg. Vem kan du ingjuta mod? 

Visar du på denna storsinthet tror jag att du välsignas tillbaka på något sätt. 

Koinonia – påminnelse om gamla goda tider

När jag sätter mig i bilen så kopplar mobilen upp sig mot stereon. Musiken börjar flöda utan att man inte behöver göra någonting. (utom när set krånglar vilket inte alls är så kul just då men ändå…)

  Jag fick för länge sedan en cd-boxer massa gamla godingar från förr.  Inte minns du sången nu utan massa band man lyssnade på 80-talet typ. För somliga en tid som troligen inte existerat. En tid som känns mossig och inte värd att minnas för andra. Ja ja. Hur som helst. I måndags när jag var ute och åkte kom musiken igång (efter visst strul) och ut ur högtalarna flödar ”Koinonia”. 

Jag minns när vi åkte ner till Löttorp och lyssnade på dom. Det var mitten på 80-talet om jag inte minns fel. Rätta mig om jag har fel ni som var med. Vilka musiker. 

Så nu finns dom på en spellista på min spotify. I skrivandets stund flödar musiken i köket. Musiker som är samspelta och spelar go musik. 

Det händer något när man hittar sin gamla musik. Man flyttar liksom tillbaka till tid och rum. Låtar men Annifrid Lyngstad tar mig tillbaka till tiden då jag jobbad i Örebro på mellringeklinikerna.  Tiden då jag pendlade mycket mellan Örbro och Laxå.  Himlaväsen påminner mig om deras spelning i Skara sommarland den midsommar då bilen blev stulen. Oslo gospel med låten ”Real Love”. Låten som fick minsta grabben att slappna av när han hade svårt för att sova. (han trodde nog att dom sjöng ”vila”. Det lät lite som så 😉) Tror säkert du hänger med mig i tänket. Vissa låtar plockar fram minnet. Man liksom lever om den tid som var. Den blir verklig på nytt. Det gör i alla fall mig gott. 

Koinonia – det grekiska ordet för gemenskap. Nog är det så. Finns så mycket som sammanför oss. Musik är en sak, minnesbilder en sak. Du har säkert något som sammanför dig med andra på något sätt. 

Samtidigt slår det mig en sak. Musiken har en förmåga att hjälpa oss. Att sätta på ”rätt” musik kan göra underverk med oss. Så varför inte pröva det. Du som är ledsen, uppgiven, besviken, är nere – pröva. Sätt på ”din musik” jag tror det gör underverk med dig. Jag kan ibland undra varför jag själv inte använder det redskapet oftare.  Jag kan bara tänka mig att det är just bara för att jag inte tar mig för det. Det finns god musik som påverkar oss på djupet. Vi brukar kalla den lovsång. Det är som man sjunger från sitt inre till Guds inre. Du kanske inte har någon alls erfarenhet av detta. Men sök dig fram till det.  

Lätt att håna på distans

Jag sitter och läser Birros blogg om hans tankar om hånet mot Åkesson. Likaså Dahlmans blogg i samma ämne.

Deras bloggar stämmer till eftertanke. Många frågor kommer upp när man hör alla historier om hur man hånar Åkessons utbrändhet. Vad är det som gör att Jonas Gardell kan ge sig själv en fri väg att håna andra och gömma sig bakom att det är humor? (När Birro bemöter honom så gäller inte samma principer). Fler med honom anser sig ha rätt att göra på det viset. Hur kommer det sig att somliga anser sig ha rätt att tala illa om andra och anse sig inte behöva bli ifrågasatt? Vad är det som gör oss människor så hatiska mot andra? Vad är det i en människa som kommer fram när man vill sparka på den som redan ligger? Vad är det som händer i en människa när dom dräpande orden får fritt levereras utan tanke på hur det skadar? Det är som att man inte bryr sig om att sina ord sårar och nästan dräper vederbörandes inre. Man får inget dåligt samvete. Inget verkar säga ifrån i dessa människor inre. Då funderar jag på om det inte saknas något fundamentalt som heter empati och medkänsla.

På ett sätt har vår värld blivit kallare. Man använder Facebook, twitter, bloggar och all annan media att spy ut sin aggressivitet mot andra. Det mest troliga är att man skulle vara mer nyanserad och kanske tom inte ens ha sagt det om man stod öga mot öga.

Jag tor att vi alla behöver vara mer rädd om våra ord vi säger. Vi behöver tänka lite längre innan vi vräker ur oss något ofördelaktigt. Hur rätt vi en kan tycka oss ha rätt kan orden göra större skada än vi innerst inne ville.

På våra arbetsplatser, och naturligtvis överallt, behöver vi säga fler goda ord till varandra än negativa. Likaså se upp med vad vi för vidare. Vi behöver fråga oss själva om det jag nyss hörde skulle föras vidare. Det jag tror mig veta om en person bör jag först kolla om det verkligen stämmer. Har jag minsta tvivel bör jag välja att vara tyst i ämnet. Betänk vilken skada det annars skulle kunna göra. Snarare vore det bättre om vi hjälpte varandra att sätta stopp för dåligt prat, ryktesspridning och att tala vid sidan av mun sådant som inte skulle föras vidare.

Om du och jag börjar att vara försiktiga med våra ord kommer det att ge ringar på vattnet. Goda ord kommer att skapa god atmosfär. Goda ord kommer att dra folk till vår gemenskap istället för motsatsen. Det är så vi skapar en god arbetsgemenskap, en god grannsämja och goda relationer med varandra. Om vi inte har något bra att säga kan vi nog vara tysta. Har vi då inget att prata om är det klart en väckarklocka.

Vi behöver hittat och lyfta fram det goda hos våra medmänniskor. Det är så många utmaningar idag på Facebook mfl ställen . Kanske skulle vi utmana oss att varje dag säga något gott om fem personer som vi inte alltid drar jämnt med……. Lycka till!

Utflykt med jobbet – Julita Gård

20140529-095734-35854111.jpg

I går gjorde vi den årliga resan med Erikshjälpen i Örebro. Varje år gör vi en resa med alla volontärer och dom som gör praktik hos oss en uppmuntringsresa. Dom allra flesta göra sin insats hos oss utan någon form av ersättning. Då vill vi på något sätt säga tack till dom. Så några gånger/år gör vi något extra.

Detta år åkte vi till Julita gård i Sörmland. En pärla i den Sörmländska bygden. Den historia som den blickar tillbaka på är imponerande. Det är inte så många platser som har så lång historia som den gården. Som man samtidigt kan få reda på mycket om och är bevarad.

När vi kom dit fick vi en stor guidad visning. Dagen till ära lite mer fokus på vårt intresseområde. När den var klar hade vi en god stund i trädgården med alla hus och växter. Här kan man se mycket av växtlighet som gården är genbank för. Lunchen åt vi på Julita Värdshus. Som drivs bla av Tommy Myllymäki. Mästerkocken som vunnit stora tävlingar. Dagen avslutade att gå till lantbruksområdet med utställningarna där.

20140529-095832-35912256.jpg

Här på gården kan du träffa Pettson och Findus. Landet där Findus planterat köttbullar. För att inte tala om midsommarfirandet och lantbrukets dag.

För mig har gården betytt en stund av avkoppling. Att gå runt och bara njuta. Sitta vid sjön en stund. Vissa dagar myllrar det av folk andra är det lugnet självt.

20140602-162149-58909228.jpg
Jag kan varmt rekommendera denna plats för alla som vill göra en utflykt. Varför inte ta med hela gänget på Erikshjälpens butiker och göra ett besök tillbaka i tiden.

Ps Nu finns det äntligen ett årskort igen. Då kan du för en billig penning njuta av gårdens olika skiftningar från tidig Juni med nyplanteringar och skott till sensommarens fruktskörd med äppeldagarna som final. Ds

20140529-095929-35969479.jpg

En ros till uppmuntran

20140216-120638.jpg

Jag skulle vilja ge en ros till alla i hela världen. Alla har behov av uppmuntran. Alla har något som är värd en uppmuntran. Det finns dom som kanske i människors ögon inte skulle få uppmuntran men som är mest behov av det. Något av att ‘ge mig en uppmuntran när jag förtjänar det minst för då behöver jag det som mest.’

För ibland verkar det som vi måste ha en orsak att uppmuntra. Att någon ska ha gjort sig förtjänt av en uppmuntran. Tom att vi inte kan ge någon en uppmuntran för vad ska ”någon annan” säga då?

Nej, en uppmuntran kan aldrig vara fel att ge. Vi får inte drabbas av avundsjuka om någon får en uppmuntran. Då gläds vi med den. För på något sätt smittas glädjen av på oss andra när vi ser vad det gör med den som fått uppmuntran.

Sen händer det något med den som ger uppmuntran. Pröva får du se.