I måndags var jag och en av mina söner och spelade bowling. En spelkväll dagen till ära. En present jag uppskattade mycket som jag fick av sönerna. Det gick lite trevande i början men släppte efter ett tag. Dom gamla takterna från FVA i sjuan väcktes något till liv. FVA – fritt valt arbete, tror jag det stod för. Vi hade det en gång i veckan och spelade rätt mycket på den tiden. Då kostade det inte många kronor per serie.
Det var rätt kul. Och det är det nu också. Men jag gör det för sällan. På tok för sällan. Och det inser jag idag.
Jag har upptäckt nya muskler. Ja, det är ju klart att dom är ju inte speciellt nya. Dom har funnits där hela tiden. Alla har dom. Jag är inte speciellt unik.
Men hallå vad dom känns nu. Tycker ju att jag tränat rätt bra. Sprungit mycket. Men då använder jag visst några andra muskler. Bowlingsmusklerna är tydligen inte med när jag springer. Det är tydligen dom som sitter runt höfterna och runt knäna. Likaså baksidan på låren. Jag som trodde att mina axlar skulle kännas mest. Men inte då. Oj oj. Borde nog kombinera springning och bowling. Får väl leta efter någon som vill spela med mig.
Alltså, hur svårt ska det vara? Verkar ju vara en omöjlighet för en vanlig man i sina bästa år att röra på sig normalt så att detta fenomen inte ska uppstå. Att muskler överraskar och påminner om att dom är otränade. Och kom nu inte med tillrop om Friskis och Svettis. Jag svettas tillräckligt när jag springer. Och jag vet inte om jag känner mig som någon Friskis direkt. Det finns ju somliga i min bekantskapskrets som försökt få med mig dit men inte lyckats. Och jag säger det igen. Kommer aldrig att lyckas med det. Jag får helt enkelt tänka så att även dessa muskler vill väcka uppmärksamhet då och då. Och jag får bara försöka att hantera deras högljudda klagan. Sånt är livet.
Hur som helst var det mycket trevligt denna bowlingkväll. Tittar du riktigt noga ser du att det blev en strike. Inte illa va?
Pedher´s blogg 