Petrus håg till att utmana

Det finns en händelse bland lärjungarna jag rätt ofta återvänder till. Det är när dom är i båten. Jesus kommer gående på vattnet. Det är rätt mycket vågor på sjön.

När Petrus ser Jesus där ute på vattnat händer det något inom Petrus. Dom flesta tänker nog inte som honom där. Gungar det mycket i en båt vill man nog hellre vara still. Men inte Petrus. Han utmanade istället. Han verkar inte ha några gränser. Han vill testa. Kolla. Se om det fungerar.

”Herre, om det är du, så befall mig att komma till dig på vattnet.” Han sade: ”Kom!” Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till Jesus.” Matteusevangeliet‬ ‭14:28-29‬ ‭SFB15‬‬

Kan uppfattas kaxigt av Petrus att våga det. Och han fixade ju dom första stegen. Men sen kom verkligheten ifatt liksom. Han ser vågorna och där blir han inte lika kaxig. När han börjar sjunka så sträcker Jesus ut handen. Dom går tillsammans i båten och vinden lägger sig blå

Det finns mycket att fundera på i denna berättelse. Men en sak tänker jag särskilt på. När Petrus utmanar, vågar gå då Jesus kallar på honom, lämnas han inte i sticket. Jesus hånar honom inte. Skäller inte ut honom. Överger honom inte åt sitt eget öde.

”Genast räckte Jesus ut handen och grep tag i honom och sade: ”Så lite tro du har! Varför tvivlade du?”” Matteusevangeliet‬ ‭14:31‬ ‭‬‬

Detta är så bra. En go bild på hur Jesus kallar, utmanar och är med hela vägen. Även när vi sjunker i vår trossatsning. När vi vågar men det håller inte hela vägen. Då sträcker han ut handen och hjälper oss upp igen.

När du uppfattar Guds kallelse över ditt liv så våga. Håller det inte hela vägen i din tro så är hans hand inte långt borta. Han tar tag i din hand och han hjälper dig till fast mark igen.

För mig en stark bild av uppmuntran. Men också en uppmaning att våga. Att våga gå på Guds kallelse i sitt liv.

Utmaningarnas tid….. Varför inte ge än då?

månadsgivare
Bli månadsgivare. Klicka på bilden och möjligheten öppnar sig

Vi verkar leva i en tid av utmaningar. Utmaningar att göra något och skänka pengar. Gör man inte utmaningen blir det kostsamt i alla fall. Det finns liksom inget val. Man utmanar en person att ge en donation till något.

Uppfatta nu inte detta att jag inte tycker att man ska stötta ALS eller något annat som behöver vårt stöd. Självklart är det inte bara dom som flyr från kriget som vi behöver öppna vårt hjärta och plånbok för som statsministerns så bra vädjade om. Självklart ska vi göra allt vi kan. Att dela med oss av vårt överflöd. Istrenden är ju kul i sig men det är lite märkligt att det skall behövas för att vi skall skänka pengar till ALS-forskningen. #icebucketchallenge

Det är fantastiskt att se hur mycket folk ger när branden bryter ut. Det kom in mer än man kunde använda. När tsunamin slog till så gav vi pengar som aldrig förr. Inte så sällan sker detta.

Men varför kan vi inte ge lika mycket och med samma iver till arbetet med utrota lepra? Du kanske inte ens vet om denna oerhörda fasansfulla sjukdom? Varför inte ge till pansisjukhusets arbete mot könsstympning? Till dom sängliggande barnen i Ryssland ? Dom barn som göms undan och aldrig kommer ur sängen för att dom har ett handikapp. Ebolaviruset skördar offer efter offer. Sudan har en svältkatastrof som väntar. Burundi likaså. Jag skriver inte detta för att vi skall få dåligt samvete. Men behoven är så stora att vi inte får plats med dom i en blogg som denna.

Det som känns konstigt är att vi behöver alltid ‘känna för det’ eller dras med i ‘häftigt grej om det’. Annars går det ganska enkelt oss förbi.

Vad jag är ute efter är att vi som har det så bra borde ha med oss detta vid varje tillfälle då vi skickar våra räkningar. Varför inte ha något som din familj samlas omkring. Ett fadderbarn som ni kan samla pengar till. Jag tror att om vi har det högt på vår agenda med våra barn kommer dom att fortsätta vara givmilda, generösa och ha empati för den behövande. I denna blogg har du fått massa tips om vad Erikshjälpen kan göra genom din insats. Det finns naturligtvis många fler organisationer. Vi ska inte behöva ge för att det kan ge ett skatteavdrag. Vi skall ge det för att det finns människor som är i stort behov av hjälp.

I oktober kan vi som svenskar återigen visa att vi är generösa. Då är det dags för insamlingen Värdens Barn. Vissa kommuner och städer ger bara någon krona per invånare. Eskilstuna är bäst i landet. Skall dom få vara det detta år också?

Varför inte ge ändå, utan en speciell utmaning? Ge för att du har möjlighet. Ge för att då förändrar du läget för någon till det bättre. För då gör du skillnad. Ge varje månad och inte när någon ”gör dig blödig” för något. Bli månadsgivare. Vägen dit kan gå genom att du klickar på bilden.

Ps Behöver du orsaker för att ge? Kolla då Josefins blogg. Här har du ytterligare skäl att ge om inte jag har kunnat övertyga dig. Här får du en länk till den sista IceBucketChallenege du behöver se Ds

 

Att sporra varandra

Förra veckan var jag ute på en springrunda. Det har varit segt att komma igång i år. Men det har dock blivit några om än få. I fredags sprang jag lite. Fick rejält med träningsverk och ont i knäna. I måndags tänkte jag att jag skulle ta en lugn återhämtningsrunda.

Och vad händer? Äldste sonen aviserar att han gärna springer med farsgubben. Kul för mig men jag gjorde klart för honom att det skulle bli en lugn ÅTERHÄMTNINGSRUNDA. Tydligt och klart.

Men vad händer? Precis, inte blev det så. Det blev nytt rekord (inget att skryta över alls) och sista kilometern gick fortare än dom övriga. Återhämtning? Jo just det jaaaaa. Typ ingenting av det.

Det är något spännande som händer när två eller flera kommer samman. Man kan sporra varandra till stordåd. I alla situationer och händelser kan det slutliga resultatet bli så mycket bättre för att man just är två eller flera.

Varför har man hare i en löpartävling? För att få upp tempot och orka hålla det. Så är det i övrigt också. Ibland behöver man någon som drar när man själv tappar takten.

Vi kan helt enkelt sporra varandra till ett riktigt bra resultat. Kan man säga det mer tydligt än att vi behöver varandra? Det innebär ju att du, just du, behövs. Kanske kan du inte klara hela sträckan själv men tillsammans med någon annan så går det. På samma sätt hjälper du en annan.

Ibland blir det stafett. Var och en kör sin egen sträcka. Men likväl så sporrar man varandra. Medan en ”springer” hejar dom andra. Man vill ju inte att sin sträcka skall försämra resultat. Man sträcker på sig och tar i lite till. Så tillsammans ”tar man guld”.

På detta sätt hittar man resurser och krafter man kanske inte trodde att man hade. Visst är det härligt. Tänk att just nu finns det resurser inom dig som du inte använder och kanske inte ens vet att du har. Så nästa gång det bär emot, sökt dig till någon som kan locka fram dina dolda resurser så dom frigörs.