Vad väntar du på?

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge

Det heter ju så. Och visst kan det vara så. Fast vad väntar vi på?

Inspirerad av ett inlägg av min kusin som skrev om att föräldrar är bra på att vänta funderar jag lite. 

Jag undrar om inte vi som människor väntar på ganska mycket. Vi väntar på nästa lön. Vi väntar på att någon ska höra av sig. Vi väntar på att få rätt. 

Ibland väntar vi förgäves. Vi tror oss veta men det uteblir. Ibland tar väntan hela vår tid så får helt enkelt inget annat gjort. Vi vankar av och an och blir rastlösa. 

Kanske det ändå är så att väntan borde bytas ut mot handling. Istället för att vänta på att andra ska ta initiativ så tar vi det själv. Vi äger frågan själv typ. För risken blir annars att vi gör oss till offer. 

Väntan kan också vara något bra. Man mognar i väntan. Får man saker och ting för lättvindigt så fin risken att man inte uppskattar det tillräckligt mycket. Det sägs ju ”lätt vunnet, lätt förgånget”. Kanske ligger det något i det. 

Väntan kan vara en drivkraft. Det kan vara halva upplevelse. Möjligen nästan hela upplevelsen. 

Så underskatta aldrig väntan. Kanske är det just den sträckan man måste gå, för att kunna ta emot det man ska möta eller få, på bästa sätt. Väntan är kanske rent av nyckeln till som kommer. 

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge 

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge 

Detta är nog det tuffaste uttrycket för oss människor att möta. Undrar jag hur man tänkte när det ordspråket formades och växte fram. 

Betänk hur det var med julaftonen när man var liten. Hur svårt var det inte att vänta på juklappsutdelningen. Då var det inte kul att höra ”den som….”  Vilken tur att man lättade på trycket och man fick en julklapp på morgonen. 

Hur jobbigt var det inte dagarna innan man skulle fylla år. Det smögs lite runt omkring och förväntningen på att önskningen skulle slå in stegrades. Att då höra ”den som väntar på något gott väntar aldrig för länge” var inget roligt. 

Visst finns det sådana tillfällen även som vuxen. Fast det är lite svårare att erkänna det. Man liksom längtar och väntar. Räknar ner. Och jag vill påstå att det kan vara minst lika jobbig väntan som när jag var liten. 

Samtidigt ligger det något bra med att vänta och invänta. Det ligger något av ett ”inte ta för givet men ser fram emot” över det. Det inte bara serveras snabbt och enkelt utan man får stilla vänta. Idag är det dom snabba klippen. Snabba uppfyllandet av en önskan. Är jag hungrig kan jag snabbt lösa det genom att svänga in till Max drive in och på någon minut har jag maten serverad och kan åka vidare. Inget långkok här inte. Inget bord som det tog dit att duka. Ingen lång väntan på att alla ska komma och någon skall ge klartecken med sitt ”var så god”. På några minuter är man mätt, så var det överstökat. 

Detta väntande har något med växande att göra. Något som börjar gro och snart kommer att växa upp och blomma. I detta växande blir det något mer än bara en lite växt som snabbt torkar ur dör. Som om rötterna blir starkare och djupare av det. 

Motsatsen till detta växande är väl ”Lätt fånget, lätt förgånget.”  Snabba segrar och snabba fångster ger sällan något djupare stående värde. 

Men mitt i detta väntande är det inte så enkelt. 

Kanske får vi då, i vår drömbild, söka oss fram till själva uppfyllelsens ögonblick. Då tiden av väntan är över. En inre bild som hjälper oss att överleva ”….väntar aldrig för länge”-känslans baksida. För visst är det så att många gånger är det just den bilden som drar oss framåt. En längtan som faktiskt gör att vi styr in vårt liv åt ett håll. 

Jag är den förste att erkänna att det är inget enkelt att vänta. Men det är möjligt att klara av det. Det blir så mycket bättre längre fram. Den kraften kan bära långt och ge livet ett bättre perspektiv än det jobbiga ”nuets” tunga väntan som upplevs som en evighet. Men men …. det är lättare sagt en gjort. Jag tror ändå att det är möjligt.