Just nu är det handbollsVM. Snart är det OS. SHL går för fullt. Skidsäsongen går på högtryck. Sveriges olika atleter ger allt för att vinna.
Ett utryck som så ofta kommer är att man ”toppar formen”. Alltså att formen skall vara bäst vid ett visst tillfälle. Därför lägger man upp träningen så att man tror att man är som allra bäst till en viss tävling.
Man är bredd att försaka mycket för att just kunna vinna en specifik tävling vid en en viss tidpunkt. Man kan lägga upp en plan för att nå dit. En plan som sträcker sig tom över lång tid. Man är beredd att det kan vara sämre resultat för en tid för att just bädda för bästa resultat längre fram.
Toppa formen.
Å ena sidan är ju detta med att söka toppformen inget fel alls. Så rätt och riktigt. Men samtidigt är det något vanskligt över det också. Ett jagande som på något sätt ropar att vi är aldrig nöjda. Att vi alltid på något sätt inte vill se det vi gör är gott nog. Och hur vi än lyckas så kan vi alltid ”toppa” det. Vi kan alltid göra bättre siffror i vårt jobb. Vi kan alltid springa lite fortare, lite längre och ha bättre snitttider.
Jag tror att man någon gång faktist behöver vara nöjd. Att man får höra av andra att dom är nöjda med resultaten. Varje gång man faller i kommentaren ”Det var ju bra, men…..”. Detta ”men” kan vara förödande. Vi behöver lära oss att avstå detta ”men” ibland. Bara konstatera att läget är bra. Vi kan se att vi gjort något bra. Formen var bra och behöver inte toppas. Vi behöver inte skruva åt det änne mer.
Tacksamhet är i sig en energi som skapar ny energi. Har så många goda frukter i släptåg. Glöm aldrig det. Förnöjsamhet är något vi behöver låta oss drabbas av.
Pedher´s blogg 