Guds hand

När jag går på en kvällspromenad i Eskilstuna möter jag Guds Hand. Ja jo kanske inte just Gud i himlens hand. Men väl Guds Hand av Carl Milles.

Blev upplyst av Emil att Guds hand i Västerås ska flyttas. Jag som trodde att den bara fanns på Millesgården på Lidingö.

Guds hand – alltså kan man verkligen flytta den? Guds hand som är allestädes närvarande. Kan man flytta på den då? Nej så klart inte. Den är där du är. Hans kraft som symboliseras i hans högra hand är dig nära varje dag och varje natt.

Wikipedia skriver: En naken yngling balanserar på den stora handens tumme och pekfinger. Han tittar uppåt och kroppen är spänd med vitt utspärrade fingrar och gestikulerande armar som symboliserar ängslan och villrådighet medan handen representerar Guds trygghet.

Kanske är det just så vi kan uppleva det. Vi balanserar mellan hopp och förtvivlan. Ängslan och villrådighet om hur det ska bli. Så får vi stå i Guds starka hand. Där vi mitt i allt får känna trygghet .

På Millesgårdens hemsida kan man läsa: En liten man står i en stor hand. Han tittar uppåt och kroppen är spänd med vitt utspärrade fingrar. Mannen balanserar på den stora handens tumme och pekfinger, något som verkar nog så krävande, men koncentrationen är av ett annat slag. Mannens uppmärksamhet är riktad mot något i himlen som om han tog emot ett meddelande eller förde ett samtal.

”Som om han tog emot ett meddelande eller förde ett samtal”

Ja men precis så är det. Det är så Gud önskar att det ska vara. Att vi väljer att finnas i hans starka utsträckta han och pratar med honom. Där kan han ingjuta mod. Där kan han uppmuntra. Så sträck dig emot Gud. Lyssna. Ta emot det han vill säga till dig.

Guds hand är utsträckt till dig.

När sommaren gör entré.

När sommaren gör entré gör det något med oss. Vilken avslutning på veckan vi fick. Den var ju näst intill magisk. Hela veckan var ju en skön resa i sommarens bästa sida.

Varmt. Sol. Svag vind. Somliga ansåg det vara läge att bada. (Men det var ju att ta i. ) När man bara njuter och njuter och njuter. (Att sen hockey-VM tog slut är väl ett säkert sommartecken).

Denna tid lockar ut oss människor. Vi blir inte så mycket inne. Det är mer rörelse. Man pratar med fler. Det är som att vi blir lite öppnare. Lite mer tillgängliga.

Ibland undrar jag varför vi inte kan ha samma sätt att vara på även den andra delen av året. Det är som att kylan gör oss mer introverta.

Jag lyssnade på en predikan i går som handlade bland mycket annat om att göra vår önskan kunnig för Gud. Även den önskan som kanske man inte tror sig att få. Precis som när vi önskade oss julklapparna när vi var små. Låt oss vara öppna och var dom vi är. Vi får lämna till Gud att svara och ge. Men när det, vi önskade, gör entrén får vi ta emot det.

Så, vad önskar du ska göra entré i ditt liv? Vad skulle du vilja ske i ditt liv? Du får önska det. Var frimodig. Gud ger efter sin omsorg, vilja och vad som är bra för oss.

Tänk att gårkvällen kunde avslutas med att kunna vara ute vid 22-tiden , kortärmat, 21 grader i luften. Det gör att man verkligen kan känna att sommaren har gjort entré.

Sommarens entré får symbolisera den värme, den grönskande nyskapande skrud, jag önskar och ber ska få komma sig till del i livet. Att ditt liv ska få dofta syrenens och rosens doft. Att ditt liv ska få skörda ny frukt och framgång.

Jag älskar mitt land 🇸🇪

Jag älskar verkligen mitt land. Detta land med både sjöar, skogar, vidder, solnedgångar (!) och årstiderna. Trots att jag älskar mer och mer sommaren så har verkligen varje årstid sin skönhet.

När jag har haft förmånen att resa i andra länder så har den kärleken och stoltheten bara blivit större. Men då med ännu större ödmjukhet. För vi har det så gott i vårt land.

I jämförelse med andra länder verkar vi ta allt detta för givet. Eller så är vi mindre bra på att visa det.

Tänk den frihet vi har. Vi kan röra oss väldigt fritt i vår natur.

Betänk att vi får leva i fred. Och så gjort under många många många år.

Vår välfärd kanske inte är bäst i världen men den är väldigt bra.

Vi har tillgång till rent vatten. Ren luft. Vi kan verkligen må bra i detta land.

Så varför inte visa vår tacksamhet denna dag. Vår nationaldag är värd det. Vi borde verkligen fira den.

Lewi Petrus (Pingströrelsens grundare) skrev en nationalsång. En text som kanske borde få komma fram igen. ”Svenska folk du borde tacka”. Här är den:

1. Svenska folk du borde tacka Gud för landet han dig gav, detta land, som såg oss födas, där en gång vi får vår grav. Där föräldrarhemmet trygga givit oss en barndom skön, där en älskad mor oss lärde bedja trosfrisk barnabön.

2. Han med fulla händer givit riklig bärgning av vårt land: bröd från slätter, malm från bergen, allt är gåvor av hans hand. Mörgrön skog och blomsterängar, sommarsol på evig snö är ju smycken som han strödde rikligt över land och sjö.

3. Satte han vid landets gränser en osynlig änglavakt, som i ofärdstider kunde skydda det från svärdets makt. Huru eljest fick det njuta sekellånga fredens dag, medan hela världen blödde under krigets hårda dag?

4. Svenska folk, du borde tacka, tacka Gud av all din själ, för det land som han dig givit, att han vårdat det så väl. Bed att han det ville hägna med sin nåd från strand till strand. Tacka så din Gud för gåvan, för ett älskat fosterland!

Ps Att man därtill har namnsdag idag är ju bara en liten bonus 😉 Ds

Komma-tecken.

Jag följer gärna Herregud&Co. Så många gånger som den lilla figuren har ett gott budskap till oss.

Såg en bild från 2018 tror jag, en som handlade om kommatecken.

Herregud&Co

”Ibland när man är vilsen och ensam, så behöver man ett tydligt komma-tecken”

Visst är det sant?! Det är just sådana komma-tecken vi behöver vara. Det kan vara ett samtal via telefon. Eller en hälsning av omsorg via ett sms. Att någon bryr sig.

Det svåra är när man känner sig vilsen och ensam och ingen vet det eller bryr sig.

Att bli kallad för ett komma-tecken låter ju inte speciellt trevligt. Snarare negativt. I alla fall i en första känsla. Men när man vänder det till att just vara en sådan som ger ett tecken till att msn kan komma är det något helt annat.

Somliga är bra på att se och upptäcka där omsorg är i stort behov. Dom har det som en gåva. Dom är något av omsorg som person. Andra kan behöva träna på det. För vi behöver bli bra på omsorg.

Lyssnar just nu på en ljudbok av Josefine Frankner. ”Kristi bruds slav – mitt liv i sektens hjärta”. Tänk om vi alla hade förstått detta på djupet. Tänk om vi hade trotsat allt motstånd att lägga oss i. Då kanske historien varit annorlunda. Den vilsenhet dom levde i hade behövt ett tydligt komma-tecken.

Det finns människor i vår omgivning som behöver ett komma-tecken. Hur ska vi kunna ge dom det?

Den vilsne behöver hjälp att komma rätt. Den ensamme behöver känna sig sedd och älskad. Vem behöver vi säga ”kom” till?

Kanske är den bästa vägen att förstå detta är att själv uppleva vilsenhet och ensamhet. Då borde man förstå och handla bättre.

Vägen valde dig (mig)

Mina ögon föll på en bok på jobbet. En bok av K G Hammar. Titeln är ”Vägen valde dig”. En utmanande titel. När jag slår upp första kapitlet lyder rubriken följande:

Den längsta resan är resan inåt

Jag tänker först att resan inåt kan ju inte vara så långt. Jag är varken lång eller särskilt bred. Att nå in till centrum av mig är inte många centimeter.

Ändå verkar det som att nå in i djupet av oss är trots allt mycket lång. För det verkar som att vårt innersta djup har nog ingen botten.

För livsresan verkar föra in så många dimensioner och djup i våra liv. Man kan nästan ana att inte ens vi själva kan omfamna detta djup. Inte konstigt att man då kan beskriva det som att den längsta resan är resan inåt

”Gud har uppenbarat det för oss genom sin Ande. Anden utforskar allt, även djupen i Gud. Vem vet vad som finns i människan utom människans egen ande? Så vet heller ingen vad som finns i Gud utom Guds Ande.”
‭‭Första Korintierbrevet‬ ‭2:10-11‬ ‭SFB15‬‬

I dessa verser kan man ana att vår livsande kan utforska våra innersta djup. Liksom anden utforskar djupen hos Gud. Jag tänker att det är samma ande.

Vår resa in i våra djup – resan inåt – blir bäst genom den helige Andes guidade tur. Anden får hjälp oss att hitta vårt innersta djup och vad som finns där. Anden utforskar. Anden hittar. Anden belyser. Anden ger oss färdriktning utifrån en sådan utforskning. Inte konstigt då att man kan uttrycka det som att ”vägen valde mig”

Och det har jag upptäckt många gånger. Verkar som att vägen väljer mig. Men man skulle nog kunna uttrycka det som att Anden leder mig/oss på rätt väg.

Våga resan inåt. Upptäckterna du kommer att göra har du nytta av.

Välja att älska….

Satt på bönemötet igår. Då läste vi ett välkänt bibelord om att älska varandra. Den översättning som kanske är mest vanlig är följande :

”Ett nytt bud ger jag er: att ni ska älska varandra. Så som jag har älskat er ska också ni älska varandra.”
‭‭Johannesevangeliet‬ ‭13:34‬ ‭SFB15‬‬

På ett sätt är detta bud en befallning eller stark önskan av Gud. Att vi ska älska varandra. Jag tror att det vill vi också i grunden. Men ibland blir det svårt. Vi synkar inte med alla. Håller inte med alla. Vi tycker någon är pinsam. Vi kanske, av någon anledning (eller ingen alls) har något emot någon. Så har vi svårt att älska den.

Men så föll mina ögon på en annan översättning. Den ger en annan ingång i detta. Den är kanske till och med lite närmare grundtexten. Läs så får du se hur du tänker då:

”Jag ger er ett nytt bud: Välj att älska varandra (med en ren, självuppoffrande kärlek). På samma sätt som jag har älskat er ska ni välja att älska varandra.”
‭‭Johannes‬ ‭13:34‬ ‭SKB‬‬

Inom parentes ges möjliga översättningar.

Välj! Välj att älska. Välj. Jag tycker det ger en annan ingång och drivkraft. Trots vad jag kan uppfatta eller känna så väljer jag att älska. Därför att Gud har älskat mig först.

Inte lätt att svälja detta i alla lägen. Men jag tror och anar djupet i detta. När jag väljer att älska ändå så händer något. Gud hjälper oss att älska den som jag kanske haft lite svårt att älska. Det är stort.

Våga pröva detta. Försök att våga det. Kanske det ändå ligger något i detta att välja att älska.

Solens spegling i en å funkar också.

Solens spegling i en å funkar också.

Du som följer min blogg vet att jag älskar solnedgången. Särskilt när den speglar sig i vatten. Där har Vättern varit fantastiskt.

Igår bytte jag den till Eskilstunaån. Och det funkade riktigt bra det med.

Ett spegelblankt vatten speglar alltid solen vackert enligt min smak. För det händer något med solens möte med vattnets yta. Märker du det? Det blir något drömskt över det hela. Som om himmel och jord möts tredimensionellt. Man ser himlen ner i djupet. Som om himlen går djupare än jordens yta.

Så gör himlen med oss. Går mer ner i vårt innersta djup. Där himlen möter oss djupt inom oss.

För mig blir det också klart att det behövs inte dom stora vidderna av vatten. Det räcker med en å eller en liten damm. Solens reflektion går ändå ner i djupet. Det blir ändå en vacker spegling.

Du och jag kan känns oss som en liten pöl eller damm. Vi uppfattar oss inte dom dom stora mäktiga vatten. Ändå speglar och reflekterar solen lika bra i oss. Går lika mycket in i djupet. Solen, Gud, blir lika vacker i dig som i någon annan. Han älskar lika mycket att få återspegla sig själv i dig som i någon annan. Hur ”litet vatten” du än uppfattar dig som. Det är stort.

Nästa gång du kommer till ett vatten hoppas jag att du kan bli påmind om det. När solen skickar sina strålar genom vattnets djupa yta till dig.

Solens spegling i en å funkar också. Så även i dig.

Ny säsong i livet

Idag börjar jag ett nytt jobb. Idag börjar det ett liv i en ny stad.

Jag kan bara ana vad som kommer. Men jag tror och uppfattar det som ett nytt steg, nytt kapitel, ny ”mening”.

När jag kunde njuta av mitt gamla sammanhang under helgen som gick kan det vara svårt att lämna. Men när man upplever det som ett steg man blir förd i blir det en annan känsla.

Många skräms av det nya. Man vill ha det trygga. Där man vet hur det fungerar. Ändrar sig inte så mycket.

Under dagen kommer denna sida av bloggen att växa fram för att visa på det nya som börjar hända. Så följ mig under dagen. Med jämna mellanrum uppdaterar jag sidan.

Så om du vill så får du följa mig in i min nya säsong i livet. Bloggen kommer att förutom dom vanliga funderingarna också handla om den första tiden i Eskilstuna och det nya jobbet. Dom nya upplevelserna. Dom nya känslorna. Det jag möter och utmanas i.

En första bit är gjord. Lite kaffe och frukost kan passa bra halvvägs
Man får mig att känna mig välkommen….

Steg för steg är det en ny tid …

Tomt skafferi ska fyllas, man ska hitta inte bara undran utan man ska hitta på Ica Maxi också.

Har börjat skriva på ett nytt oskrivet blad. Många nya bekantskaper, många intryck att ta in. Kommer nog att sova gott. Men nu en promenad i den nya staden

En vacker stad att utforska.

Snart kommer dagen att avslutas. Det blir med en amerikansk pizza. Lite fira typ

Gud, låt mitt leende få berätta vem Du är.

Igår hade jag förmånen att vara med i kyrkan när vår gudstjänst sändes live. Då sjöng vi en sång som stannade kvar hos mig. Inte ny för mig men texten fick mig att stanna upp en stund. Lät den beröra mig. Utmana mig. Skulle vilja dela den med dig idag. Egentligen är det bara en strof som blev viktig för mig just där och då. Men hela sången har en hälsning till oss tror jag.

Gud, låt mitt leende få berätta vem Du är

Tänk om bara vårt leende fick visa på Jesus. Vårt ansiktes ljus, djupet i våra ögon reflektera Jesus. Där och just då skulle han få lysa fram inför den vi möter. Bibeln säger att han har tagit sin boning i oss. Att vi är ett tempel för honom. Så enkelt sagt skulle man kunna säga att han tittar ut ur templets fönster som är våra ögon.

Varje textrad har sitt djup. Dom vill beröra även dig som dom berörde mig. Refrängen är så här:

Lär mig att älska med en öppen famn som Du,
med kärlek som gör att alla gränser suddas ut.
Tänd lågan så stark att alla ser att Du finns här.
Gud, låt mitt leende få berätta vem Du är

Jag tänker att det finns ett sätt att leva som ger ringar på vattnet. En livsstil som berör. Ett andetag där Jesus finns typ i dess andedräkt

Det väcker en längtan och en bön om just få leva på ett sådant sätt att Jesus har lätt att bli synligt genom mitt liv. Kanske har du den längtan också.

Så njut av sången. Låt texten jobba med dig. Den kan bli även din bön idag.

Lär mig att älska. Av Sarah Lundbäck-Bell

Jag ber Dig Gud
ge mig kärlek och ett hjärta som är stort,
som kan visa på Din kärlek för vår jord,
som Du gav Din son. Jag ber Dig Gud.

Lär mig att älska med en öppen famn som Du,
med kärlek som gör att alla gränser suddas ut.
Tänd lågan så stark att alla ser att Du finns här.
Gud, låt mitt leende få berätta vem Du är.


Och som Du älskar,
älskar alla ifrån fattig och till rik.
Du format och skapat oss unikt,
med varsam hand. För Du är vår fader.

Lär mig att älska med en öppen famn som Du…Låt mitt liv Gud, få visa vem Du är.
Att Din kärlek aldrig nånsin kan ta slut.
Låt mitt liv Gud, få visa vem Du är.
Du är underbar och en sån god fader.

Låt mitt liv Gud, få visa vem Du är.
Att Din kärlek aldrig nånsin…. (Låt av Sarah Lundbäck-Bell)

För sista gången…

Att göra något för sista gången kan vara vemodigt. Det kan vara tungt. Men det kan också vara en viktigt process och bearbetning. Intressant är att det ofta väcker intresse. En blogg som lästs allra mest genom alla tider på min blogg har titeln ”Sista dagen på jobbet”. Lästes inte bara den dagen. Den kommer upp på läslustan varje månad.

I fredags var det mycket av sista gången. Sista gången jag satte på kaffet på morgonen på jobbet. Sista gången jag gick låsrundan. Sista gången jag loggade in på jobbdatorn. Sista dagskasseräkningen. Sista lunchen med folket. Sista förmiddagskaffet.

Det finns en process i detta. Ett bearbetning. Troligen rätt viktig när man ska avsluta något och gå in i något nytt. Avsluta och välja vad man ska lägga till minnesbanken. När jag stängde dörren efter mig har jag gjort ett val. Jag kommer att ta med mig alla goda och välsignade minnen. Resten lämnar jag kvar. Funkar det? Tror det. Vill tro det.

Det finns annat viktigt i att göra något för sista gången. Det är att sluta och avstå sådant som inte är bra för mig. Sådan avslut kan man ibland få göra igen och igen. För man faller tyvärr ibland tillbaka in i gamla mönster. Men med en idog envishet kommer dessa avslut att till slut landa i ett verkligt avslut till 100%.

Vad behöver vi göra för sista gången ? Hur behöver vi styra om våra liv?

Att göra något för sista gången kan vara traumatiskt. Men det kan vara en väg in i en ny säsong i livet. In i något nytt bättre. I detta ”sista” finns det ett ”lycka till”.

Så jag tänker att i detta ”sista” öppnar sig nya dörrar. Nya möjligheter. Nu frihet. Det man förr kanske trodde var det bästa visar sig kanske inte vara det sämsta men kanske bara bäst bäst. För det bästa ligger framför. Då måste det först bli ett ”sista”.