Man kommer över det ….

När jag var typ 6,7,8 år så där så älskade jag inte att gå till tandläkare. Jag kan fortfarande framkalla känslan hur illa jag tyckte om det. Det gjorde ont. Tandläkaren var hårdhänt. Tror aldrig jag fick bedövning. Så det var en pina att gå till denna plats. Inte var det enklare när jag hade rätt mycket hål i tänderna när jag var liten.

Det satt i ganska långt upp i åren. Tills jag mötte en tandläkare som insåg bekymret. Man kan klart säga att han helade mig från denna ångest. Igår mötte jag en kollega till honom. En kvinna som var så lätt på handen att det gick hur bra som helst. Jag kan konstatera att jag har kommit över dom hemska upplevelserna som barn.

Så har jag mött en del olika saker i livet som inte har varit speciellt roliga att möta och gå igenom. Men en sak är säker , jag har kommit både igenom och kommit över dom.

När man är mitt uppe i dom så har man svårt att se utvägen. Inser inte möjligheten till förändring. Men hur det än är så kommer man förr eller senare igenom det.

Med all respekt för vad du möjligen just nu går igenom. Jag tänker att det är rätt bra att bli påmind om att du kommer att klara det. Du kommer att gå genom det. Du kommer över det. Även om du inte ser det klart just nu. Det kan kännas som ett berg som står i vägen.

Min bön blir denna dag så här:

🙏 Herre, jag ber att du ska gå lite extra nära den dom idag kämpar med något. Något som kan upplevas som ett berg. Ett berg av bekymmer. Eller ett berg av ångest. Kanske motgångar som känns övermäktiga. Jag ber att du ska visa ett ljus i tunneln. En soluppgång över bergstoppen. Att ett hopp, om än litet, ska tändas djupt därinne. Så att ingen kan ta det. Amen 🙏

Hur det än är – välj att tro. Hur omöjligt det än ser ut – välj att tro på möjligheten. Det finns en väg och du kommer att finna den. Tro mig, du kommer över det du möter nu.

Och du, vi kommer över denna pandemi. Var så säker.

Du är räknad

På jobbet räknar vi människor. Vi är ålagda att räkna alla så att vi inte har för många inne i vår butik. Och nu är det lag på det.

Lite kul är att vi alla kan då verkligen känna oss räknad. Det är ju inte alltid det vi känner.

I psalm 23 kan vi läsa om att ”din käpp och stav, de tröstar mig”. Käppen herden hade använde han till att räkna in fåren. Fåren gick in i fållan där herden stod och räknade. ”Fåret gick in under hans käpp.”

Tror inte för en minut att bibeln vill säga att vi är fårskallar. Men den vill använda denna bild för att tydliggöra detta att vi är räknade av Gud.

En kund skojade med mig när han gick ut att han nu var ”uträknad”. Men där delar jag inte bilden. För du är inte uträknad. Det är precis tvärt om Du är räknad.

I en butik finns det ett maxantal på hur många som får vistas i den lokalen. I Guds närhet finns tack och lov inget maxantal.

Så varför inte ta räkningen som en påminnelse. Nästa gång du kommer till en butik som räknar in alla som går in. Ta det som en påminnelse om att du är så viktig att du räknas. Att det finns en Gud som gärna vill räkna in dig i sin gemenskap. Att Gud räknar med dig.

Du är viktig och du räknas.

I väntan på att få slå ut i blom…

En plats jag ofta och gärna besöker är Rosariet som ligger nära intill för jag bor. Just nu ligger det i vila kan man säga. Rosorna är nedklippta och väntar på värmen för att skjuta nya skott i. En byggnad är under en renovering. Den lilla snö som just nu finns påminner om att det är vinter och viloperiod i växtriket.

Så går min promenad vidare ner mot sjön. Där växer det pioner. Och där finns knopparna som väntar på att få visa sin prakt.

Den här tiden påminner om livet. Perioder av medgång och blomning. Andra tider av väntan och vila. Väntan på att värmen kommer och man får känna hur livet knoppas igen. Så kommer den tiden man får blomma ut igen.

Vad man inte får glömma är att under den vintriga väntan finns det en knopp som är på väg fram. Du får gå ut i naturen och se hur knopparna nu börjar visa sig. Redan nu när det är rätt långt till våren.

Omständigheter kan göra att du inte kan slå ut i blom just nu. Förutsättningarna finns inte för tillfället. Omständigheterna gör att det inte finns dom förutsättningarna som behövs. Kalla det för värme eller vad som helst. Just nu går det inte. Men glöm inte att det finns en knopp som ligger i vardande. Det finns något inom dig som bara väntar på dom rätta förutsättningarna.

Så kom jag till stranden. För somliga är det ju numera badväder. Men i den stora gruppen är det uppenbart inte badväder. I alla fall inte idag. Snön avråder. Likaså temperaturen i vattnet. Men likväl tror vi att det kommer en dag som man gärna sitter på stranden. Tar ett topp. Likaså får vi tro och lita till att det kommer en dag då värmen återvänder.

Ge inte upp. Du kommer snart slå ut i blom. Din tid kommer.

Att känna sig osynlig

Såg trailern för Hobbit-filmen. Han sätter på dig ringen och blir osynlig.

När jag var liten minns jag en film om en man med plommonstop. Han knackade på ett visst sätt på hatten och drog fingrarna på brättet. Då blev han osynlig.

Igår tog jag en promenad efter jobbet när det började skymma. Inser efter ett tag att jag glömt mina reflexer. Jackan, mössan, handskarna, skorna och byxorna var svarta. Ingen bra kombo när det började bli mörkt. Jag kände mig verkligen osynlig. Lite läskigt när jag skulle gå över vägen. Jag vet ju hur svårt det är att upptäcka någon så mörkklädd när man kör bil.

Men faktum är att ibland skulle jag vilja ha en sådan ring eller hatt. Tänk att få göra sig osynlig. Bara kunna gå från ett ställe till ett annat utan att någon märker det. Det skulle vara häftigt. Lite spännande också.

Men skulle tro att du upplevt, som jag, det omvända. Att du känt dig osynlig för någon du skulle vilja vara synlig för. Att du hade hoppats att någon såg dig men uppenbarligen inte gjorde det. Då är det inte lika roligt och spännande att vara ”osynlig”. Kanske den som du skulle önska skulle uppmärksamma dig inte såg dig. Du verkar vara osynlig för den.

Men det finns en som är synlig fast han är osynlig. Inför honom kan man inte heller vara osynlig. Man kan inte ens gömma sig för honom. Om det kan man läsa i samma psalm jag skrev om igår. Psalm 139:7-12

”Vart skulle jag kunna gå för din Ande? Vart skulle jag kunna fly för din närvaro? Om jag far upp till himlen är du där, och om jag bäddar åt mig i dödsriket, är du där. Om jag kunde ta morgonrodnadens vingar, eller gömma mig vid havets yttersta gräns, kommer din hand att leda mig, din starka hand att gripa mig. Om jag bad mörkret att gömma mig och ljuset omkring mig att bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, utan natten lyser som dagen, och mörkret är ljus.”

Vi kan inte gömma oss för Gud. Och vi är inte osynliga för honom. Hans ögon söker av hela jorden för att kunna se dig och alla andra. Hans ögon vilar på dig. Ser dig. Ser inte förbi dig. I den Aronitiska välsignelsen man läser i kyrkan kommer det fram tydligt:

Herren välsigne oss och bevare oss.
Herren låte sitt ansikte lysa över oss och vare oss nådig.
Herren vände sitt ansikte till oss och give oss frid.
I Faderns och Sonens och den heliga Andens namn.
Amen.

Så hur osynlig du än kan känna dig så är du synlig för Gud.

Skulle tro också att vi behöver lägga handen på hjärtat och inse att vi kanske har gjort samma sak. Vi kanske också handlar som om vi inte såg någon. Gud hjälpe oss att se den som behöver bli sedd.

Redan innan jag säger orden vet han vad jag vill säga ….

”Redan innan jag har ett ord på min tunga vet du, Herre, vad jag tänker säga. Du omsluter mig på alla sidor, och du håller din hand över mig.” Psaltaren‬ ‭139:4-5‬ ‭NUB‬‬

Ibland känns det så svårt att uttrycka sig i sin bön till Gud. Som om att det är l enigt att hitta vilka ord man ska använda.

Ibland flödar orden fritt. Man vet så väl vad man vill säga. Det man vill ha sagt blir lätt sagt.

Ibland kan man känna att det är öppet ända fram till Guds öra. Andra gånger uppfattar vi att det är som att orden fastnar i taket.

Men hur det än känns, hur det än upplevs, så finns det ett fantastiskt löfte i dessa verser. En uppmuntran som är gott att landa i. Att låta sin tro och tillit förklaras vid.

Innan du säger det du vill till Gud så vet han det. När du har svårt att utrycka det så vet han vad det är du vill säga. Det ska inte tolkas att det inte är någon mening att be. Inte alls. Det är som i ett kärleksförhållande. Man vill höra att den man älskar utrycker det. Inte bara tyst tycker det. Han verkligen vill att vi berättar för honom vad vi tänker och berättar hur vi känner och har det.

Det är gott att veta men ibland allt för lätt att glömma. Så det är bra att påminna sig om det. Gud är en bra tankeläsare. Jag tror han även är ett proffs på att läsa mellan raderna. Han hör väldigt bra. Även din viskning. Orden du utelämnar verkar det som att han kan läsa in i den större berättelsen.

Grunden till detta ligger i hans omsorg om oss. Han håller sin hand över oss. Omkring oss. Under oss. Han omsluter oss på alla sidor. Det är en verklig kärlek. Du är innesluten i den kärleken.

Du är inte missförstådd av honom. Hur mycket du än tycker dig bli det av din omgivning. Han förstår även om orden faller fel.

Du är verkligen i hans åtanke. Innan du föddes och långt in i evigheten. Vidare kärlek än så finns inte att uppkomma. I den är du. Just du.

Tack gode Gud för det.

Så länge som det är restriktioner så….

Är det något som bekymrar mig mer än annat är när vi som vuxna människor inte förstår djupet i restriktoner.

”Så länge som det bara är restriktoner så är det inte förbjudet att resa och handla så då kan jag göra det”

Helt riktigt. Det är inte förbjudet. Men det är inte smart att se det så.

Idag reflekterar jag lite över just det fenomenet. Varför verkar det som att vi svenskar måste ha ett tydligt förbud för att följa det? Varför funkar det inte bara med en restriktion eller ett råd att göra något ? Varför kan vi inte själva gå lite längre än vad ”restriktionen/förbudet” uppmanar oss till? Utan det verkar som att vi gör det inte förrän det blir skarpt läge med ett tydligt förbud…..

Jag har berättat om en av våra volontärer som faktiskt blev svårt sjuk i covid. Hon hamnade i respirator. Hon klarade sig. När hon kom och berättade hur det varit så blev jag skakad. När vi fick hennes berättelse var det inte så svårt att bli motiverad.

Så jag blir så förundrad. Varför kan vi inte välja en bra väg själva utan massa förbud. Räcker det inte med att bara veta hur det kan gå? Utan storebror staten måste säga att det är förbjudet. Helst också med ett kännbart straff. Varför är det så? Vi vet så väl men ändå inte. Vad är det för krafter som påverkar oss till en sådan hållning. Det finns ett utryck i bibeln som lyder ungefär så här. ”Anden vill men köttet är svagt” Ett uttryck att det finns två krafter inom oss på något. Ett som vet den rätta vägen. Men den andra vill ändå åt ett annat håll. Så kanske är det rent mänskligt. Möjligen. Men det är en bra att veta att vi har dom egenskaperna.

Igår skrev jag om resetknappen. Kanske skulle vi trycka på den i vår egen attityd och hållning när det gäller pandemin. Och starta om vår hållning till den. Nu vet vi klart mycket mer. Borde förstå klart mycket mer. Så om vi nu gemensamt trycker på resetknappen så startar vi om.

Så kanske kan vi stanna upp en stund…. bara tänka lite längre….. liiiite längre. Så kommer vi alla igenom denna pandemi förhoppningsvis med livet i behåll.

Reset-knappen som kopplar upp igen. Kanske till och med kopplar ihop igen…

Rätt många av oss har idag en modem i vårt hem. Den hjälper oss att koppla upp oss till internet, till nätet vi brukar säga.

Jag minns det första modemet jag hade som hade en fart av 14.4 K. Kopplades via telefonledningen. Ingen kunde ringa under tiden. Sen blev det 28.8 och 56 osv Det gick bara fortare och fortare och nu kunde man ringa och surfa samtidigt. Det var på den tiden då vi inte hade så många mobiltelefoner. Typ inga.

Finns det något så jobbigt när modemet tappar kontakten med nätet? Jo, det finns det ju men ändå. Något händer i modemet som gör att den inte kan kommunicera med internet. När det sker så finns det en resetknapp. Den trycker man på för att nollställa modemet. Så glömmer den bort det som störde, återställer allt. Så kan den koppla upp igen.

En bra bild på vår relation till Gud. Det är så mycket som kan förstöra vår uppkoppling och relation till honom. Kontakten bryta helt enkelt. Så finns det en resetknapp. Den kallas också för bön. Där kan man starta om sin relation. Förlåtelsen funkar som denna knapp. Den glömmer det som gick fel och startar om från början igen.

Det är också en bra bild på livet i stort. Vi möter olika situationer. Relation som går lie fel. Ibland kallar vi det för en ”fnurra på trån”. Det kan bli svårt att fortsätta av olika anledningar. Det är då jag tror vi behöver trycka på resetknappen. Helt enkelt starta om relationen. Allt går inte att reda ut. Allt går inte att förklara. Det gick bara fel men nu för man helt enkelt starta om. Glömma och gå vidare.

Så kraschar livet. Det går helt enkelt helt sönder. Det gamla är inget att gå tillbaka till. Det går helt enkelt. Det är då jag tror vi behöver trycka på livets resetknapp. Helt enkelt starta om. Förlåta både sig själv och andra för att kunna gå vidare. På ett sätt glömma och gå vidare. Att starta om med gott samvete. Ditt liv är så viktigt. Du är värd en omstart. Jag är rädd för att vi fastnar i ett dåligt samvete eller kanske till och med i ’offerkoftan’. Våga omstart. Du kan det.

Reset skulle kunna stavas ’förlåtelse’ men också ’börja om’. Våga ’tryck’ på den. Att glömma det som ligger bakom kan vara en bra väg för att kunna se klarare framåt.

Min bön denna dag blir …..

🙏 Herre , hjälp den som behöver förlåta och glömma. Ge kraft till nystart. Jag ber dig Herre att skapa den nya vägen i denna omstart. Ge en ny blick inför det som skall komma. Ge en tro och tillit för nästa steg. Tackar dig Herre för att du älskar att återkoppla med den du mist kontakten med. 🙏

Trettondagen – siffrans helgdag ?

Tänk att vi har en helgdag som är en siffra. Trettondagen i juletiden. Tretton som ofta betecknas som ett tal med otur.

Denna tag är sammankopplad med dom tre vise männen. Skrev om dom för någon dag sedan ”Att följa en stjärna”. Dessa tre män hade med sig tre gåvor. Guld, rökelse och myrra. Allt igenom dyrbara gåvor.

Guld talar om hans konungslighet och gudomlighet. Rökelsen om hans prästerskap. Myrran som fick bli hans första smörjelse men också förutspådde hans död. På ett sätt blir det en profetisk handling om Jesus, vem han var och är. Vad han skulle möta.

För Maria och Josef måste det vara omvälvande. Herdar som kommer med en hälsning från änglar. Vise män som kommer med ovanliga gåvor. Ovanliga gåvor till ett barn. Men tydligen inser Maria djupet i dessa besök och gåvor. Inte nog med hennes besök hos Elisabeth som hälsar henne med orden: att det var ”Herrens mor” som kom på besök. Lägger man därtill den ängel som kom allra först till Maria för att kalla och utse henne till att föda Jesus så blir det många händelser. Händelser som kanske Maria nu i denna stund, då dom vise männnen kommer med sina gåvor , samlar ihop. Hon ser mönstret. Den ena efter det andra bekräftar.

”Men Maria bevarade och begrundade allt detta i sitt hjärta.” ‭‭Lukasevangeliet‬ ‭2:19‬.

Hon la det noga på minnet. Tänkte ofta på det. Jag tänker att det följde henne hela Jesus liv. När hon följde sitt barn genom skolåren, när han blev snickare, när han trädde fram och gjorde det första undret. Inte minst när man förföljde och hånade honom. När han fördes till att dömas. När han hängde på korset. När han dog. När han uppstod. När han sen lämnade jorden och hon fanns kvar. Och kanske var det detta hon plockade fram ur minnet under resten av sitt liv. Det hon hade gömt och begrundat i sitt hjärta.

Den där dagen, som vi kallar trettondag jul, var en av dom dagarna som bar henne igenom tvivlets dagar. Det var ingen otursdag. Det var en av dom dagarna som stärkte hennes tro och tillit.

En dag som vi förenklat kallar ”Trettondagen” Men som fick större betydelse än en siffra. Sådana dagar är viktiga. Vilka ”trettondagar” har du? Dagar som du upplevt stärker sin tro? Som gör gott i dig när tvivlet knackar på? Sådana dagar är bra att skriva ner. Att likt Maria plocka fram ur minnet. Dom dagar som du gömt och begrundat. Dom blir inte dina otursdagar. Dom blir dina turdagar. För dom påminner om något gott och viktigt.

Dom blir som guld för dig – så värdefulla. Dom får en god välsignad doft av ”rökelse” över sig. En påminnelse om Jesu person. En god doft av ”myrra” som vill smörja dina tankar med tro och tillit igen. En väldoft över ditt liv.

Alla dessa dagar vi nu haft i juletid har velat påminna oss om att Jesus har kommit till oss. Till dig och mig. Det är en hälsning från Gud själv. Det är verkligen något att gömma i sitt inre. Att begrunda och låta det göra något gott med oss.

Vad behöver vi?

Vad behöver vi?

Ja, den frågan är väl troligen minst sagt svår att svara på. För det beror ju på i vilket läge man är.

Om man är arbetslös är det ju rätt givet – att arbete vore välkommet.

Har man dålig hälsa så är en god hälsa vad man behöver.

I dessa tider tror jag många behöver relationer. Ensamheten är ganska utbredd. Den fanns före pandemin. Jag menar att den blivit ännu större idag.

I ljuset av detta tror jag det blottläggs något ännu djupare. Det blottläggs ett djupare behov med ett djupare värde. För allt ställa på en kant. Jag tycker mig se att man börjar efterfråga mer hållbara saker. Det ytliga som förr var det som fick gå före är nu något man mer gärna lämnar bakom sig.

Så vad behöver vi?

Jag tror vi behöver något som berör oss mer på djupet som jag ett mycket större värde över tid.

Jag tänker på ett Jesus-ord som blir mer och mer relevant och viktigt. ..

”… Jag har kommit för att du ska ha liv, och liv i överflöd.” Johannesevangeliet‬ ‭10:10‬b‬‬

Ett liv som inte är livat utan med ett liv som ger ett värde som överträffar alla yttre krav och förväntningar. Ett liv som får ett inre värde som ger trygghet, hopp, tillit, tro på att livet inte faller ihop som ett korthus. Utan ett liv som håller , hur oroligt det än är runt omkring oss. Vad än folk ”gör med oss”. Livet får helt enkelt en helt annan stabilitet. Det är vad jag ser i detta Jesus-ord.

Överflödet ligger inte i lönekontot eller prylberg. Det är så lätt att man lägger det i ordet ”överflöd”. Men livets överflöd innebär något helt annat med helt andra värden. Som inte värderas i en valuta.

Så vad behöver vi?

Jag tänker att om vi lämnar det enkla svaret på denna fråga så blir svaret klart annorlunda tror jag. Det är då vi börjar lyfta fram dom mer djupa existentiella värdena.

🎶 “All you need is love” 🎶 – ja, det är nog så. När Jesus är kärleken. I den bemärkelsen är jag beredd att hålla med. Allt jag behöver är Jesus – hans kärlek och omsorg. Det gör något gott med oss.

Ruta efter ruta

Sitter och tittar på en gammal film. Sett den förut. Skulle nästan kunna berätta varje filmruta. Så många gånger har jag nog sett den 🙈

Att man brukar jämföra livet med en film är ju ingen nyhet direkt. Inte heller att allt vi går igenom är liksom en ruta av den filmen typ. När man är nära döden går livet som man levt som en film framför ögonen.

Och visst finns det likheter. Livet är ju på ett sätt en biografi. Man skulle kunna spela in varje del av livet. Så visa det som en dokumentär.

En film är ju mängder med filmrutor. En efter en formar dom en film. Och på det sättet får vi leva. Ruta för ruta. Vi behöver inte ta det mer än så. Visst, tänk om man kunde få en förtitt på livet. Innan en film går upp på biografen så brukar man ju ha en premiär där vissa utvalda får se den före alla andra. Men jag tror inte det vore en bra väg. Vi ska ta livet ruta för ruta. Inte mer än så.

Men jag tror att vi inte ska lämna bort regin till någon annan. Den bör vi hålla i själva. Du bör själv vara regissören. Det är du som ska forma ditt liv. När någon börjar ta över den rollen är det fara å färde. Du är din regissör. Ingen annan.

Bjud in den eller dom du vill ha med i din ”film” Det är du som ordnar rollistan. Ingen annan ska råda över den.

Vi gör dock väl i att ta ruta för ruta. Det räcker gott och väl.