Månad: september 2015

Publicerat den

Söndagstankar – besvärliga människor 

Läste följande rader i tidningen Dagen för en tid sedan: 

”Under gårdagen och i dag har prästen och Oas-inspiratören Hans Weichbrodt predikat.
Bland annat tog han upp känslor inför människor vi har svårt att hantera.
– Det finns vissa människor som du inte gillar. Som kanske har skadat dig, som du är avundsjuk på. Det är inget du berättar för andra, men de ligger där som ett svart hål i ditt universum, sa han och fortsatte:

– Här kommer en förmaning från Jesu hjärta: Han vill inte att du ska bära vidare på dem. Lämna dem till Herren. De är inte ditt ansvar, de är hans ansvar. Sluta tänk på dem hela tiden.”

Jag tänker att det är ganska visa ord att fundera på. Tänk vad många människor som kan binda dig och mig utan att dom vet om det. Och vi lever i någon form av bitterhet eller är påverkade negativt av sådant som vi skulle kunna släppa och släppa och lämna bakom oss. Men vi går och bär på det. Förloraren är vi själva. 

Likadant kan det handla om människor som vi tycker ska be oss om förlåtelse. Kanske med all rätt.  Så går vi där i vår besvikelse. Istället skulle vi förlåta i deras ställe. 

Jag tycker mig höra Jesu ord: ”Släpp det – följ mig” 

 Ett av påvens 6 budord för lycka lyder så här: ”Släpp negativa saker fort. Livet är för kort. Släpp det och gå vidare”. Det ligger något i det. Vi vinner ingenting på att bära vidare på det negativa. Släpp det. 

Vi behöver komma ut i frihet. Jag tror att många gånger ligger möjligheten hos oss själva. Våga släpp det. 

Publicerat den

Korttagen

Det är många kameror ut efter vägarna numera. Det är ju kanon. Farten hålls nere. Hörde av någon att korten från en fartkamera kan vara riktigt bra. Får fundera på om man ska testa det någon gång. 

  Annars måste jag säga att det där med att bli korttagen är inte min grej. Grimaser kommer till. Jag blir så konstig på kort. Så nu har jag hittat min nisch på hur jag ska bli bäst på kort. Helt enkelt att ha händerna för ansikte. Då slipper man liksom tappa ansiktet innan fotografen väl tar kortet. 

Jag menar det är ju inte lätt att hålla ett avslappnat leende hur länge som helst. 

När jag skulle ta passfoto blev jag så glad. ”Vi vill ha ett stramt ansiktsuttryck”, sa dom. Inte att jag skulle le. Inte något speciellt sätt att vara el vrida ansiktet. Helt enkelt bara så där ”stramt”. Det gillade jag. 

Det kanske är min melodi att jag skulle låta någon av alla fartkamerorna få ta ett kort på mig. Borde kunna bli ett naturligt kort. Man lär visst kunna avgöra avgiften på kortet med hastigheten. Det lär visst bli dyrare ju fortare man kör. Måste nog bero på att det blir svårare med skärpan ju fortare man kör. Eller hur det nu var. 

Usch vad ett leende kan bli stelt. Tur att vi numera har digitala kameror. Man kan ju ta hur mycket kort som helst och radera alla som inte blev bra. I mitt fall dom flesta. Men kanske något kan bli bra i alla fall. Om man nu tar väldigt många. 

Som sagt, att bli korttagen känns inte bra. Men tur i oturen så finns det ju Photoshop. Det kan ju hjälpa lite på traven i alla fall. Möjligen kanske. 

Publicerat den

Eftervärme 

Det finns så många situationer och möten med människor som för med sig en eftervärme som är så förunderligt ljuvlig på något sätt. 

Jag blev påmind om det när jag läste ur Tomas Sjödins bok ”Det är mycket man inte måste” Han skriver om samtalet med anhöriga efter ett dödsfall. Han frågade dom vad dom uppskattade mest hos den bortgångne. Oftast säger man då ”Hon hade tid” eller ”Han tog sig alltid tid för oss”. Han skriver ”den som är vis vet att några minuters uppmärksamhet i ett givet läge kan fortsätta att värma i timmar, dagar, månader och år”. Han avslutar den krönikan med följande mening ”Och det alstrar en värme som tydligen blir kvar också när livet är över”.

Du har säkert mött dom. Personer som när man mött dom liksom stannar kvar hos oss. Stannar med en eftervärme som värmer vårt innersta på något ljuvligt sätt. Det kan vara något vi är med om som är lite över det vanliga. Det som man är med om går på djupet inom oss. Vi kanske får förmånen att bli ”utsatta” för någons omsorg om oss. Det kan vara ett samtal i goda vänners gemenskap som betyder så mycket att eftervärmen av samtalet stannar kvar en god stund. 

När jag slår upp ordet läser jag följande: ”den värme som finns kvar i en värmekälla (till exempel en kokplatta) sedan man stängt av energitillförseln”. Alltså värme som stannar kvar när vederbörande har lämnat gemenskapen. För att försöka beskriva ljuvligheten av detta tillstånd skulle det kunna vara: stunden efter en bastu då man ”värmer av”, känslan efter en skön löptur, som luften som blir frisk när ett stilla regn kommer efter en het sommardag. Typ så.

Att ge någon av sin tid kan verkligen sätta goda spår. Så goda spår att dess värme lever kvar för lång tid. 

Jag tycker verkligen om att vara med människor som skapar en god eftervärme efter sig. Dom drar inte ur mig massa energi. Tvärtom. Dom tillför mig sådan enerig att livet får en guldkant på tillvaron. Livet blir så mycket bättre. Man kan lugnt säga att dom gör min dag. Tänk om man själv fick förmånen att vara en sådan person som skapar en sådan eftervärme. Tror säkert att du gärna också skulle vilja ha  den värmen i dina fotspår. 

Publicerat den

Superhjältar

Just nu byter vi profilbilder på Facebook

Kan utrycka sig så här: Mitt förslag är Spiderman,om du inte hittar på en eget super-hero

Nu är det din tur! Ditt uppdrag är att under 24 timmar byta din profilbild till den tecknade figur jag väljer åt dig. Sen skriver du följande i ditt statusfält: ”För att motverka alla negativa och tråkiga bilder, filmer och inlägg som syns i mitt flöde och framför allt för att det är kul, så kommer jag att hjälpa till att fylla Facebook med tecknade superhjältar. ”Gilla” detta inlägg så kommer jag att välja ut en superhjälte åt dig.

Lycka till!



Om man tänker efter kan ju alla ha sina egna bilder kvar. Alla är vi superhjältar på något vis. 

Men speciellt är alla mammor superhjältar. Mina barns mamma. Din och min mamma. Alltså, betänk detta. Att gå och bära på ett barn och sen föda fram det. Vilken kämpainsats. Sen amma och fostra detta underverk. Hur mycket vi pappor än är delaktiga i detta kan vi aldrig mäta oss med dessa superhjältar till mammor. 

Ni är fantastiska. Helt enkelt superhjältar. Sträck på er. 

Efter er finns det fler som är superhjältar och skulle behöva en uppmuntran. Kanske har du någon i din närhet som skulle behöva den uppmuntran. Kanske redan i morgon. 

Vad vore vår värld utan dessa superhjältar? Alla volontärer som på olika sätt hjälper någon annan. 

Vi har mors dag. Vi borde även ha en superhjältesdag. 

Kanske tillskriver vi superhjältarna allt för stora dåd. Dom ska vara extraordinära. Tala om sig vitt och brett. Mycket synliga. Media ska helst skriva om dom och deras dåd. 

Fast egentligen så behöver det inte alls vara så. Den största hjälten kanske aldrig blir omskriven. För den skillnad denne person har gjort kanske bara blev uppmärksammad av en enda person. Bara den som blev hjälpt av denne hjälte. 

I min ungdom, nyss tagit körkort och köpt bil, kvaddar jag med bilen i skogen. Jag voltade tre varv. Jag minns ingenting från den olyckan. Har aldrig fått tillbaka något minne från olyckan. Vad man berättade för mig var att ett äldre par hade hittat mig i skogen intill bilen. Jag var vaken men hade fått en hjärnskakning. Dom hade tillkallat ambulans. Ett år senare kommer jag in på en sal till en av patienterna jag skötte om. Där satt en kvinna och besökte sin gamla mor. Hon frågade hur det stod till och hur jag mådde efter olyckan. Så berättade hon för mig att hon hittat mig där. Ett år efter olyckan kunde jag tacka min hjälte som tog hand om mig. 

Tänk vad hjältar det finns. Kolla omkring dig. Uppmuntra dom. Det är dom värda. 

Publicerat den

På tal om vänster och höger…..

 När man blickar tillbaka på vårt land har vi letts av olika regeringar tid från tid. Vänsterinriktat som idag men också högerinriktade. 

Landet har svängt från ena kanten till den andra. Så bygger man upp system som aktörer och arbetsgivare jobbar efter. Över en natt ändras spelreglerna. 
Tänk om det fanns en väg rakt fram. Då skulle jag rösta på den i nästa val. För på vilken fot ska man stå på? Båda sidor har ju något som är bra. 

Nej, det borde växa fram ett mitt-på-vägen-alternativ. Bortom blockpolitiken. Bortom dukeskörningar. Bortom tvära kast inom politiken som kostar samhället mer pengar än det borde. Bara i omställningsprocedurer. 

Detta är inte ett försök att få en lagom regeringen i landet lagom. Inte alls. Utan snarare ett försök att få en mer handlingskraftig riksdag. 

Tänk om man istället för att rösta på partier fick rösta på åtgärder och attityder. Liksom musiktävlingen jag sett på tv. Juryn får inte se vem som sjunger. Bara höra rösten. Det är ju inte bara en gång som dom blir klart överraskade. Alltså att rösta på idéer och tankar för vårt land. Bakom dessa idéer och tankar finns det människor som får möjlighet att arbete för det. När väl valet är gjort då får man se dom. 

”Fy så otäckt det kan bli” kanske du tänker. Ja möjligen. Men vad är alternativet nu? Vad är bättre? Nu ser vi partierna som lovar stort men håller smått. Ändrar sig efter hand. Om man fick välja så kunde ju inte det man valt ändra sig. Det ska ju bli så. 

Kanske är detta helt omöjligt men tänk om det funkade. 

Om jag skulle satsa på en politisk karriär så finns det nog inget parti som skulle kunna bli den språngbrädan. Jag skulle få svårt att veta på vilken fot jag skulle stå på. 

Tror vårt land skulle må bättre att gå rakt fram än att ha kvar denna blockpolitiska svängmanöver vi ständigt gör. 

Men i väntan på denna omläggning får jag tassa fram i ullstrumporna och försöka förstå på vilken fot jag ska stå på. 

Man kanske skulle ge varje politiker liknande strumpor som mina. Det skulle vara kul att busa lite då. Byta plats på L och R. Då kanske det skulle bli bättre av bara farten……. 

Publicerat den

Älska din nästa som sig själv – men hallå….

Är det något vi behöver göra är att älska vår nästa. Inte minst tider som nu är med nöd på så många håll. 

Det är ju faktiskt inte bara Europa som drabbas. Just nu är det en flyktingström från Burundi in i Tanzania. Många som flyr där gör det kanske för tredje gången i livet. En katastrof bara i sig. Ett liv fyllt av att fly och bryta upp. Denna flyktingkatastrof tar inte media upp. 

Det finns människor i vår omgivning som gjort oss illa. Hur ska vi kunna älska dom? Det är en utmaning som sätter oss verkligen på prov. Somliga menar att vi har ingen orsak att göra det. Vi har all rätt att tycka illa om dom. Den som förlorar mest på det är ju vi själva. 

Men det största hindret är nog vår egen självbild. Om vi inte älskar oss själva har vi svårt att älska någon annan. Ibland behöver vi hjälp med att kunna älska oss själva. 

Vi kan läsa detta utryck i Bibeln. Att älska sin nästa som sig själv. Det är egentligen ett ”ska”. Du skall älska din nästa som dig själv. Men hallå. Vad då ska? Kan man lägga ett ”ska” i kärlek?  

En av vägarna till det, och kanske ibland enda vägen, är att få hjälp med det av Gud själv. Genom att älska genom honom. Så det finns en möjlighet. Så det finns en möjlighet till ett ”ska”. Det bottnar i att vi kan förlåta och gå vidare. Den förlåtelsen skapar en form av kärlek inom oss. En kärlek som gör att vi kan tycka om både oss själva och vår omgivning. 

Genom den kärleken kan vi hjälpa den nödställde, flyktingen, tiggaren, den som gjort massa fel, den som gjort oss illa, grannen som är besvärlig. Det fungerar så. Den kärleken sätter oss fria. Fria att leva. 

Genom att inse sina egna brister borde vi ha bättre förutsättning att älska andra. 

Jag tror världen skulle se så mycket bättre ut om vi kunde älska vår nästa. 

Publicerat den

Varför är det enklare att ge med hjärtat än med förståndet?

Varför är det lättare att ge med hjärtat än med förståndet? 

Ta tex tsunamin. Då var det många svenskar som berördes och givmildheten såg inga gränser. Flyktingkatastrofen nu ger folk massor. Det bröt troligen loss när bilden på Alan kablades ut. Exemplen kan bli många. 

Samtidigt ser vi en misär på många platser. Burundi har sin katastrof just nu med människor på flykt. Somalia är ett exempel till. 

Varför har inte givande satt fart mycket tidigare när det gäller kriget i Syrien? Just därför att vi ger mer med hjärtat än förståndet. 

Nu menar jag inte att det är fel att ge med hjärtat. Men det är många många många många många människor vi behöver hjälpa utöver där vi idag hjälper. Jag blev påmind ännu en gång om det i kyrkan i söndags. Vi behöver ge med förståndet också. Fördela resurserna så att så många som möjligt får del av det. 

Det känns så märkligt att vi är så beroende av trender och vad som är ”poppis” att ge till. 

Man får tycka vad man vill om SD. Men bara för att dom lagt beslag på budskapet att hjälpa på plats får det inte hindra oss att tänka med förståndet. 

  Genom alla tider har kyrkor satsat på mission på plats i olika länder. Här behöver vi satsa ännu mer. Hjälpa på plats är troligtvis det bästa vi kan göra. Men i Kobe(tror staden hette så) i Syrien är det inte möjligt. Den staden är totalt sönderbombad. Då måste man hjälpa folket på vandring och när dom kommer till olika länder i Europa. Hur det än ligger till måste det väcka oss att hjälpa på dessa tre fronter. Ingen mer skall behöva dö som Alan. Men ingen mer ska behöva dö redan i sitt hemland pga konflikt och människor som vill kriga till sig makten. 

Ska vi lyckas med att hjälpa vår omvärld måste vi mer ge efter förståndet. Ska vi rädda vår natur måste vi göra förändringar efter förståndet och inte våra egon och känslor. Ett målmedvetet givande som ska förändra och förbättra hållbart och över tid. 

Publicerat den

Söndagstankar – vilken vän vi har i Jesus 

Denna söndag ger jag dig en sång. Satt och lyssnade på en skiva för några dagar sedan med en kille som heter Caleb Collins. Du kan lyssna till hans version på Spotify. Kanske kan denna låttext få följa dig under veckan. Vilken vän vi har i Jesus. Den bäste vännen vi kan ha. Mitt i vår ensamhet vi ibland känner och upplever. 

1) Vilken vän vi har i Jesus, trofast, kärleksfull och god! När vi frestas, när vi prövas, vill han ge oss kraft och mod. Ofta tyngs vi ner av oro, glömmer att vi har en vän, som har lovat vara med oss, hjälpa om och om igen.

2) Har du sorger och bekymmer, är du modlös trött och svag, Jesus hjälper dig att bära dina bördor dag för dag. Han som gråtit våra tårar ser vår ångest och vår nöd. Den som sörjer vill han trösta, den som vacklar ger han stöd.

3) Är du bitter och besviken, har ditt hjärta djupa sår, säg till Jesus vad du känner, våga tro att han förstår. Han som bar vår synd och plåga i sin egen kropp en gång, älskar oss och ger oss vila, tänder hopp och föder sång. 

https://open.spotify.com/track/3KgQdY6qhBok2gIfViNLOr

Publicerat den

Varför är det så lätt att misstro andra? 

Varför har vi så lätt att misstro varandra?

Blir det något fel har vi allt för lätt att tro att det var meningen och att vederbörande hade ont uppsåt. Visst, så tänker vi väl ändå inte? Eller det faktiskt just är så. För vi handlar som att vi just misstänker det.

Företag verkar tro att dom inte kan göra fel. Hade ett samtal om min hyresavi. Fel belopp mm. Det tig ett tag innan jag lyckades övertyga vederbörande att jag inte gjort fel utan dom. Inget otrevligt samtal men ändå en misstro mot mig.

Kan möta det i kundrelationen. Inte ofta tack och lov. Varan är inte såsom man skulle önska. Då kan det känns tufft att man utgår från att vi medvetet missat eller medvetet fört bakom ljuset.

I relation mellan oss människor verkar det allt för ofta att vi tillskriver vår ”motpart” någon form av misskreditering.

Jag tror att det är en inställningsfråga. Att välja att tänka gott om människor. Inte blåögt men ändå tillskriva att vår omgivning har gott uppsåt. Jag tror vi kan välja den inställningen.

Att du på din arbetsplats, förening och gemenskapskrets väljer att tro gott om andra. När misstaget sker kan det faktiskt vara en olycklig omständighet.

Har vi den inställningen blir stämningen så mycket bättre. Situationer kan redas ut mycket lättare. Garden är liksom redan sänkt.

Tänk gott om varandra. Då har vi lättare att undvika att misstro varandra.

Publicerat den

Att fästa tänket vid våren

Visst älskar jag mitt land och dess årstider. Att se dess skiftningar och känna dess olika dofter. Färger som finns i massa olika nyanser under tidens gång. Dom olika dofter som den friska höstluften som doften efter ett still sommarregn efter en het dag. 

Ändå tror jag att jag mer och mer börjar bli en sommarmänniska. Att då gå in i hösten känns lite sådär får jag erkänna. 

I torsdags när jag kom hem från jobbet gjorde jag ett försök att fästa tänket i våren. Att påminna mig om att det kommer snart en vår. 

Jag satte ett gäng lökar. Ett helt gäng krokus. Dom ska inte komma upp förrän typ mars/april. Just nu känns det långt dit. På tok för långt. Men varje gång jag går förbi platserna jag satte dom så kan jag säga ”snart så kommer dom upp”. 

  När jag gräver ner dom upptäcker jag att det redan ligger ett gäng lökar lite här och där. Ingen aning om vad det är för lökar. Inte så bra på sådant häringa. Dom såg typ likadan ut så det kanske är krokus det med. Så nu har jag fått ännu mer att se fram emot i för våren. 
Jag tror vi människor mår bra av stycke fram emot något. När allt är klappat och klart blir livet liksom inte så spännande längre. Lite intetsägande på något vis. 

Medan jag höll på med mina lökar kom jag i samspråk med en granne. Han berättade att vi på den här gatstumpen brukar grilla ihop på sommaren. Tänk, nu fick jag ytterligare något att se fram emot. Det kanske rent av är så att dom även tycker om jordgubbar. 

På något sätt har vi ju denna saken i egna händer. Att skapa något längre fram som vi kan längta till. Det kan vara en resa. Kanske en konsert. Eller helt enkel bara en tur i skogen i all enkelhet. Själva grejen är väl att vi bestämmer oss för att just det vill vi gör är något att se fram emot och sen skapa det. Planerandet är ju i sig en upplevelse.  Kanske nästan hela resan.  

Sen kan vi återuppleva det tillfället hur många gånger som helst genom att tänka oss tillbaka. 

Jag minns hur våren var sist. När takdroppet kom. Snödropparna visade sig. Vårsolen började värma vid husknuten. Det minnet, tillsammans med lökarna jag satte, hjälper mig att fästa minnet i den vår som så småningom kommer igen.