Idag är det fest på Öland. En stor dag. Det verkar som att alla vill komma hit och gratulera. Det uppskattar jag stort. Tänk att man vill visa min far så stor uppmärksamhet.
Så……
Stort grattis min far på 75-årsdagen.
Så många dialekter….
Som du kanske anat är jag på Öland på semester. Fantastisk ö med massa folk. För somliga bara jobbigt med massa folk. Och visst, förra veckan var det ju något lugnare på ön än denna vecka.
Fast en sak slog mig igår. Jag mötte massa folk. Ömsom en glad värmlänning. Sen göteborgare. Skåningar. Tyskar. Holländare. Engelsktalande. Polacker. Massa olika språk och dialekter.
Det är rätt fantastisk. Där, på en ganska liten ö i jämförelse med hela världen, möts just hela världen känns det som. Mitt i trollskogen möts olika världsdelar.
Det är så fantastisk med olika dialekter och språk. Tänk att bara, i all enkelhet, få möta världen på det sättet. En vanlig semesterdag på Öland. Där alla har rest dit från olika hörn i världen. Det förgyllde min gårdag på Öland.
En annorlunda hobby
Igår på min resa på Öland kom jag till denna kvarn. Skylten vid vägkanten dök hastigt upp. ”Öppen kvarn” stod det. Det var bara att vända. Vilken tur. Det var ett intressant besök.
Det visade sig att en familj ägde denna kvarn. Den var restaurerad och möjlig att mala mjöl i. Nu hade den ingen broms så den fick allt vara still.
Familjen hade det som sin hobby. Av egna medel hade dom fixat till den. Helt i den ordningen den var från början. Andra har modelljärnväg som hobby. Andra frimärken. Denna familj hade en kvarn i full storlek som sin hobby. Hur häftigt är inte det.
Sen öppnade dom för allmänheten. Utan entré. Inga krav på donationer. Fritt och förintet. Man kunde handla saker och lägga sin slant i en plåtlåda.
Det är rätt fint gjort. Brinner man för en sak så är det inte svårt att vara generös. Föredömligt.
Vart ligger denna kvarn då, kanske du undrar? Den är helt klart värd ett besök. I Karlevi på Öland. Ligger efter vägen några mil söder om Färjestaden.
Jag blir så uppmuntrad av människor som dessa. Man tänker inte egoistiskt att det bara är för sig själv. Man bjuder på det. Inte som vissa fyrar på Öland. Man kommer liksom inte till för att någon markägare har satt stopp för trafik. Eller så har man stängslat in den så att det blir ”se men inte röra – ajabaja”-känslan. Den inställning ägaren till kvarnen visar på något större. Generositet!
Generositet brukar alltid smitta av sig och välsigna tillbaka. När vi begränsar och talar mer om ”mitt” blir det tokigt. När vi ser varandra mer som konkurrenter än medvandrare. Det är då vi bygger ett utanförskap. Den dag vi själva behöver hjälp och stöd står vi där ensamma kvar.
Påminns om det jag skrev om ”Gör det ändå”. Vi gör det även om vi inte skulle få något igen. Men generositet tror jag alltid ger något tillbaka när man minst anar det. För den generösa räknar inte med att få något tillbaka. Den gör det ändå.
30 miljarder meddelande …..
Under 2015 lär det ha skickats typ 30 miljarder meddelande med WhatsApp varje dag. Noteras kan att det skickas 20 miljarder sms runt omkring i världen varje dag. Till detta fina det ju några fler alternativ att använda för att skicka textmeddelanden.
Alltså, vi har en oerhört behov av kontakt.
Jag gick på Slottsruinen i Borgholm. Jag möter en son och en far (min egen slutsats dock) som gick och stirrade ner i sina mobiler. Dom var inte ensamma om det. I en trång passage mötte jag en person som höll på att krocka med mig. Vederbörande tittade ner i sin mobil.
Det är rätt många textmeddelande varje dag. Ändå är det så många som är ensamma.
Nu kan man ju fundera över detta med Twitter, sms, mm mm, att det är ju ett ganska torftigt sätt att kommunicera på. Ändå blir jag lika överraskad varje jag gång mobilen ringer när jag sänt ett sms. Rösten i andra ändan säger: ”Lika bra att jag ringer. Så svårt att svara på sms”. Jag borde ju inte bli förvånad. För visst är det oftast enklast att prata med varandra. Då hör man rösten, röstläget och nyanserna.
Det är galet många textmeddelande varje dag. Och dom lär ju inte bli färre. Det var säkert en gammal föråldrad uppgift jag fick tag i. Med största sannolikhet har antalet meddelande ökat. Vi verkar ha ett oändligt behov av att meddela andra någonting.
I lördags var en dag att minnas……
I lördags hände det. En dag att minnas. Då gifte sig Andreas och Julia. Deras största dag i livet.
En dag vi väntat på länge och sen helt plötsligt så är den liksom där.
Bröllop är något helt underbart. Att sin egen son gifter sig blir ju ännu häftigare. Nästan för bra för att vara sant.
När jag fick möjligheten att säga några ord till Julia och Andreas så valde jag att ge dom egentligen bara en tanke. Det var att skapa goda vanor. Goda vanor gör något gott med oss. Det skapar något inom oss som kommer att påverka oss på djupet. Det gör något med våra relationer.
Vad goda vanor är för dig vet jag inte. För mig kan det vara att springa men också att sitta vid vatten.
Nu tror jag ju att vi inte strävar efter dåliga vanor. Men vi kan lägga till oss dåliga vanor som inte är bra. Som på sikt gör något mindre bra med oss.
Jag är så tacksam för lördagens bröllop. Så många som tog sig tid för att åka till Öland.
Återseendet med gamla vänner man inte sett på länge. Att upptäcka att det bara är att ta vid där vi satte punkt förra gången vi möttes. Eller faktiskt nästan känslan av att vi aldrig satte punkt. Meningen liksom hängde kvar i luften och vi bara fortsatte på meningen.
Denna dag sammanfogades Andreas och Julia till ett. Det innebär två släkter länkades samman. Bara det är ju spännande i sig.
Men det innebar också att jag fick en svärdotter och jag blev en svärfar. (?) Det sistnämnda låter ju nästan att jag blev gammal……. men det är ju inte sant , eller?
Hur som helst är jag så glad att Andreas fått en så trevlig fru. En härlig livskamrat. Kan bara önska dom allt gott i livet.
Söndagstankar – Att bli mottagen
För någon dag läste jag återigen ur boken ”Det är mycket man inte måste” av Tomas Sjödin.
Läste något så bra som talar om att slänga sig ut och bli uppfångad av Gud. Det är då livet funkar tänker jag.
Läs och begrunda från rad 6 och till slut
Är det att inte ta ansvar för sitt liv? Kanske är det just det man gör då. Att hamna i dom bästa händer man kan tänka sig. Lika tryggt som när mina pojkar slängde sig ut i luften. Räknade helt kallt med att jag skulle ta emot dom. Och det gjorde jag. När jag fångade upp dom så omfamnande dom mig också och höll fast. Så en gång till. En till. En till. Varje gång samma tilltro och samma uppfångande. Så tänker jag mig att livet funkar. Jag slänger mig ut, gång efter gång, och min Gud fångar upp mig. Tryggt och säkert.
Ibland handlar det om att jag inser att jah måste våga. Situationen kräver det. Jag litar till Gud när jag ber om hans hjälp. Och det funkar.
Berättelsen om trampolinhopparna är häftig på något sätt. Att inte krampaktigt själv försöka grabba tag. Utan vila i att bli uppfångad när jag kommer och sträcker ut mina händer mot Gud. Vilken tillit. Vilken vila.
Du är en av all dom som Gud fångar upp. Det är en trygg tillit och ger ett sådant hopp.
En stor dag…..
Idag är det en stor dag!! Andreas gifter sig med Julia. Stort grattistill er båda timmer båda!!
Hur länge kan en katt vänta…..?
Jag har fått en ny kompis. Om en bara för ett tag, men ändå. En katt kommer och hälsar på mig. Lite snack oss emellan och så klia vid nacken. Mjauande och spinnande. Men jag kan ju inte göra det hela tiden. Men det vill ju gärna denna lilla söta katt. Och där sitter den och tittar in. Spanar och väntar.
Jag bara undrar, hur länge kan en katt vänta? Katter verkar vara väldigt uthålliga. Har ju haft tre katter men inte tänkt så mycket på det då. Då hade dom ju sitt eget liv på gården. Jagade och sov. Utvidgade sitt område vart efter modet ingav dom. Kunde vara ”osynliga” flera dagar. Men inte så mycket väntande direkt kunde jag upptäcka.
Men det är tydligt. Dom är verkligen uthålliga. Kan vänta och vänta och vänta. Verkar inte direkt rastlösa. Kan sitta där och fortsätta sitta där.
Får väl erkänna att jag är lite mer rastlös än så. Men ändå. Det påminner om lugnet. Att man kan också fylla sin tid med att vänta.
Väntan kan dock vara rätt energikrävande och jobbig. Speciellt när det sker över lång lång tid. Jag vet. Ibland är det en väntan av att få besked. Nog så jobbigt. Besked om ett jobb eller att få veta något. Tidpunkt för ett möte. Eller bara för att veta.
Väntan kan vara spännande. Inför något viktigt skeende och händelse. Ett nedräknande till något stort. Där nästan själva ”väntandet” på något sätt är viktigare själva händelsen.
Ibland skulle jag önska att jag hade sådant tålamod som katten därutanför. Att kunna vänta så där intensivt fokuserat. Visst kan jag tänka mig framtid och hur det ska bli då och hur vi ska ta oss dit. Men bara att vänta….. Men så svårt att genomföra. En lidelse ibland.
Men denna katt påminner mer om ett annat väntande. Att bara mötas och umgås en liten stund. Ack så liten stund men ändå så viktigt. Värd att vänta på.
Frågan är bara hur uthållig man som människa kan bli i ett väntande. Vart hämtat katten sin energi till detta väntande? Den skulle nog fler än jag vilja få del av.
Att gå på historisk mark….
Att gå på historisk mark är något alldeles annorlunda mäktigt. Jag var till Ismantorps fornborg. (https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Ismantorps_fornborg) En Borg som byggdes under 200-talet och var i bruk fram till 600-talet. Diameter på 125 meter. 88 husgrunder med ett runt torg i mitten. Den har nio portar. Borgen är inte , som andra, återuppbyggd igen. Ingen har gjort ett försök att återskapa.
När man går där är det något mäktigt över det hela. För mycket mycket länge sedan sprang det folk mellan husen här. Barn lekte. Man köpte och sålde på torget.
Att drömma sig bort in i den världen som då var är väl inte det enklaste. Hur var det då? På riktigheten liksom typ?
Det ger ett perspektiv på livet. Så många som funnits före mig under århundranden. Så kommer det kanske att vara i framtiden också om vår jord överlever. Då, när kommunikationen fick föras muntligen vidare genom kurirer på häst. Muntligt eller kanske också via text på pergament. Inte som idag via mobilsamtalet eller genom ett sms.
Att stanna upp en stund i en ruin av en mäktig Borg mitt i skogen gör något med en. Ett helt annat liv smyger sig på. I ljuset av dom nya självgående bilarna, rymdfärder och satelliter till planeter långt bort, känns det en aningen märkligt.
Frågan är om vi är lyckligare idag med all teknologi vi hittat på. Kanske var man mer lycklig då med all den enkelhet som då var. Det har jag ju ingen aning om. Men man kan ju fundera lite.
Klart är i alla fall att det är många som betrett marken vi nu går på, både du och jag.
En dag på borgen i Ismantorp gör det klart mycket tydligare.
Nåd är att falla uppåt
Ofta gör vi fel. Ofta gör vi misstag. Allt för ofta går det lite snett.
Den som ser sig som fullkomlig, aldrig gör fel, som alltid anser sig ha rätt, som är hundra procent hela tid förstår nog inte vad jag menar.
Falla kan man men kanske är det inte så farligt. Det farliga är om man ligger kvar och inte reser sig.
Nåd och förlåtelse finns för oss alla när det går snett.
När vi inser det, att det finns nåd är det som att fall uppåt. Uppåt i faderns förlåtande famn.
Pedher´s blogg 