Etiketter

,

För någon dag läste jag återigen ur boken ”Det är mycket man inte måste” av Tomas Sjödin. 

Läste något så bra som talar om att slänga sig ut och bli uppfångad av Gud. Det är då livet funkar tänker jag. 

Läs och begrunda från rad 6 och till slut

Är det att inte ta ansvar för sitt liv? Kanske är det just det man gör då. Att hamna i dom bästa händer man kan tänka sig. Lika tryggt som när mina pojkar slängde sig ut i luften. Räknade helt kallt med att jag skulle ta emot dom. Och det gjorde jag. När jag fångade upp dom så omfamnande dom mig också och höll fast. Så en gång till. En till. En till. Varje gång samma tilltro och samma uppfångande.  Så tänker jag mig att livet funkar. Jag slänger mig ut, gång efter gång, och min Gud fångar upp mig. Tryggt och säkert. 

Ibland handlar det om att jag inser att jah måste våga. Situationen kräver det. Jag litar till Gud när jag ber om hans hjälp. Och det funkar. 

Berättelsen om trampolinhopparna är häftig på något sätt. Att inte krampaktigt själv försöka grabba tag. Utan vila i att bli uppfångad när jag kommer och sträcker ut mina händer mot Gud. Vilken tillit. Vilken vila. 

Du är en av all dom som Gud fångar upp. Det är en trygg tillit och ger ett sådant hopp.