Månad: februari 2017

Publicerat den

En ledig dag

Så kom den då äntligen. En ledig dag som heter lördag. Och en till som heter söndag. Efter en intensiv period så blir det två lediga dagar. 

Man uppskattar en ledig dag lite extra mycket när det varit många arbetstimmar som gått sen sist. Och det är väl för bra med det. Vad vore ledighet annars om man inte uppskattade den. 

Uppskatta – sätta värde på. I går när jag delade några tankar på jobbet vis kaffet pratade jag om att vi är älskade för vår egen skull. Jag tänkte vidare genom att förslå att vi skulle bestämma oss för att älska varandra. Kanske är det så att vi alla passar inte ihop så där bara. Men vi kan bestämma oss för att vilja älska varandra. Att uppskatta varandra är att sätta värde på varandra. Och då tänker jag inte på atr vi sätter en prislapp på någon annan och bestämmer dess värde. Nej, uppskatta varandra är att vi sätter värde på att den andre finns. Inte för en speciell gåva den har. Utan för att den är just den den är. 

Uppskatta. Vi behöver visa varandra att vi uppskattar varandra. Kanske behöver vi lite uppfinningsrikedom för att det ska bli bra. 

När sa du till din arbetskompis att du uppskattar den? När sa du till din volontärskollega att du uppskattar vad den gör? Eller är det som berättelsen om det äkta paret som uttryckte sin kärlek till varandra där en ene sa ”ja, jag älskar dig och blir det någon ändring på då så säger jag till”. 

Att visa sin uppskattning kan vara avgörande om klimatet på arbetsplatsen eller i relationen ska vara bra. Kanske blir du rätt ensam om du missar den biten. Ingen liten petitess utan kanske helt avgörande. Handlar om att respektera och tycka om. Men också att bekräfta den andre. Det leder till bättre självbild, man vågar tro sig om något. Den som får uppskattning vågar mer. Vill mer. Ställer upp mer. Sträcker sig lite till och orkar mer. Känner sig efterfrågad och är beredd att lägga axeln till. Får du ingen som vill hjälpa dig på jobbet kanske detta är en nyckel för dig. Vill du ha fler som backar upp i din förening eller hur du nu lägger din volontärstid så vill jag påstå att just detta med uppskattning kan göra undeverk. Pröva så får du se. Klart värt ett försök i alla fall. 

Och du, tack för att du finns. Du är älskad för din egen skull. Du betyder så mycket. Glöm aldrig det. 

Publicerat den

Missionssamtal

Landade i sängen efter en kväll med samtal om mission. För somliga är mission ett ord som handlar om uppdrag. Att genomföra något uppdrag. För andra handlar det om att skicka stödja ett arbete i ett U-land med sjukvård eller skola tex. Andra förknippar det med att skicka missionärer till Afrika för att berätta om Jesus. 

Och kanske är det just allt  detta mission är. 
Genom mina år som pastor blev det mer och mer vanligt att mission handlade om uppdrag som sida kunde stödja. Fantastiska uppdrag. Viktiga uppdrag. Det kunde vara skolinsatser. Sjukvård. Jordbruk. Det som skulle utveckla områden på olika platser för att ge ett bättre liv. Sida som ger pengar vill ju gärna vara med och stötta sådant arbete. 

Jag tror dock att mission också behöver se på dom inte värdena. Det andliga livet. Till det får man inte sida-medel. Och det kanske är rätt från ett sätt. Skattepengar kanske inte skall gå till andliga frågor. Eller så kanske det just är det som dom ska. För när man ser till hela människan så arbetar man långsiktigt. Jag tror att vi består av ande själ och kropp. När hela den enheten får hjälp blir hjälpen bestående. 

Därför tror jag att mission ska se till hela den bilden. Nu tror ju inte staten på en sådan tanke. Det är synd tycker jag. 

Men då får kyrkan ta ansvar för den andliga biten och staten lägga till för dom andra två delarna. Och då kan det bli riktigt bra. Om nu bara staten kunde inse det. 

När jag smälter samtalet om mission är det gott att se att så många unga runt omkring mig är villiga att göra en insats. Man tänker inte bara på sin välfärd i Sverige. Man är villig att satsa sitt liv på en annan kontinent. I totalt andra förutsättningar. Med en helt annan ”välfärd” som inte på långa vägar går att jämföra med den vi har här. 

Vad beror det på? Tror att det beror på att något har berört dom på djupet. Något som får dom att se lite längre bort än sitt eget. För att vilja förändra. Inte bara prata utan att handla. Den drivkraften kommer inifrån någonstans. 

Endel skulle kalla det för en fix ide. Andra att det är Gud som ber dom att göra något. Jag tror ju på det sistnämnda. Den som hörsammar den inre kallelsen är lyckligt lottade. 

Nu tror ju jag att vi alla kan göra något för någon i tex Afrika. Utan att det behöver innebära att flytta dit. Den kallelsen kan vi alla ha. Kanske är det dags att vi prioriterar det i vår egen budget. För där staten inte går in där får du och jag göra det i stället. 

Vi kan göra något för dom som igår fick fly undan kriget i Sydsudan. Något för folket i Syrien. Så kan vi räkna upp plats efter plats. Det kan få bli vår mission. Att hitta något vi kan få ge stöd åt i vår välfärd. 

Mina tankar hamnade helt plötsligt i sångstrofen ”Du kan ingenting ta med dig dit du går….” alltså, den dag då vi lämnar detta jordeliv kan vi ingenting ta med oss. Vad är det då för mening med massa feta bankkonton? Värt att fundera på ….. 

Publicerat den

Nyser…… tre gånger i rad

Alltså , just nu går jag och nyser. Jag är förkyld. Nu tror jag ju att jag kommer överleva detta så hoppet finns. Manlig förkylning påstås ju vara en av dom värsta förkylningar män kan ha (🙄). 

Men förklara för mig varför nyser jag nästan alltid tre gånger i rad? Är det för att jag minns att min mor brukade göra det när jag bodde hemma? Kan det vara ärftligt?

Kan det vara för att just det viruset är ett 3-gångers-nys? 

Man kan ju nysa så att man tror att lungorna ska följa med ut. 

Så här skriver Wikipedia:

Nysning är ett reflexmönster som innebär en snabb utblåsning av luft ur mun och näsa. Nysningen framkallas vanligen genom retning av näsans nervceller, antingen på mekanisk eller kemisk väg. Nysningen är, tillsammans med hostningen, kroppens sätt att blåsa luftvägarna rena. Medan luften vid en hostning måste passera de slutna stämbanden och ut genom munnen, går luften vid en nysning genom öppen röstspringa. Luften går huvudsakligen ut genom munnen.

Sen läste jag följande:  Hastigheten för de partiklar som nyses ut kan vara upp till 167 km/timme. Alltså, 167! Inte undra på att man tycker lungorna är på väg ut. Följer väl med i baksuget som blir. 167 Km/timme. Det är rätt fort. Typ väldigt fort. Så det finns alltså ett skäl till att inte stå i vägen. Man kan alltså inte bara bli smittad. Man blir träffad i en väldigt hög hastighet. Det kan ju göra ont. Om sen vederbörande har löständer kan det gå riktigt illa. 

Just ju verkar det vara många som går runt och nyser.  Fundera på följande: om alla som nyser står åt samma håll, kan man riskera då att jorden kan snurra fortare för en stund? Naturligtvis inte , eller? Hur som helst är 167km/timme en hög hastighet. 

Själv önskar jag att jag snart slipper detta elände. Jag får trösta mig med jordgubbar och glass så länge.  I dwt ljuset blir det lite lättare. 😄

Publicerat den

Musiken som tidsangivelse ….

Du som lyssnar mycket på musik kan säkert känna igen dig i detta. Viss musik kan jag datera till händelser, tidpunkter i livet. 

Tex då jag bodde i Örebro på 80-talet.  Då var det mycket Agnetha Fältskog Anni-frid Lyngstad När jag bodde i Odensbacken var det Al Jarreau, när jag sprang i skogen i Norrköping var det mycket Guy Penrod. 

Musiken har liksom följt genom tiderna. I olika livssituationer har det varit viss musik. 

Känner du igen dig? 

Musiken har hjälpt genom olika faser i livet då det varit tungt. När livet varit enklare har mysiken också varit mer lättsam. 

Det är som att musik hjälper mig att tolka livssituationer och bär igenom olika skeenden. Som en vårdande tonbehandling. 

När jag hör en viss musik sätter den fart på minnena från den tiden då jag lyssnade mycket på just dom låtarna. Jag nästan hamnar där, i den tiden, igen. 

Musik är en fantastisk uppfinning som jag tror ligger nedärvd från skapelsen. Musiken har varit med genom historien. Kommer nog alltid finnas med. 

Inte nog med att musik kan tolka mitt stämningsläge. Det kan förändra stämningsläget radikalt. Inte så illa när man är låg och musiken väcker glädjen och livslusten igen. 

Musik skall byggas utav glädje av glädje bygger man musik.
Musik, det får ni ändå medge gör glädjen ännu mera glädjerik.

Mitt hus är byggt av båda dera’, mitt hus det la’ dom grunden till för flera tusen år sen eller mera, så stig in känn er som hemma om ni vill.

Så musiken sätter knorr på tillvaron. Känner att jag kan sakna körlivet jag hade för några år sedan. Får försöka ta tag i det igen. För musiken och körsången gör underverk inom oss. 

Publicerat den

Hopplöshet 

Under en ganska lång tid har jag stannat inför just ”hopp”. På olika sätt och utan att planera det har jag hamnat i begreppet hopp. Jag har fått bekräftelse på att det tydligen har varit ett viktigt ämne just nu. 

Jag mötte uttrycket i tv härom kvällen igen. Där hopplöshet råder blir man passiv. Så såg jag in i en person ögon som verkligen såg uppgivna ut. Helt passiv. 

När jag funderar på detta lägger jag märke till hur mycket hopplöshet det är. 

Hopplöshet har lätt att gå över i uppgivenhet. 

Kanske känner du inte igen dig i det som jag beskriver. Då har du en jätteviktig uppgift framför dig. Du behöver smitta av dig av det hopp du har. 

Jag inser vilken viktig uppgift kyrkan har. Att ingjuta mod och hopp. Att ställa sig i vägen för den uppgivenhet som breder ut sig. 

Förlåt att jag tar upp det så snart igen. Men det är så viktigt. Personen som drabbas av detta stannar upp och går inte vidare. Ett samhälle där hopplösheten fått sitt insteg och grepp får djupa problem. 

Låt oss göra vad vi kan för att ingjuta hopp. Där du finns på dagarna – gör vad du kan för att uppmuntra och ge hopp. Tala tro. Släpp negativa samtal. Tala gott. Uppmuntra. Har du inte sådan ord bör du ifall fall välja bort dom negativa orden. Folket som du möter och tappat hoppet behöver bättre ord än om hopplöshet och annat negativt. 

Du som ber – be för dom som drabbats av hopplöshet. Det finns en Gud som kan ge hopp. 

Till dig som känner hopplöshet – lyft blicken från gruset. Släpp dåliga minnen. Välj bort dom. Välj att se framåt. Pröva att be till Gud. Bara vilani att det fungerar. Och du – det är inte kört. Det är inte kört. Håll ut. Hoppet kommer att återvända. Ge det bara en öppen dörr in i dig så att du inte, mot din vilja, skjuter bort den. 

Publicerat den

När ord tappar värdet…..

Det blir lite tokigt när ord tappar sitt värde. 

Tex……

Man får budskapet att det är omöjligt , att det inte går men när det väl kommer till kritan så går det. Nästa gång man får ett nej tror man inte på det. 

Tex…..

”Alla tycker så” men när man väl kollar upp det är det ju inte så. Nästa gång man lägger sig samtalet får man svårt att vara trovärdig. 

Tex…..

Man kan garantera att det är som det sägs men tar man pulsen på det så är det omöjligt att kunna veta det. Hur går det då när man nästa gång vill ”garantera” något. Ingen tror på det då. 

Varje gång vi överdriver eller slår fast något som egentligen inte är så blir det tokigt i framtiden. För hur skall man tro på det som sägs  nästa gång när det visade sig inte stämma tidigare. 

Vad försöker jag säga? Jo, att vi behöver vara rädda om våra ord så dom inte tappar sitt värde. Att överdriva något vid ett tillfälle kan göra det svårt nästa gång när det verkligen är som. Människor som överdriver för att om möjligt få ett bättre läge får större problem i framtiden. Då det verkligen gäller något är det liksom kört. 

Vi behöver vara rädd om våra ord. Att hålla sig till den sanna bilden är alltid bäst. En till synes snabb vinst kan stå sig dyrt senare.  

Publicerat den

När rösten sviker….

Denna morgon vaknar jag av att min röst sviker mig. Ja, det började nog redan för några dagar sedan. Operan kunde ha fått en ny basröst. Men dom missade det unika tillfället. Idag blir det inte några sånger sjungna. 

Tro nu inte att detta beror på mellodifestivalen igår. Har inget att göra med det. 

Men med C-vitamin, kaffe och en god film ska det nog bli en arbetsdag i morgon med. 

Det finns ”värre” tillfällen då ”rösten sviker”. Jag följer rapporterna från min kollega Hanna som tillsammans med några från medarbetarna är i Thailand. Dom får förmånen att se det arbete pengarna går till i deras butik.  Hon skrev nyss:

House of grace tar hand om barn och föräldrar som har HIV och ger utsatta människor en trygg plats att växa upp på. ../..Vi tror faktiskt att det kan vara så att vi måste sova och smälta alla intryck, så kan vi berätta mer senare.

Känner igen det från resan i afrika. Det är som att rösten sviker. Orden räcker inte till. Man får inte luft att kunna säga något. 

Mitt i allt detta drabbas man av en glädje som är ofattbar. Man skulle vilja höja rösten och jubla. Barnen hon mötte och som jag mötte i tex Tanga får en framtid som är så mycket bättre. 

Så det blir liksom en dubbel röstkänsla. Glädjen och sorgen möts i strupen. En mix som är knepig att hantera. 

Men vi behöver inte åka långt bort för att möta detta. Visst, inte helt på samma sätt, men ändå likvärdigt på något sätt. Det finns i din stad och min stad. Troligen ganska nära. Barnen och familjerna vars berättelse får vår röst att svika om vi fick höra deras berättelse. 

När rösten sviker i ett sådant möte bådar det gott. Det är då det finns empati till att kunna göra något. Varken du eller jag kan klara hela världens nöd. Tillsammans kan vi dock göra underverk. 

Så när rösten sviker, ta det som ett tecken på att göra något. Det är då glädje bryter fram.

 

Publicerat den

Söndagstankar – hoppet 

När hoppet sviker oss är det jobbigt för oss. Man säger att hoppet är det sista som lämnar oss. Möjligen är det så. Men ett är nog säkert att tappar man hoppet känner vi oss utelämnade. Hopplöshet gör något med vårt mod. Likaså med vår tilltro till positiv förändring. Hoppet blir rätt viktigt för oss. 

Gud ser hur hopplöshet kan ta stryptag på oss. Därför ger han oss en möjlighet till att kunna leva i tro på framtiden och i ett hopp. 

Överflödar i hoppet genom den helige andes kraft. 

Den Helige Ande kan ge oss möjlighet att kunna ha hopp. Hopp i detta livet. Hopp inför det vi kallar det eviga livet. Genom att ha den dimensionen hjälper det oss att kunna leva i ett hopp här och nu. 

Vi ställs inför situationer som kan göra att vi tappar hoppet. I Psalmen 62:6 står det: ”Endast i Gud har du din ro, min själ ty från honom kommer mitt hopp”. Där det finns hopplöshet kan svaret ligga här. När vår själ brottas med hopplöshet kan den få uppleva hopp från Gud. 

Du som känner hur hopplösheten vill hålla sitt grepp om dig behöver söka dig till Gud. Han är beredd på att ge dig åter ett hopp. Hopp i den situation som idag saknar just hopp. Att få lägga den situationen hos Gud som ser möjlighet i omöjlighet. 

Löftet finns. Låt det påverka dig. Släpp taget om att klara allt själv. Tappa kontrollen och låt Gud ta över.  Kan kännas lite skrämmande men är en bra väg som funkar.  

Publicerat den

Det är skillnad på att ge igen och att ge igen

Alltså det är en klar skillnad på att ge igen och ge igen. 

Allt för ofta anser vi människor att det är helt ok att ge igen när någon gjort något mot oss. Att vända andra kinden till har vi glömt på tok för ofta. Visst är det fel att någon gör något fel mot oss. Men varför i hela världen blir det bättre av att ge igen. 

Någon har sagt inom secondhand-världen att pruta på en vara som är lite trasig gör inte saken mer hel för det. Lika fel är det att tro att det blir bättre av att ge igen. Att man skulle på något sätt må bättre  själv. 

Det blir aldrig bättre av att ge igen. 

Men det finns ett ge igen som är bättre. Att gång efter gång göra något bra igen. Inte ge upp det goda. Att ge en tiggare en slant igen. Vi behöver göra det goda igen och igen och igen. Att ge en hjälpande hand. Det ger så mycket tillbaka. Det gör gott inom oss. 

När vi för gott mot någon gör vid det inte för att vi ska få något tillbaka. Ingen behöver ge igen. Ändå verkar det som att positiva handlingar välsignar på sätt vi inte tänkt eller kunnat förvänta. 

Tröttna aldrig på att ge något igen i igen och igen. Världen mår bra av det. Ger vi dock igen för ”gammal ost” förgör vi snart denna värld. Avstå det dräpande ordet. Håll handlingarna i styr. Gör gott istället och vi får en bättre värld att leva i. Släpp och gå vidare och du och jag blir inte bundna av gamla oförätter. Sätt dig själv fri och det välsignar ditt liv. 

Publicerat den

”Jag vet”-människor 

Jag möter ju ganska många människor varje dag i mitt jobb. Så intressant att se olikheter. Prata om samma sak men från olika ingångsvärden. 

En kul persontyp är den som vet allt. ”Jag vet”. Dom verka veta svaret innan frågan är ställd. 

Jag kan möta dom som vet precis hur det går till i vår butik och vilka regler vi har. Hur fel dom än har så vet dom exakt hur det är. När jag säger att det är jag som är butikschef och lägger alla reglerna så att jag borde ju veta så är det likafullt inte så. Dom vet. 

Vi kan precis ha plockat ut saker ändå vet dom att ingenting är nytt. Hur jag än försöker förklara att jag sett personer alldeles nyss plockat fram så spelar det ingen roll. Att jag vet spelar ingen roll för dom vet att det är på något helt annat sätt. 

Måste vara väldigt tråkigt att veta allt som inte är sant. Att veta en bild som inte stämmer överens med verkligheten. 

Dessa personer måste lida väldigt av att hela tiden bli emotsagda. Att bli ifrågasatt måste vara deras vardag. Synd om dom. 

”Jag vet”-människor måste ha en förvrängd syn på verkligheten. Jag minns dom där tillfällena då man påstår sig kunna vår kassa men aldrig stått i kassa ändå vet man exakt hur det funkar. Hur vi slår in och hur kortläsaren funkar. När vederbörande sen berättar hur den ”vet” det funkar och det är fel är det kul att dom ändå säger att dom vet. Även att man påtalat att det är fel. 

”Jag vet”-människor är rätt kul på ett sätt. Det blir lite lustigt när dom står fast vid sin åsikt. Dom inser nog inte hur roligt dom beter sig. 

Kanske skulle det vara bra att vi alla insåg att vi inte vet allt. Att vi kan ha fel och att andra kan veta mer än vi kan. Med den ödmjuka inställningen skulle det nog gå lite bättre. Men visst, ”jag vet”-människorna sätter färg på tillvaron. Blir bara lite jobbigt när det blir på andras bekostnad.