Månad: maj 2017

Publicerat den

Söndagstankar – tacksamhet 

Jesus, Jesus,
ingen kan vara
det du är för mig
göra det du gör för mig
älska som du älskar mig
ingen, ingen

Jesus, Jesus,
Jag vill av hjärtat få säga dig
hur innerligt jag älskar dig
Jesus, ta emot min tacksamhet

 Vaknade med denna sång härom dagen. En lovsång vi sjöng mer för ganska länge sedan. Fast det känns nästan som igår. 

Den här sången har jag gång efter gång kommit tillbaka till. Ibland ofta. Ibland med längre intervaller mellan. 

Under livets olika skiften har denna sång fått vara en påminnelse för mig vem Jesus är och vad han gör för mig. 

”Ingen kan vara det du är för mig”. Visst har jag haft många människor som backat upp mig. Uppmuntrat mig och stött mig. Så tacksam för alla dom. För deras förbönen. Men, och jag tror alla dom förstår att Jesus är den han är för mig. Han är verkligen så. 

”Ingen kan göra det han gör för mig”. Det det så svårlöst ut, hopplöst ut, omöjligt, där kan han gör skillnad. Ibland känns det bara så förunderligt stort att han just tänkt på mig. Nåd allt samman. 

Tänk att han älskar mig. Dom gånger jag inte kännt mig älskad har han älskat. Så tacksam för det. Ingen kan älska som Jesus. 

Den känslan och upplevelse gör mig så tacksam till Jesus. Kanske känner du igen dig i min beskrivning. 

 Därför vill jag utropa …..

Jesus, Jesus,
Jag vill av hjärtat få säga dig
hur innerligt jag älskar dig
Jesus, ta emot min tacksamhet

Publicerat den

Hur ser vi på varandra? En funktion eller medarbetare/medmänniska?

Hur ser vi på våra medarbetare på jobbet? Hur ser vi på vår omgivning i stort? 

Det är inte roligt att  känna sig mer som en funktion i andras ögon än människa med ett namn. När man uppfattar sig mer sedd som något man bara gör än en medarbetare med kompetens så blir det svårare att trivas på jobbet. 

Så är det med största sannolikhet om den känslan finns i en förening, parti eller kyrka. 

Det är långt mycket mer än en fråga som drabbar bara chefens syn på medarbetaren. Det är lika mycket viktigt hur vi ser på varandra på jobbet, föreningen eller kyrkan. 

Hur skapar vi en bra gemenskap om vi ser varandra mer som funktion än som medarbetar med något att tillföra? Det blir annars själslöst och mindre hjärta som drivkraft. Kreativiteten kommer säkert också att strypas. 

Jag tror att det är en fara när ett ledarskap tror att vägen till framgång får för stor betydelse på funktion. Helt klart är det viktigt men man måste se människan bakom. Uppmuntra den. Alla har vi något av svaghet men det allra mesta är en tillgång. Men genom allt finns det en människa som måste ses. 

Hur det känns att bli sedd mer som en funktion än mänsklig medarbetare vet bara den som upplevt det. Jag tror att detta är en av dom viktigare frågor en HR har att fundera över. Kanske är det en av få som kan lyfta den fråga än på ett kreativt sätt. 

Men om vi väljer att fokusera frågan på oss själva. Hur ser du och jag på våra medvandrare? Om vi ser bara funktioner har vi skapat en kall gemenskap. Men ser vi varandra som människorna som kan tillföra oss något, och komplettera, och där vi tillsammans kan skapa något, då har vi lyckats. Det är då vi får en arbetsplats, en förening, en kyrka, som man trivs i. 

En människa är långt långt ifrån att bara vara en funktion. Punkt slut. 

Publicerat den

Om du …… kopiera detta och dela vidare …

Väldigt ofta läser man på Facebook att man ska dela vidare om man världens bästa något. Det kan vara världens bästa mamma (vilket jag har och ingen annan) världens bästa  bror eller syster , saknar någon som är i himlen osv osv. Det kan ha med sjukdomar att göra eller ett politiskt läge. Själva poängen är att man ska dela vidare om man samtycker. 

Det är väl okej om man vill dela vidare typ. Men samtidigt säger det något om vad man ev tänker om den som inte delar. Samtycker den inte? Tycker den tvärt om? Uppfattas man på mindre fördelaktigt sätt om man inte delar vidare? Hur är det för den en som inte har världens bästa mamma? Man kanske inte ens har någon mamma. 

Jag ränker att sådana inlägg och ”krav” sätter människor i en onödig press. Den som är osäker får en osund press. Känslan av att känna sig tvingad att dela vidare är inte alltid av godo. 

Vad är det vi egentligen eftersträvar efter alla dessa ”kopier vidare”? Jag tänker att det är en brist  av egna initiativ att tex på eget initiativ att uppmuntra någon. 

Man behöver inte alls kopiera vidare. Kom gärna på något eget att uppmuntra någon med. För jag tror vi behöver mycket mer av uppmuntrande ord till varandra. Låt det få springa fram från ditt inre. Det kanske kommer förändra någons dag. 

Och du, du behöver inte alls kopiera detta och dela vidare. 

Publicerat den

Att ingjuta mod

När en människa saknar hopp blir hon gärna modlös. Likaså när livet är motigt. 

Så länge allting hår bra är det ju inte svårt att hålla upp modet.  Men går det sämre är det risk för att modet sjunker. 

Jag tänker att i det läget är det så viktig hur vi pratar. Alltså vad vi säger. 

Tror du säkert har mött någon där modet sviktar. Då är det inte läge för klyschor. Då behöver man sakligt stöd. Tänk vad viktiga våra ord blir då. Rätt ord kan lyfta. Fel ord kan sänka ännu mer. Men o vad svårt det kan vara att hitta ord. 

Privat har sin problematik. Känner man så på jobbet har det sitt komplexa läge. 

Tror att handling också kan stärka modet. Alltså att man ställer sig tillsammans.  Bär bördorna ihop. Då känner man sig inte ensam. Två är lättare än en. 

Har du någon i din omgivning som håller på att tappa modet? Ställ dig intill den. Visa att du finns. Ditt ord och din handling kan vara avgörande. Du kan ingjuta just det mod som gör den stora avgörande skillnaden. 

Publicerat den

Tänk vad olika man reagerar….

Tänk vad olika man reagerar…. inför samma situation reagerar vi så olika. 

Öppnar man butiksdörren en minut över kan någon reagera så häpnadsväckande kraftigt medan andra bara ler och rusar in. 

Gör man fel i kassan kan någon blir grymt irriterad medan någon annan, trots att det kan ha blivit betydande fel, förstår så väl. Blir tacksam när felet åtgärdas. Blir överraskad när vi vill bjuda på lite kaffe med dopp när vi gjort fel. Andra kräver ”stor” kompensation med arga tillrop. 

Blir det lite fel i trafiken, varan i affären är felmärkt, tv-tablån är fel så reagerar vi så olika. 

Tänk om vi kunde utgå från att det var inte med mening det blev fel. Likaså kanske vi kunde tänka att det kanske finns förmildrande orsaker. Det kanske fanns orsaker till att det blev så som ingen kunde förutse eller påverka. 
Den första som skulle må bättre i det är den som just reagerar. Den slipper mycket adrenalinpåslag. Slipper bli onödigt irriterad. 

Dom andra som skulle må bättre är dom som blir utsatta. Dom som inte hade avsikt att det skulle bli så

På detta sätt blir hela tillvaron så mycket bättre och trevligare. 

Om vi tänker efter så är dom flesta situationer som går fel utsprugna ur en tillfällighet som inte var planerad med vilje. Inte värda ens att brusa upp inför. Bara att gå vidare och hoppas på bättre lycka nästa gång. 

Publicerat den

När solen tittar fram…

När solen tittar fram kommer jag på mig själv att drömma mig bort till semestern. Tre veckor i sommar blir det. Tre x 7 dagar av möjligheter. 

Ibland när jag drömmer om semester kommer jag på mig att drömma om sådant som är en omöjlighet. Som tex att köpa sig en husbil och åka runt och upptäcka. Helt oplanerat men huset med sig. Så vart man än hamnar får man tak över huvudet. Men den drömmen går ju upp i rök när man ser prislappen…..

Sen vill jag ju inte allt för ofta åka tillbaka till samma plats. Visst finns det ställen jag återkommit till under åren. Gotland tex. Har nog varit på dom flesta platser på ön. Men någon gång då och då vill jag uppleva den igen. Det finns trots allt mycket vackert att se en gång till. 

Denna sommar hoppas jag på en ny plats. Ett område jag nog var när jag var riktigt liten. Så en plan håller på att ta sin form. Tänkte att drömbilder ska få börja ta sina former. 

Tänk vad lite sol kan göra med oss. 

Solsemester har väl egentligen aldrig passat mig. Jag med min hy passar inte ihop med timmar på en solig badstrand. Men då blir det mer tid att upptäcka saker. 

När solen tittar fram kan jag längta efter en stund vid stranden med något på grillen. 

Tänk vad lite sol kan göra med oss. 

Efter en regnig dag då man sitter inne med en god bok medan regnet slår mot rutan så händer det något när solen tittar fram. Man, i all fall jag, går gärna ut. Sol glittrar i vattendroparna och vattenpölarna. 

Tänk vad lite sol kan göra med oss

Du vet vad som händer när du är en solstråle. Det är så mycket som kan hända när solstrålar träffar på någon. 

Publicerat den

Doften av vårregn 

Igår när jag åkte till kyrkan så mötte jag en skön doft när jag kom ut. Det regnade stilla. Efter en tid av torka blir det en frisk och skön doft i luften. 

Man kan liksom inte bli arg på regnet då. Naturen behöver verkligen regn. Ska vi få rätsida på grundvattnet så måste det komma regn. Men denna känsla inför denna doft är rent egoistiskt. Jag bara älskar denna doft. Den är frisk. Luften blir så lättandad. 

Tror nog att du förstår vad jag känner inför denna doft. Det liksom gör något med oss. Detta vårregns doft kan man känna på sommaren också. Det regn som kommer efter en tid av värme, sol och torka. 

I helgen var jag i kyrkan. Det slår mig att när jag går ifrån kyrkan denna dag känns det på samma sätt. Guds mötet är som ett vårregn för själen. Men känner ”en ny doft” i sitt inre på något sätt. Så är tron för mig. 

När tron kommer in i livet är det som när man möter detta vårregn. När man får ett förnyat möte med Gud är det likadant. Kanske för att gudsmötet tvättar oss rena och det blir som när naturen tvättas ren från damm och smuts i en torr tid med mycket hetta. Det kommer in en frisk väldoft. 

Att söka detta gör oss gott. Det är en verklighet att det kan bli så. Jag vet. 

Publicerat den

Franciscus bön

Franciscus bön ”O Herre, gör mig till ett redskap för din frid. 
Där hat finns, låt mig få föra dit kärlek.
Där ondska finns, låt mig få komma med förlåtelse.
Där oenighet finns, låt mig få komma med enighet.
Där tvivel finns, låt mig få komma med tro.
Där osanning finns, låt mig få komma med sanning.
Där förtvivlan finns, låt mig få komma med hoppet.
Där sorg finns, låt mig få komma med glädjen.
Där mörker finns, låt mig få komma med ljuset.

O gudomlige Mästare, 
låt mig sträva inte så mycket efter att bli tröstad, som att trösta,
inte så mycket efter att bli förstådd, som att förstå,
inte så mycket efter att bli älskad, som att älska.

Ty det är genom att ge, som man får,
genom att förlåta, som man blir förlåten,
och genom att dö, som man uppstår till det eviga livet.”

Denna bön har så mycket att ge oss. Den skulle behöva påverka oss. Den stämmer till ödmjukhet och eftertanke.  

Den hjälper oss i vår attityd och vår hållning. 

”Låt mig få …..” En underbar tanke där vi ber om att få vara och där vi vill.  En sådan inställning skapar något inom oss. 

Man kan tänka sig att denna bön blir en omöjlig bön. Att det helt enkelt inte blir möjligt ett svar på den. Att vi alltså blir såsom vi ber. Men eftersom det är vår herre som är en bönhörande Gud så kan det visst bli så. Med tiden så förändras vi åt detta håll. 

Innerst inne tror jag vi vill vara såsom denna bön ber om. Så den borde kunna bli vår följeslagare ett tag framöver. 

Publicerat den

Grönskan förnyar själen 

När naturen börjar grönska grönskar även själen. När musöronen växer fram börjar själen skjuta nya skott. Det händer något inom oss. 

När vintern håller oss i sitt grepp blir vi mer tillslutna. Men när värmen kommer tinar vi upp. Vi börjar upptäcka våra grannar. Samtalen börjar tillta över staken och i trapphusen. 

När grönskan börjar i naturen så för-vandlas vi i samma takt. Vi får nytt liv. Vi kanske inte ska överdriva och påstå att vi blir unga på nytt. Men kanske något åt det hållet i all fall. 

Grönska kan även vara gult på något sätt. Allt som kommer i denna tid av förnyelse påverkar oss. Det gör gott. Fast allergin inte är så kul så är denna tid magisk. Bara att njuta. 

Grönskans förnyelse gör gott för själen. 

Publicerat den

Tid för stillhet 

Det är fredag. Snart helg efter en arbetsvecka. Att hävda att det är tid för stillhet är väl inte så fel tänkt. Jag tror vi behöver en sådan stund då och då. 

På söndag (7/5) 18.00-19.00 är det TID FÖR STILLHET! En timmas gudstjänst med stilla lovsång, bibelläsning, nattvard och bönestationer. 
En sådan stund kan jag väl tro att du tänker att den passar bäst för den som tror på Gud. Och visst kan det ligga något i det. Men jag tror att den stunden kan vara för precis vem som helst. 

Sist jag var med kändes det som att tiden stannade en stund. Man fick någon form av stillhet. Det var som om man inte ville gå därifrån. 

Att få en stund av stillhet gör något med oss. Det händer något inom oss som påverkar hela oss. Även i tänket. Ingen hjärntvätt utan snarare hjärnåterhämtning. Tänket får vila lite. 

Rubriken säger något också. Det är tid för stillhet. Alltså att det är av högsta vikt. Det är det som behövs just nu. Det är det som gäller. Inget tvingande måste utan det är bara det som vi behöver. Behöver hålla ihop det. Kanske man skulle kunna säga att i den stressade värld vi lever är detta viktigare än någonsin. Därför är tid för det nu. 

Jag skulle också vilja påstå att det är den trend vi skulle ha nu. Kanske man skulle kunna sticka ut hakan också säga att så är det. Punkt. Vi skulle behöva bli trensdskapare på detta. Det är helt enkelt vår utmaning. 

Sug på den. Se utmaningen. För dug som bor i Jönköping finns en god hjälp till detta i pingstkyrkan på söndag kl 18. Ingen tvingar dig till tex nattvarden. Du är fri att bara vara med i stillheten. Är det för långt hit kan du vara med oss där du är. Kanske finns det en öppen kyrka närmare dig. Om inte, gå ner till en strand, sätt dig i en skogsglänta eller hitta din plats.  För jag tror att det är ….

Tid för stillhet 

Det kommer att göra oss gott. Frukten av det ser vi mest längre fram. Men redan då kommer vi uppleva att något positivt händer med oss. Så hitta din tid av stillhet.