Etiketter

,

Franciscus bön ”O Herre, gör mig till ett redskap för din frid. 
Där hat finns, låt mig få föra dit kärlek.
Där ondska finns, låt mig få komma med förlåtelse.
Där oenighet finns, låt mig få komma med enighet.
Där tvivel finns, låt mig få komma med tro.
Där osanning finns, låt mig få komma med sanning.
Där förtvivlan finns, låt mig få komma med hoppet.
Där sorg finns, låt mig få komma med glädjen.
Där mörker finns, låt mig få komma med ljuset.

O gudomlige Mästare, 
låt mig sträva inte så mycket efter att bli tröstad, som att trösta,
inte så mycket efter att bli förstådd, som att förstå,
inte så mycket efter att bli älskad, som att älska.

Ty det är genom att ge, som man får,
genom att förlåta, som man blir förlåten,
och genom att dö, som man uppstår till det eviga livet.”

Denna bön har så mycket att ge oss. Den skulle behöva påverka oss. Den stämmer till ödmjukhet och eftertanke.  

Den hjälper oss i vår attityd och vår hållning. 

”Låt mig få …..” En underbar tanke där vi ber om att få vara och där vi vill.  En sådan inställning skapar något inom oss. 

Man kan tänka sig att denna bön blir en omöjlig bön. Att det helt enkelt inte blir möjligt ett svar på den. Att vi alltså blir såsom vi ber. Men eftersom det är vår herre som är en bönhörande Gud så kan det visst bli så. Med tiden så förändras vi åt detta håll. 

Innerst inne tror jag vi vill vara såsom denna bön ber om. Så den borde kunna bli vår följeslagare ett tag framöver.