Satt och tittade på ”Allt för Sveriges. Amerikanare letar efter sin rötter i Sverige. Släktrötter. Man blir tagen av hur dom reagerar på att få veta berättelse efter berättelse om sina anförvanter som dom inte visste något om.
På ett sätt känner jag mig lite rotlös. Har ju flyttat runt rätt mycket i mitt liv. För några somrar sen gjorde jag en tur för att komma tillbaka till mina rötter. Jag är född i dalarna. Varje gång jag kommer dit känner jag mig som hemma. Trots att jag bara bott där i knappt 6 år av mitt liv och då på två olika platser. När en av amerikanarna kom till Sverige kände hon sig som hemma. Fast hon aldrig hade varit här. Visst är det märkligt?
Nu vet vi oftast vart vi har våra rötter, där vi kommer ifrån.
Men jag funderar i dag mer på vart har jag mina rötter här och nu? Vart väljer jag att låta mina rötter gräva ner sig?
När jag flyttade till Ulricehamn kände jag första gången jag var där att där hörde jag hemma. 4 el 5 år senare åkte jag på samma gata och kände att nu var denna tid över. Rätterna hade rykts upp.
Var har du dina rötter? Vart låter du dom gräva ner sig? Vart får dina rötter hämta sin energi och kraft? Vi behöver vara måna om att välja rätt ”jordmån”.
På något sätt är det så viktigt att veta vart man hör hemma. Att man har något att ”komma hem till”. Man säger ju ”borta bra men hemma bäst”. Vi behöver en plats att sätta ner våra rötter i.
Pedher´s blogg 