Inga aktiviteter idag…..

Igår stod det ”inga aktiviteter idag” i min almanacka.

Det är ju en bra dag med inga måsten. Inga tider att passa. Inget som kräver uppmärksamhet. En dag helt fri. Bara det är ju ganska fantastiskt.

Men är det riktigt sant? Inga aktiviteter? Om man tänker efter alltså.

Att dagen är fri från planerade aktiviteter är ju sant. Men vad står aktiviteter för egentligen?

Aktiviter har inte patent på planerade saker. Dom kan vara helt fria. Helt oplanerad. Helt enkelt något som bara kommer.

För tänker man efter så är en dag som inte har några planerade aktiviteter fylld av ….. ja just det ….. aktiviteter. För det är just vad vi fyller våra dagar med.

Olika saker gör vi. Vissa på ren rutin. Andra för att dom behöver göras. Åter andra för att förlusta oss. Men tänker vi efter så gör vi rätt mycket. Ibland utan att ens reflektera över att vi gör dom.

Läser vi en bok kanske vi ibland säger att ”jag var bara hemma. Gjorde ingenting. Läste en bok och bara var”. Likväl så gjorde vi något.

Den stora skillnaden är bara att dom aktiviteterna gör gott med oss. Dom är inga måsten. Dom får komma och gå. När spelar ingen roll. Kanske är det just det som är hemligheten. Att dom får komma och gå som dom vill. I det är det en vila.

Med det sagt är det bara att erkänna. Att vara helt sysslolös, utan någon aktivitet alls, är svårt. Näst intill omöjligt.

Det behöver inte stressa oss. Vi kan låta dom aktiviteter som ger ny energi få lite mer utrymme. Så blir en dag ”utan aktiviteter” goda dagar. Välbehövliga dagar. Dagar som gör andra dagar mer möjliga.

Tänk vad levande ett minne kan upplevas.

Igår läste jag om att Anita – du vet hon som hängde ihop med Televinken – har fått sluta sina dagar.

Jag har ingen inspelning av dom. Men jag kan återskapa deras röster i minnet.

Visst är det ganska fantastiskt. Man kan höra rösten inom sig. Klangen, sättet att prata, dialekten. Fast man inte hört rösten på många många år.

Jag kan minnas hur min morfar och mormor pratade. Skrattet. Och börjar man tänka efter så ploppar röstminnen upp, ett efter ett, av vänner, nära och kära, är det som dom finns nu.

Rösten är något speciellt. Om man tänker på Anita (& Televinken) så bevarade hon sin röst länge. Och säkert tänker du, som jag, på personer du mött när dom var unga. När dom blivit gamla låter dom likadant. Skrynkliga kan vi bli men rösten låter ofta likadant.

Ser man inte personen men hör rösten kan man veta vem vederbörande är. Rösten avslöjar.

Kanske är det rösten, minnet av rösten, som sätter fart på minnet efter någon. Så börjar filmerna spelas upp. Som Anita & Televinken gjorde igår.

Du kommer inte att bli bortglömd. Du kommer att leva kvar länge i röstminnet.

Jag var tvungen att kolla in på YouTube. Här får du ett klipp:

Anita & Televinken