Etiketter

,

Igår läste jag om att Anita – du vet hon som hängde ihop med Televinken – har fått sluta sina dagar.

Jag har ingen inspelning av dom. Men jag kan återskapa deras röster i minnet.

Visst är det ganska fantastiskt. Man kan höra rösten inom sig. Klangen, sättet att prata, dialekten. Fast man inte hört rösten på många många år.

Jag kan minnas hur min morfar och mormor pratade. Skrattet. Och börjar man tänka efter så ploppar röstminnen upp, ett efter ett, av vänner, nära och kära, är det som dom finns nu.

Rösten är något speciellt. Om man tänker på Anita (& Televinken) så bevarade hon sin röst länge. Och säkert tänker du, som jag, på personer du mött när dom var unga. När dom blivit gamla låter dom likadant. Skrynkliga kan vi bli men rösten låter ofta likadant.

Ser man inte personen men hör rösten kan man veta vem vederbörande är. Rösten avslöjar.

Kanske är det rösten, minnet av rösten, som sätter fart på minnet efter någon. Så börjar filmerna spelas upp. Som Anita & Televinken gjorde igår.

Du kommer inte att bli bortglömd. Du kommer att leva kvar länge i röstminnet.

Jag var tvungen att kolla in på YouTube. Här får du ett klipp:

Anita & Televinken