Månad: oktober 2018

Publicerat den

Tänk vad man kan bekymra sig över så mycket

Somliga av oss är väldigt bra på det. Vi har övat mycket på det. Andra av oss har en förmåga att låta alla bekymmer rinna av sig hur lätt som helst.

Vet inte vem du känner dig mest lik. En sak är säker att vi någon gång har bekymrat oss helt i onödan.

Läste någonstans att det mesta av allt vi bekymrar oss för slår aldrig in. Så har vi gått och oroat oss helt i onödan. Och det är nog ganska nära sanningen.

Att måla upp något vi tror ska hända skapar ju bara en trolig bild som inte är säker på att bli just så. Kanske är det för att vi vill ha kontrollen.

Att släppa bekymren är något som vi kan öva oss på.

Jag som läser lite i bibeln då och då inser att Gud verkar vara väl medveten om det beteendet. I bibeln finns det många tillrop om hur vi ska göra med våra bekymmer.

Vi skall kasta dom på honom. Antar att det ska tolkas att om vi bär dom fram till honom riskerar vi att ångra oss på vägen och ha med dom tillbaka. Eller att vi lämnar en del men tar en del med oss tillbaka. Nej, kastar vi dom finns det ingen återvändo.

Man kan också läsa att han uppmanar oss att komma till honom med våra bördor så skall han skänka oss vila. Inte betala för den vilan. Den är fri. Lite konstigt då att vi inte är mer villiga att göra den byteshandeln.

Det står att han ser i det fördolda. Han ser alltså det som händer inom oss. Den brottningskamp som kan vara inom oss. Därför kan vi frimodigt lägga fram vår sak och han lyssnar och hjälper.

Oftast är det ingen ide att oroa oss. Var dag har nog av sitt och sin plåga.

Så…… kan vi bestämma oss för att sluta att oroa oss så kommer det att betyda mycket för oss.

Jag har uppräckt att den oron man kan gå och bära på kan bli lättare. Den blir lättare när man pratar med någon om det. Det är som att man får hjälp att bära den. Så tynger den inte sinnet och man kan slappna av lättare.

Glöm aldrig den vägen när oron tränger sig på.

Kanske kan du vara en sådan som blir en medbärare.

En sak som gjort gott inom mig är dom gånger jag kunnat få bli till sådan hjälp. Så värdefullt och ger en större och djupare mening i livet.

Publicerat den

Att påminna sig om… – ”I kärlekens tjänst”

Du som följt min blogg sista tiden vet om att jag försöker styra om mitt liv. Att återhämta mig från en lång tid av för hög belastning.

Jag har uttryckt mig i tankar som att ”bad jag än gör behöver det bli fler + än -. Alltså att när jag summerar så behöver jag så ofta det går känna att det tillförts mer energi än det har dränerat mig på detsamma.

Det låter som en glidartillvaro. Men det är långt därifrån. Och jag är smärtsamt medveten om att det är lätt att trilla tillbaka. Det är väldigt lätt att dra i gång. Visst är livet så att det ibland tar mer energi än det ger. Men det får helt enkelt inte bli så för ofta.

Så ett steg jag nu arbetar med är att jag försöker påminna mig om varför jag gör det. Att det är lika viktigt med mer + än – även denna månad som det var i början av september. Då jag mådde sämre.

Att påminna mig om hur livet ska vara och till vilket pris. Hur mycket får det ena och det andra göra anspråk på mig?

Vad ska ligga på mina axlar och vad kan andra hjälpa mig med?

Därför är hållningen ”påminnelse” som är viktigt just nu.

Är så tacksam för människor i min omgivning som tagit som sin uppgift att påminna mig om att gå hem i utsatt tid. Som känts sig manade att uppmuntra. Som uppfattat att det inte är lätt att ändra på ett väl inarbetat mönster. Som hjälper mig att se lite längre. Som vet att en påminnelse inte är så dumt. Somliga ber om ursäkt för det medan jag istället uppmuntrar dom att fortsätta att påminna.

Dom som varit i dessa tassemarken och känt av utbrändhet vet vad dom talar om. Att lyssna på dom ger mig mod att fortsätta arbetet att få till livet.

I grunden handlar det också att påminna mig om varför jag gör det jag gör. Vad är min drivkraft? Vad är mitt mål med det jag gör? Var är min passion? Hur kan jag på bästa sätt använda den passionen på ett långsiktigt bärande sätt så att jag inte på nytt närmar mig gränsen till att gå in i väggen?

I den bransch jag är i är det just passionen som för oss längst. Inte statistik. Inte snittpriser. Inte ”piskan” att sälja mer och mer och mer. Om passionen finns, kärleken till uppdraget, drivkraften som mottagaren ger, då kommer mycket med av bara farten. Men den som bara drivs av siffror och kalkyler tappar den viktigaste beståndsdelen – kärleken till uppdraget.

Erik som är grundare till Erikshjälpen hade ett sätt att påminna sig om det. Han signerade sina brev med deviset ”I kärlekens tjänst”.

Där vill jag vara. För då tror jag att jag kan balansera företagsekonomi med dom djupa kärleksfulla värderingarna. För tappar vi det i det vi gör kommer det bara att bli ett företag bland alla andra företag.

Så, i kärlekens tjänst, kommer jag att bygga mitt arbete på så länge jag jobbar på Erikshjälpen.

Publicerat den

Uppenbarligen är flexibilitet inte så enkelt

Att vara flexibel är väl något alla vill på något sätt. Att kompromissa är väl på ett sätt hur livet fungerar. Man får ibland igenom sin tanke och andra gånger inte.

Om man tittar på försöken att bilda regering är det rätt uppenbart. (Klart att S är sura för att alliansen röstade bort dom. I och med det blir det svårt att tacka ja till en inbjudan till samarbete). När det väl kommer till sanningens minut så blir det inte lika lätt.

Slutsats: Att samarbeta över blockgränsen är bara aktuellt om man själv sitter i förarsätet. Att samarbeta är bara okej om man själv bjuder in.

Återigen tänker jag hur lätt vi har att tänka först och främst på vårt eget. Samarbete och kompromiss kan aldrig bara krävas och förväntas endast från motparten. Man måste gå före och visa den goda viljan.

I riksdagen är det ju i och med detta kört att bilda regering. Ingen kommer att verka för blocköverskridande lösningar fast man menar att det måste till. Så nyval/extravalet lär bli den lösningen som måste till.

Mellan oss som individer, jobbarkompisar, grannar eller vad det än är måste det ske på ett annat sätt. Vi måste lära oss att om vi ska komma vidare måste vi kunna vara flexibla och kompromissa. I ett samarbete är det viktigt att se till helheten. Man får bjuda på något för att få något annat.

Om vi inte är flexibla kan det stå oss dyrt. I vårt land kan det bli kostsamt med ett extraval. I vår gemenskap kan det kosta gemenskap och förtroenden. I sig är det rätt kostsamt.

Vi behöver lära oss flexibilitet och kompromiss. Då kan vi komma framåt.

Publicerat den

Tio (10) år kvar!!

Läste i en artikel i expressen om klimatet. Att vi har tio (10) år på oss att rädda klimatet på vår jord. 10. Tio. Inte 100. TIO. Och man menar att vi kan göra det på tio år.

Först tänkte jag att ”va skönt.” Det är ju rätt okej tid. Sen läste jag mer….. ”men det kräver mycket mer sv oss än det gjort tidigare”.

Hm Hm Hm Hm

Vänner på denna jord!! När ska vi fatta allvaret i det klimathot vi själva skapat?

Samtidigt anser somliga att det inte alls är något problem. Det är bara skapat för att vi ska bli rädda

Betänk att det bara är tio år kvar. Det är ganska kort tid. När jag tänker tillbaka till 2008 känns det nästan som igår. Lite överdrivet kanske men du fattar. Vänd då i tänket och tänk att det är 2028. Vi är snart där.

Det innebär att vi behöver fatta läget.

En relevant fråga är ”Vad kan vi göra för att dra vårt strå till stacken?” Vad kan vi bidraga med? Det är dags att tänka om.

Vi har väntat länge nog. Nu krävs det dubbla insatser.

Artikeln beskriver det så här:

För oss här i Sverige går klimatförändringen att beskriva som att klimat-, temperatur- och vegetationszonerna förskjuts norrut med hastigheten av en mil per år.

”Åh, då tar det ju lång tid…… ” En förödande tanke. Om vi vill att våra barn och barnbarn ska få leva på en bra jord, den enda vi har, så får vi allt tänka om.

Men vet du va?

Det är fortfarande möjligt att rädda vår jord. Det är det fantastiska med denna artikel.

Så nu bestämmer vi oss för att rädda världen.

Publicerat den

Kan vi prata?

Hur många gånger har inte ett samtal förändrat så mycket?

Både du och jag är väl medvetna om att det funnits i vår historia, både din och min, stunder då ett samtal varit det som gjort skillnad.

Ibland känner vi att vi ska ta kontakt med någon. Vi känner på oss att vederbörande behöver ett uppmuntrande samtal. Jag vet hur det känns när någon hört av sig precis i rätt stund. Det betyder så mycket. Sådana signaler ska vi ta på största allvar. Jag tror att vi hör sådana maningar inom oss just därför att vi ska följa dom. Det finns en mening med dom. Men kanske är det så att vi allt för ofta blir lite fega. ”Inte ska väl jag…”. Vi blir rädda för att göra bort oss.

Sen tänker jag att när vi själva behöver ett samtal så behöver vi söka oss till någon. Våga sök upp någon.

Tänk vad ett samtal kan få betyda för oss. Samtalet som på ett förunderligt sätt gör gott med oss. Därför är det så viktigt att få prata av sig.

Sen finns det också det tysta samtalet. Då vi bara finns vid varandras sida. Blickar pratar med varandra. Kanske berör vi varandra. Likaså där händer det något bra med oss.

Prat kan trötta. Men det kan verkligen göra gott med oss

Publicerat den

Söndagstankar – Att hämta kraft

Alla är vi beroende på något sätt av elektricitet. Det mesta vi gör behöver den kraften.

Var några dagar i Kenya. På en konferens om bistånd, projekt och partnerskap. Många var det som hade sina datorer mm igång. Många behövde kraft. Många grendosor gjorde det möjligt. (🙈)

Jag vet inte vart du hämtar kraft ifrån. För mig har det varit speciellt viktigt att hitta kraft. Att livet får fler + än – Då har promenader varit en del av den processen.

För mig blev denna grendosa en påminnelse om att vi hämtar kraft från samma källa. Vi kan gå till samma gudstjänst, be till samma Gud. Vi liksom jackar i i samma grendosa som hämtar kraft från Gud.

Att hämta kraft från Gud är en del av att skapa fler +. Det är inget hokus pokus. Samtidigt som den fysiska kraften behövs så behövs det kraft i vårt liv. Det inre livet. Här kommer uppkopplingen till Gud in. Där han möter oss till vår inre människa.

Att jacka i blir vår del i det. Annars får vi inte del av kraften. Enkel och tydlig bild. Men så sann.

Så jacka i och be om kraften. Den finns där.

För den som inte riktigt lever i en tro på Gud på det sättet kan tycka detta är rätt konstigt. Men det är just i detta man inser hur verklig Gud är. Att man tydligt märker hur kraft tillförs i kontakt med den osynlige guden. Det händer något när man jackar in i bönens grendosa.

Publicerat den

Vi har ett resultat!!

Vi har ett resultat.

Alla vi Erikshjälpsbutiker fick ihop 3 180 750kr. Det är ett nytt rekord. Ca 400000kr bättre än förra året.

Det är så fantastiskt. Tänk vad pengar det blir när det är många som är med.

Så stort tack till alla gåvogivare och kunder.

Publicerat den

Det är ju helt fantastiskt!!!!

Som jag väntat på detta. Jag tror inte jag är ensam. Det borde ha skett för länge sedan. Men nu är det tydligen rätt tid.

Dr Denis Mukwege, chefsläkare på det PMU-stödda Panzisjukhuset i Demokratiska Republiken Kongo, blev årets mottagare av Nobels fredspris för sin outtröttliga kamp emot det sexuella våldet i Kongo.

Det är så rätt att han får det. Kan inte bli bättre. Mukwege har med sitt liv som insats handlat så att hans ord inte ekat tomt.

Lyssnade till Roland Boij som arbetat ihop med honom. Han sa att Mukwege verkligen såg varje person, varje patient. Med ett genuint engagemang.

Bakgrunden är det sexuella våld krigets armé använder. Det visar hur sjuk vår värld är. Vilken skev människosyn allt för många har.

I en sjuk värld är ”mycket tillåtet”. Det verkar som att alla normer försvinner. Då kan man göra vad som helst. Att utsätta kvinnor för våldtäkt är fruktansvärt. I ett land som Kongo innebär det utanförskap. Man blir inte längre accepterad. Så slår man sönder samhällen med annat vapen än skjutvapen.

Dr Mukwege är värd detta hederspris. Han om någon är en värdig mottagare. Äntligen blir det av!! Den dag som han tar emot fredspriset bör vi alla stå upp i respekt.

Skulle du vilja uppmuntra Dr Mukwege och arbetet på Panzi-sjukhuset kan du ge en gåva via PMU. Du kan också skicka din gåva via den kyrka jag tillhör. Missionskassan  Pg 29 07 76-4.

Du kan också swish. Missionskassan 123-667 21 74 Du märker det med Dr Mukwege så förmedlar vi det till arbetet på panzi.

Publicerat den

ReDo för ett nytt liv

Igår började jag på en kurs som heter ReDo. ”Att hantera sin vardag på ett annat sätt”.

Nu tror jag inte att denna kurs ger mig ett helt nytt liv med en totalförändring. Utan snarare en bra justering. En sådan justering som jag försökt att skapa under en tid.

Så man skulle kanske kunna se det som samma Pedher men på ett nytt sätt

Inser att det inte är så lätt till förändring. Likaså kan det nya vara lite skrämmande. I det gamla vet man ju vad man har. Men ska man förändra, vill man något nytt så får man anta utmaningen och öppna sig för något nytt.

Så jag tänker att jag är ReDo för ett nytt liv. Där livspusslet går ihop. Där livet inte går i 120. Där livet får tid för reflektion och kan levas hållbart.

Klart jag reflektera mer idag över livet än jag gjort på några år.

Skulle tro att vi alla behöver göra det. Vad vill vi med våra liv? Vilket tempo vill vi ha.

En tanke jag haft sista tiden är att jag hellre säger att ”jag vill vara rädd om mig” än att ”tänka på mig själv”. Samma sak kan tyckas. Men jag tycker vår värld är så egofixerad. Så för mig känns det bättre att tänka på att vara rädd om mig. Jag tror nämligen att mitt i allt, då vi behöver fundera över vårt eget liv, behöver vi också se andra. Blir vi för jag-centrerade kan det gå fel.

Vad gör du av ditt liv? Håller du på att springa in i den berömda väggen? Hinner du inte reflektera? Återhämta dig? Ger du ut mer än du får in? Då är det hög tid att göra dig ReDo för ett nytt liv. Ingen kommer att tacka dug för att du tog i för mycket. Så länge man ger mer än man behöver är det inget problem. Men när det blir tid för att återhämta sig är det inte lika generöst. Så ingen kommer att tacka dig. Så ta kontrollen själv.

Välj rätt väg innan det är försent.

Publicerat den

Tänk vad snabbt det kan ändra sig….

Tänk vad snabbt det kan ändra sig. Känslor kan verkligen spela en spratt.

Ena stunden kan det kännas uppåt och nästa stund nedåt. Ena stunden hopp men sen hopplöshet. Det kan gå fort mellan glädje och sorg, mellan tillfredställelse och missbelåtenhet.

Det kan påverkas av yttre omständigheter eller att tänket strular till det.

Det kan vara bra att påminna sig om vad man bygger sitt liv på. Likaså vad som driver oss. Allt för att vi inte skall dras med av yttre faktorer som gärna slår undan benen på oss.

Då kan det bli lite lättare att stå pall. Att inte ge upp så lätt.

Då påminns vi om att vårt värde inte sitter i det vi gör utan i den vi är.

Om vi lyckas hålla fokus på målet kan klara att låta vissa saker som vill slå ned vårt mod få mindre uppmärksamhet. Lättare sagt än gjort. Men då är det bra att ha goda vänner som hjälper oss uppmuntran.

Vänner som lägger axeln till och bär är beundransvärda. Världen behöver fler av dom. Det är i livets svängningar dom blir så oerhört viktiga. Kan vara den avgörande skillnaden på att fortsätta istället för att ge upp.

Gör allt du kan för att vara en sådan vän. Det kommer att välsigna dig över tid.

Man kan inte nog uppskatta sådana vänner. Finns egentligen inget som räcker till för att visa den uppskattningen. Men ett ”Tack” från djupet av vårt hjärta kan vara mer än nog. För vi vet vad det står för.

När det svänger mycket, ta det lugnare. Det kommer att bli bättre.