När tiden stannar för en stund….
Det finns tillfällen då det är lugnt. Då man bara liksom vilar eller bara sitter ner för en paus.
Så finns det dom stunderna då det känns som att tiden stannar för en stund.
Du har säkert upplevt dom. Tystnaden är lite mer än bara tystnad. Den är vilsam skön och evig på något sätt. Den tränger inte på utan lever med på ett förunderligt sätt.
Ibland har jag dåligt samvete med att bara inte göra något. Man ska ju vara effektiv. Producera. Skapa.
I jämförelse med en sådan situation är denna tidlösa tystnad himmelriket.
Att vara i ett torp som stått där under oerhört lång tid finns förutsättningarna för det. Tiden har på ett sätt inte stått still. Idag finns det el och vatten. Men då det begav sig var man hänvisad endast till det levande ljuset och eldstaden. Förr var det häst och vagn som passerade ute på vägen. Nu både bilar och fyrhjulingar.
På ett annat sätt står tiden still. Trots att många levt i denna stuga (har säkert varit hög skrik även här) så finns det en ro av evig stillhet.
Vad gör en sådan evig stillhet med oss? Ja, det visar sig väl med tiden när den väl börjar ticka igång igen. Kanske är det mer intressant vad den gör med oss just då, här och nu. Kanske kan den beskrivas som en inre rening. Tanken får rensas ut. Det finns liksom en brist på påverkan. Bara mobilens lilla pling då och då från omvärlden.
Det är då pulsen går ner. Kroppen får vila från måsten. Man gör det man känner och vill.
När tiden stannar för en stund hinner kroppen ifatt. Inte konstigt att man blir trött att hela tiden försöka springa ifatt tänket och alla måsten. Men nu kommer den ikapp. Och det är nog det som gör att man finner ro och frid. Man blir ett med sig själv igen.
När tiden stannar för en stund hittar man hem igen. Att vara vilsen är i sig en ofrid som tär. Därför behöver vi tillfällen av tidlös stillhet. Då blir vi hela igen.
Pedher´s blogg 