När det blir för mycket business tappar vi närheten till det mänskliga och behovet av närhet. När det blir för mycket socialt kan vi lätt tappa fundamentet till en sund ekonomi som ger långsiktighet.
Så både hjärta och hjärna behöver vara med.
Och kanske är det just så livet måste levas. Så om vi glömmer hjärtat så blir det mer kallt. Glömmer vi att vi behöver en ekonomisk grund så att vi inte tappar fotfästet.
Med bara huvudet med kan det lätt bli egoistiskt. Med bara hjärtat med kan man tappa bort sig självt.
Så Erikshjälpen secondhand , PMUsecondhand, myrorna, Ge för livet och allt vad man heter – om man tappar hjärtat är man förlorad som en biståndsorganisation. Om man tappar huvudet kommer man få svårt att bli kvar i sitt uppdrag. Så hjärtat och huvudet måste gå i samma takt.
Alltså denna helg var inte mycket vila. Jag hjälpte yngste sonen att flytta. Jag är ju rätt van vid sådant. Men visst tar det ändå på krafterna.
Ändå känner jag en vila av tillfredställelse. Att hjälpa någon annan ger en god energi. För den som inte kan spegla sig i det har något att upptäcka här.
I början av pandemin – kommer du ihåg att det pratades mycket om att hjälpa andra. Att handla mat tex åt grannar. Många blev volontärer. Det organiserades hjälp och många anmälde sig. Vet inte hur det är med det nu. Men där tror jag många upptäckte det underbara i att hjälpa andra. Vi fick många samtal i butiken från folk som vill stödja oss få som var kvar och möjliga att jobba.
Tänk att kroppen kan vara lite trött men ändå känner man sig utvilad på något sätt.
För det händer någonting med oss när vi hjälper andra. Det är som att det ligger i människans gen att vara generös och hjälpa en medmänniska.
Så se dig omkring. Det finns säkert någon som kan behöva dig. Blev påmind om en bibelvers av en kollega i förra veckan.
”Sänd ditt bröd över vattnen, för med tiden får du det tillbaka.” Predikaren 11:1 NUB
Nu kanske det har mer med mission att göra kanske. Men jag undrar om det inte kan appliceras på detta med att hjälpa sin nästa också. Man blir välsignad av att hjälpa andra. Fundera på det… en dag som denna …..
En sångstrof som kommit till mig flera gånger senaste tiden är en del av sången ”Min Gud tillhör äran” av Andrae Crouch. Första delen handlar om hur jag kan tacka för allt jag är med om. Texten är :
Hur kan jag tacka för allt som Du gjort för mig. Varje liten sak är bevis på Din kärlek till mig. En lovsång från miljoner änglar kan inte uttrycka min tacksamhet. Vad jag nu är och nånsin kommer att bli lämnar jag helt åt Dig.
Hur ska jag kunna tacka för allt gott Gud gör mot mig? Inte ens miljoner änglars alla ord räcker till. Tänk vad mycket vi har att tacka för. Inser det när man läser om mannen i Klingbergs månadsbrev från Tanzania. Mannen som tar sig fram med kryckor. Han har förtvinade händer. Fötterna är som klumpar omlindade med något tyg. Benen är förvridna. Men det är han som är klippan i gemenskapen. Han har visat att man kan utföra något med ett gravt handikapp. Texten om honom kommer längst ner i bloggen. Men hur tufft än hans liv är är han fylld av tacksamhet till Gud.
Våra liv har så mycket att tacka för. Vi behöver stanna upp och se det. För det ger ett mer nyktert seende på allt det övriga.
”Vad jag nu är och nånsin kommer att bli lämnar jag helt åt Dig.”
Det är min bön och längtan. Vad jag nu är , vad som än kommer att ske, vad jag än kommer att bli, lämnar jag helt åt Gud. Hans ledning är viktigare än alla andra beslut jag kommer att ta resten av mitt liv. Kanske något för dig också att ha som devis i livet.
Här får du hela låtens text:
MIN GUD TILLHÖR ÄRAN
Hur kan jag tacka för allt som Du gjort för mig. Varje liten sak är bevis på Din kärlek till mig. En lovsång från miljoner änglar kan inte uttrycka min tacksamhet. Vad jag nu är och nånsin kommer att bli lämnar jag helt åt Dig.
Min Gud tillhör äran, min Gud tillhör äran, min Gud tillhör äran för allt som han gjort. Med sitt blod har han frälst mig, med sin kraft har han lyft mig. Min Gud tillhör äran för allt som han gjort.
Oh jag vill leva mitt liv så att det helgar Dig min Gud. Och blir jag upphöjd i mig själv, låt mig blicka upp till Golgata.
Min Gud tillhör äran, min Gud tillhör äran, min Gud tillhör äran för allt som han gjort. Med sitt blod har han frälst mig, med sin kraft har han lyft mig. Min Gud tillhör äran för allt som han gjort.
Text & musik Andrae Crouch.
Mannen med kryckorna (från Klingbergs månadsbrev):
” ….. Efter en stund kommer en man in som tar sig fram med hjälp av två kryckor han har under armarna. Han har svårt deformerade händer. Hans ben är förvridna och fötterna är som klumpar inlindade i något tyg. Han är smutsig och ser sliten ut. Han sätter sig på en stol och vi undrar för oss själva vem han är. Evangelisten tar till orda igen och börjar berätta om Frank, mannen med kryckorna. Han är klippan i församlingen. Han är den som sett till att det blivit en kyrka. Han är den som berättar för andra om sin tro. Frank får sen tillfället att berätta med egna ord. Hans berättelse lämnar ingen av oss oberörda. Han berättar hur han hela sitt liv levt med sitt handikapp, hur han hasat fram på rumpan när han skulle ta sig någonstans. Han berättar om hur han fick höra talas om Jesus och hur han blev frälst. Han ansikte skiner nu upp i ett brett leende. Han berättar hur han fick frid i sitt inre och hur han började se sin tillvaro och omgivning på ett annat sätt. Han berättar om hur han kom i kontakt med ett sjukhus och att de där utförde några operationer för att räta ut hans ben så gott de kunde. Han berättar vidare om hur han hittade en kvinna som ville gifta sig med honom, om hur de fått en son och om hur underbart livet är. Han strålar när man fortsätter att berätta om hur han initierade kyrkbygget. Församlingen bestod då av 8 kvinnor och han som enda mannen. Han skrattar och pekar på sig själv och säger lite ironiskt ”och ni ser ju vilken man jag är”. Frank och hans fru kom överens om att det skall byggas en kyrka i byn. Frank lyckades få daglönarjobb på andras odlingar. Han berättar hur han satt ner i åkrarna och grävde med sina förvridna händer. De pengar han fick in köpte de cement för. När de andra såg att han kunde så började de också ge av det som de hade. Kyrkan byggdes trots att alla odds var emot dem. Det som inte skulle kunna gå, det gick och det blev ett vittnesbörd i hela bygden. Frank avslutar sin berättelse med att säga ”om jag kan tjäna Gud med mitt tillstånd, så kan alla det”. Vi ber att Frank skall be för oss alla. Han ställer sig upp, stödd mot sina kryckor och börjar att be. Omedelbart förstår vi att han har med Gud att göra. Han tackar Gud för hans välsignelser, för hans godhet, hans omsorg och hans hjälp genom allt. Han ber för oss alla att vi skall förstå vad vi har i Gud och att vi skall kunna tjäna honom helt och fullt. Vi lämnar platsen förundrade, glada men också lite skamsna. ”Gode Gud, hjälp oss så vi inte blir för bekväma så vi inte kan ge oss helt och fullt för dig och ditt rike”.
🍊 En god avslutning på en dag kan vara att äta en apelsin. Har haft en god vana sen en ganska lång tid att avsluta dagen med att äta en eller kanske två apelsiner. Ska visst vara nyttigt.
Ett annat gott sätt att avsluta en dag är att gå en promenad vid solnedgången
Att njuta av vågskvalpet och solens glittrande strålar i vattnet. Alla fåglars sång. Det gör gott i själen.
Goda avslut är viktigt. Det kommer att bära med sig en väldoft i minnet. Dåliga avslut har en tendens att bli tråkiga minnen som ploppar upp då och då. Som kan förstöra en ny vandring.
Men ett dåligt avslut kan man bestämma sig för att försonas med. Att låta förlåtelsen få omsluta den. Att nåden får övertäcka den. Tyvärr är det svårt att få dessa dåliga avslut ogjorda. Dom finns där. Kommer kunna ploppa upp. Men vi kan lära oss att hantera dom. Att bli herre över dom. Därför blir nådens förlåtelse viktig. Till sig själv men också till det som var orsaken till det dåliga avslutet.
Det är då man är redo för att gå vidare. Så gör dig redo genom att låta nåden drabba dig själv till förlåtelse. Att kunna liksom Jesus på korset uttrycka ”förlåt dom för dom vet inte vad dom gör (gjorde)”.
Lyft sen blicken och se mot framtiden. Styr dina steg åt det hållet. Där kommer du att hitta nya möten, nya upplevelser, nya känslor och ett nytt liv. Det är din framtid. Inte livet som kan skymta i backspegeln.
Herregud&Co påminner oss om något så viktigt men så svårt.
Det som händer i morgon . . . det tar vi i morgon.
Innerst inne vet vi att det är sant. Men ändå så grubblar vi på det allt för ofta. Det är inte lätt att att bara bestämma sig för det. För morgondagens bekymmer kan vara nog så påminnande.
Påminna om en bibelvers. Du får den i två versioner.
”Bekymra er alltså inte för morgondagen, för morgondagen bär sitt eget bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.” Matteusevangeliet 6:34 SFB15
”Oroa er alltså inte för morgondagen, utan lös problemen den dag de dyker upp. En dags bekymmer räcker mer än väl.” Matteus 6:34 NUB
Vi behöver verkligen leva i detta löfte. Att lära oss att den dag som inne är räcker för oss. Morgondag kan vi inte göra så mycket åt. Inte genom att grubbla på den.
Ibland kan det faktiskt vara bra att sova på saken. Då händer det mer än vi tror ibland. Fast vi sover. Som om att sömnen jobbar åt oss på något förunderligt sätt.
Kanske det ligger något i att det handlar om att bestämma sig. Vid några tillfällen har jag lagt märke till att jag hamnar i ett annat läge i grubblandet när jag knäpper mina händer där jag ligger i min säng. Det är som att dom knäppta händer drar in friden. Pröva det någon gång.
Det är som att dom knäppta händer kopplar upp oss till han som är herden som visar omsorg. Som för oss till sköna ängar och vatten där vi finner ro. Kostar inget Wi-Fi utan har en fri uppkoppling. Det är som Gud kommer nära. Han som lovat vara med oss alla dagar nära. Så det handlar mer om att upptäcka hans närhet igen.
Nu är det gjort. Jag har fått min första dos vaccin. Det blev visst Pfizer.
Jag tänker att det finns alltid risker med mediciner och vaccin. Men jag tror att vi överreagerar på biverkningarna. Med all respekt för den som råkar ut för dom. Risken att inte vaccinera sig är klart större. För mig själv, för min stadsdel, min stad, mitt land och faktiskt hela världen.
För mig var det ett enkelt val. Inte tränga mig före. Men ta emot vaccinet när det blev min tur. Och det har jag nu gjort. Gör det du med.
Vi utsätter oss för risker hela livet. Den första som händer är väl när vi föds. Kanske även tidigare. Jag vet inte vad du sen har mött. Men bara att vi kör bil, flyger, åker båt, går över ett övergångsställe och, ja du vet vad, utsätts för risker.
Ibland omedvetet men ofta rätt medvetet. Vi till och med kalkylerar med dom. Att störta med ett plan är en minimal risk. Större risk att sätta i halsen när vi äter, typ. Ändå flyger vi. Ändå äter vi.
Alla val vi gör har sina risker. Och dom kan hämma oss. Göra så att vi inte vågar. Jag skulle bara vilja uppmuntrar dig till att våga. Dom allra flesta saker vi oroar oss för sker aldrig. Så vänd dom ryggen och våga istället.
Och du, när det blir din tur att vaccinera dig, gör det då. Det är vägen till att vi kan tämja denna pandemi och börja så småningom leva normalt igen. Vi ska inte vara dom som låter den blomma upp i en 4:e våg.
Du som följer min blogg har nog inte missat mitt intresse för SlowTv. Det kan vara älgvandringen eller att följa en vulkans utveckling.
Varje kväll på älgvandringen sänds höjdpunkter. Ett försök att samla allt det intressant som hänt under dagen. Ibland får den stunden vänta för att det just då händer lite för mycket (i SlowTv) (!).
Men visst är det så att höjdpunkter är ju något helt individuellt. För det jag tycker är en höjdpunkt behöver du ju inte alls tycka ens vara nära en höjdpunkt.
Så höjdpunkter är ju beroende på att någon just tycker att just det där är en höjdpunkt. För den är ju det fast inte. Samma sak är ju både en höjdpunkt men är det inte heller. Liksom lite schizofrent.
Och skulle vi bara tycka att andras höjdpunkter är just en bra höjdpunkt blir det ju ännu mer schizofrent. För då tycker vi något är en höjdpunkt fast det egentligen inte är det.
Jag tänker att du ska vara stolt över att du har en höjdpunkt du tycker är en höjdpunkt. För det är det viktigaste. Inte att andra tycker att du har fel. För just sin höjdpunkt gläder och välsignar dig. Så tillför den dig något viktigt i livet. En tillfredställelse.
En höjdpunkt är en kulmination. Alltså något som får sitt crescendo. Liksom sin fulländning. Ursprunget ur något som vuxit fram ur kanske något litet. Ett intresse som nått högre höjder.
Så finns det er höjdpunkternas ABC? Troligen inte. För en höjdpunkt är bara beroende av att någon tycker att det är just en höjdpunkt. Och det beror ju helt och hållet på betraktaren.
Så njut av din höjdpunkt. Det kanske bara ärende som förstår sig på den. Men det räcker ju – helt och hållet.
Någon sa ”det enda sättet att finna sig själv är att tappa bort sig själv”
Läste det från en man som heter Olle Carlsson. Han skriver sen: ”Tillit till en högre kraft är att upptäcka att även den väg som lett oss vilse leder hem till slut”
Jag vet inte om du gått vilse någon gång. Den som har gjort det har ofta hamnat i någon form av panik. Men bara känslan av att tro sig ha gott vilse är tillräckligt otäck.
Ibland kan man verkligen känna det som att man tappat bort sig själv. Det kan vara att man inte kommer till sin rätt. Att man är utmanövrerad. Det kan vara att man gjort fel val. Eller att livet helt enkelt tog fel vändning. Omständigheter gör att man nästan känner att man gått vilse. Eller sammanhanget man är i har gått vilse.
Det finns en djup sanning i det Olle skriver. ”Tillit till en högre kraft är att upptäcka att även den väg som lett oss vilse leder hem till slut”
Det finns en kraft att vända sig till när man upptäcker att man gått vilse. Och det är en klokhet att ta till sig. Att även den väg som lett oss vilse leder oss hem när Gud får ta hand om rodret igen.
Vi behöver vila i att vi kommer att hitta rätt och hem igen. Det är oftast närmare dit än vi mitt i oron känner. Det är inte kört. Ge inte upp. Det finns en plats för dig som är ämnad för dig. En plats som välkomnar dig i ditt rätta jag. Där du kommer till din rätt.
Det kan vara svårt att leva i en vilsenhet. Men glöm inte att komma rätt räcker med ett steg. Ett steg som gör att man inser att man inte längre är vilse. Att man där känner igen sig. Så ge inte upp.
Dom första gubbarna är ändå alltid dom första. Ja, alltså att köpa dom första svenska jordgubbarna får nästan kosta vad som kosta vill. Dom smakar alltid liksom bäst.
Nu är dom här, uppväxta i ett växthus i Sverige. Lite fusk kan någon tycka. Men skulle tro att det är så det får gå till. Det är ju bara början på maj månad. Och kanske det saknas lite av den mäktiga jordgubbssmaken. Men det är ändå jordgubbar.
Denna start blir bara tidigare och tidigare. Man har kunnat köpa från utlandet. Men det är svenska som gäller. Varför transportera långa vägar? Vi måste tänka på miljön.
Jordgubbar är för mig sommarfrihet. Dom påminner om att det snart är tid för årsvilan – semester. Om ganska precis två månader tar jag semester. En hel månad. Det kan bli verkligen skönt. Efter att ha avslutat mitt jobb i Jönköping och startat en månad i Eskilstuna.
Jag vet inte vad du förknippar mest med sommar. Jag tror att jordgubbar ligger på topp i den placeringen. I alla fall topp 3. Vad har du för topp tre när det gäller sommar? Mina två andra är nog grillkväll och promenad vid en solnedgång.
Med första av årets jordgubbar i munnen önskar jag er en go sommar. Glöm inte att njuta av dess intåg under maj. Tiden har så lätt att snurra på. Så är det helt plötsligt midsommar. Allt bara rullar på i ett högt tempo och vips så har augusti lämnat över till september.
Så bestäm dig redan nu för att ta till vara denna tid. Du behöver den säkert. Och jag höll på att säga att den behöver dig. För den är gjord för dig. Faktiskt. För dig!! Så njut.
Vägens folk – vilka är dom? Man kan tänka sig att det är asfalterarna. Förr såg man dom mest på sommaren. Men nu kan man se dom större delen av året. (Kanske en klimatfråga 🤔) Kanske är det alla som kör lastbil. Transportörerna. Dom ”ligger ju ute” på vägarna det mesta i sitt jobb. Det går ett program som heter Vägens hjältar på tv. Dom jobbar med att bärga bort bilar vid tex en krock. Och nog är dom hjältar när dom utsätter sig för stora risker.
För typ 2000 år sedan hade detta uttryck en annan betydelse. Det var det folk som följde Jesus Kristus. Så kallades de första kristna. ”Vägens folk.”. ”De som hörde till Vägen.” Det vill beskriva en kristen tro som är i rörelse. Att jag som kristen inte är framme – utan på väg. På väg till en bättre tid och värld.
Vägens folk kan ses som en livsstil. Alltså en tro som präglar mitt sätt att leva. Jag går på livets väg. Jesu livsväg.
Men vägens folk handlar mer om en relation med Gud. En livsgemenskap. Som en relation vi har med varandra som är mer än ytlig. Som ”bästisar” som man sa när jag var liten. Den man mest av allt ville vara med och det var ömsesidigt.
Hur går jag på den vägen? Är riktningen åt rätt håll? Om jag fortsätter på den väg jag går på nu, leder den då dit jag vill? Till himlens eviga liv? När man är ute och åker , på tex semester och ska till en viss plats, så behöver man veta vilken väg man ska ta för att komma dit. Så är livets väg också. Alla vägar bär inte till himlen.
Vägen till livet – det eviga livet – går genom Jesus. Jesus säger: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kan komma till Fadern utom genom mig.” Johannes 14:6 NUB. Att sätra sin tro och tillit till det är att sätta in sin livsGPS på rätt sätt
Vill du tillhöra vägens folk? Då kan denna vers hjälpa dig idag ”För om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst.” Romarbrevet 10:9 SFB15
Som avslutning ska jag citera några rader ur Jesaja bok 2:3 ”Han skall undervisa oss om sina vägar, så att vi kan vandra på hans stigar.” Det är ett löfte han infria genom sin Ande. Så vi kan fortsätta att vara vägens folk.
Pedher´s blogg 