Jag stannade till vid Rosariet på min resa genom Sverige. Förr kallade jag det för min egen trädgård. Bodde bara ett stenkast från den.
Att gå i en rosendoft är fantastiskt.
Att gå i denna trädgård är att gå från den ena underbar doften till den andra. Tänk att Gud skapat alla dessa blommor med sin unika doft. Man blir bara så välsignad och tacksam.
Går man på grusgångarna är det som att gå i en konstant rosendoft. Den bara finns där. Omsluter hela sin personlighet.
Ser man sig omkring vandrar många människor runt i parken. Tittar. Doftar. Fotograferar. Småpratar. Sitter ner med sina fikakorgar. Det är som en ända stor förnöjsamhet. Man skulle kunna tro att man hamnat i lustgården. Tack och lov har alla kläder på sig. Man är ju lite blyg liksom 😉
Det som också fascinerar mig är att det är alla åldrar på besökarna. Rosendoft och dessa vackra blommor lockar så många olika människor.
Tänk om man kunde anlägga en så vacker och gedigen trädgård hemma.
Bibeln talar om att vi ska vara en Kristusdoft. En doft som påminner om honom. När man går i Rosariets rosdoft kan man nästan misströsta att det är möjligt att dofta så gott. Visst, en liknande deodorant är väl kanske möjligt. Men tänk att genuint få dofta en Kristusdoft som gör att det blir som i Rosariet. Folk stannar till.
En kvinna går förbi mig där jag sitter i lusthuset. Hon lockar med sig sitt sällskap på bred gotländska. ”Ni måste bara komma och lukta. Det luktar så otroligt…… ” Där tog det slut. Man visste liksom att det luktade gott. En av fyra reste sig och följde med (?!).
När vi doftar så vackert Kristus så hoppas jag att fler än 1 av 4 hänger på. Dras med av doften. Upptäcker källan till doften.
In kommer några grabbar och sätter sig i lusthuset. Deras doft är en konstgjord stark deodorant. Inte alls så lockande doft i denna miljö av rosor.
Vi är inte kallade till att skapa konstgjorda dofter. Där vi försöker skapa en kopia av Kristusdoft. Det behövs inte. Det äkta är gott nog. Vi behöver inte skapa något själva. Han är vår doft. Han är vår utstrålning. Varför då förvränga den? Det är det äkta människan söker och vill ha.
Så gick sällskapet efter en kort stund i listhuset. Ingen ro att sitta stilla än längre stund. Och kanske är det signifikativt med vårt samhälle idag. Vi har inte tid med att lukta in doften av det goda och äkta. Vi drar vidare och missar det vackra. Det är så förunderligt.
Molnen drar in över Rosariet. Rätt mörka moln. Vinden tar i och kanske blir det en skur. Men doften vila kvar. Och det är det fina med doften av Kristus. Han räds inte det mörka. Han blåser inte bort. Han finns där med sin trygghet. Så stor är Gud. Tänk att få förmedla den Kristusdoften.
Två damer går runt bland träden ”Det där är valnöt – ja det är det ” säger den ena. Som att att övertyga sig själv. Och kanske är det så vi upptäcker det äkta. Vi stannar upp. Vi verkligen kollar in. Så misstar vi oss inte. Det är värt att kolla. Bekräfta för sig att man verkligen har hittat det.
Regnet drar in och helt plötsligt tar man skydd av träden. Och det är det Beckett fina med Guds skapelse. Den kan ge skydd för regnet. Och bara det är njutbart.
Jag drar vidare. Jag höll på säga – ut i verkligheten igen. Verkligheten är väl den att ibland har vi svårt att vara äkta Kristusdofter. Doften förstörs liksom av missämja eller klagosånger. Tänk om vi kunde lägga undan sådant så doften av Kristus får komma fram istället.
Rosenlunds Rosarie är värd ett besök om du har vägarna förbi.
Idag ber vi för riksdagsman Jessica Stegrud (SD)
Pedher´s blogg 