Pirra … Det skulle komma en olycka så kraftig att det skulle ringa i öronen hos den som hör det. Eller som Kärnbibeln uttrycker det,”hans öron skall pirra”.
Hur lyssnade man … Tänker att folket som gick förbi Jeremia måste förundrats över en man som står och talar högt rakt ut. Vi kan ana att man inte alltid lyssnade. Men jag har undrat hur dom reagerade. Kommer inte få svar på det men funderar ändå. Hur skulle det fungera idag …..
Du, Herre, övertalade mig … Kanske är det så i kallelsens vånda. Man inser det stora. Man får respekt. Man försöker ”komma undan”. Men till slut går det inte längre. Man kapitulerar och säger sitt ja. Och det är det bästa Ja man någonsin sagt. Ändå våndas man. Det ligger något i Jeremias ord ”Du grep mig och besegrade mig”. Ändå finns det inget av tvång hos Gud. Hade han sagt nej hade Gud funnit sig i det. Men han visste bättre om Jeremia än att ge upp i första taget.
Jag vill glömma … Jeremia försökte att glömma Guds kallelse. Han ville tystna. Men det händer något inom honom. Det blev en intensiv drivkraft som han inte kunde motstå.
Men Herren är med mig som en mäktig hjälte … Så landade Jeremia i sin kallelse. Han visste att den Gud som kallade honom var hans hjälte.
Misströstande man … Kapitel 20 avslutas rätt tufft. Denne Guds profet misströstade. När du misströstar är du i gott sällskap skulle man kunna säga. Men kom ihåg, stanna inte i denna känsla. Herren som är med dig är din hjälte!
Har du några tankar om detta avsnitt?
Pedher´s blogg 