Rubriken är hämtad från Ordspråksboken 12:3 i The Message.
”I ett träsk får inte foten fäste, men i Gud slår livet rot”
Jag har varit och fjällvandrat några gånger. Vid något tillfälle har jag försökt ta mig fram utanför leden för att spara tid och kraft. Inte alltid så bra val har det visat sig. Att trampa ner i ett träskhål är obehagligt. Att känna hur foten liksom sugs fast och man får svårt att dra den tillbaka. Och under den finns liksom ingen botten. Det är en minst sagt knepig känsla.
Det är en klar skillnad att röra sig i ett träsk landskap och ha fast mark under fötterna.
Vi kan hoppa från tuva till tuva och tycka att det är rätt häftigt. Är tuvorna starka funkar det kanske för en tid men inte annars. Pröva på massa, gå från sammanhang från sammanhang är att likna träskvandring på något sätt.
Tomas Sjödin skriver : ”Hos Gud får människan inte bara fast mark att stå, gå och vila på. Där slår livet också rot”, ”Dör djupa rötter finns utvecklas också de vackra kronorna”. Så bra sagt.
Du och jag behöver rota oss. Att finna sin fasta mark. Låta våra rötter krypa ner, djup. Den jordmån jag tänker på i detta sammanhang är Gud. Där får livet trygghet. Fasthet. Där får man en stabilitet som håller.
”men i Gud slår livet rot”
Pedher´s blogg 