När man vill förändring i livet eller i en organisation som en kyrka till exempel så ber man ofta om att Gud ska öppna ett dörrar för oss. Vi vill ju göra det vi uppfattar är Guds vilja.
Att då få gå in i ”öppna dörrar” som Gud har öppnat åt oss är ju så gott.
Vad jag tycker är problematiskt det är när man ser ’öppna dörrar’ men vi bedömer dom så olika. Somliga ser nog inte det andra ser. Somliga ser omöjlighet i den möjlighet andra ser möjlighet i.
Så står man där med en utmaning som en ser som vägen vidare medan en annan ser det som en stängd dörr.
Det är rätt så frustrerande. Så frågan kommer till mig….
Hur kan vi få en gemensam bild på en möjlighet som Gud gett oss?
Vad jag söker egentligen är hur får vi en samsyn på nästa steg? För visst måste vishet finnas med i beslutet. Men det är ju också en fråga om att se samma sak när vi ser på samma sak
Vi gör ju bedömningen utifrån vårt eget perspektiv. Inte alls konstigt. Utifrån våra egna parametrar. Egen erfarenhet osv.
Men när vi talar om ett andligt beslut behöver vi se det , så långt det är möjligt , utifrån Guds perspektiv. Hur hamnar vi där tillsammans tänker jag?
Dörren öppnas till en ny värld. Nya steg. Nya satsningar. Dörren kan föra oss in i något mer fruktbart. Ut från en öken in i härlighet, typ.
Men om vi inte anar samma bild av det som kommer på andra sidan kan vi få svårt att få in genom samma dörr. Därför behöver vi söka samma tilltal från Gud. Inte det jag själv först och främst vill höra
Det ser jag som den stora utmaningen. För om vi går in i dörr som Gud öppnat behöver vi inte oroa oss över att vi går in i något ensamma. Då följer han med oss på den resan. Så stor är den Gud jag tror på.
Pedher´s blogg 