Jag mötte uttrycket i en bok. Tycker om det sättet att säga det. Bed som om du vore ensam med Gud. Även när du ber offentligt.
För när man är på tu man hand med Gud förställer man ingenting. Man blir mer ärlig. Måste inte visa upp sig för någon. Visa på en ”präktig” bön med fina ord. Någon beskrev det som att man behöver inte spela teater. Man är helt enkelt sig själv.
Man blir också mer ”öga mot öga” med Gud. Bara han och jag liksom. Då kan man inte dra till med något. Utan man blir mer ”sårbar”. Mer ärlig. Mer sig själv.
Så jag tror det är en bra hållning i all bön. Bed som om du vore själv med honom. Då kommer ni närmare varandra på något sätt.
Att söka sig till en plats eller en förhållning att be så är så välsignat. För där stängs bruset av. Där blir det mer möjligt att få viska sin lågmälda bön som ändå Gud hör. Där får vi möjlighet att kunna höra hans tilltal bättre.
Så sök dig till bönevrån där du kan be ensam med Gud. Där kan du vara helt dig själv och inte ”luras” till att förställa dig på något vis. Där är Gud och du på tu man hand. En av de bästa platserna på jorden. Troligen helt enkelt den bästa.
Pedher´s blogg 