Igår kväll när jag var på väg hem från Strängnäs nåddes jag av hälsningen att Annika, Dans fru, hade fått sluta sina dagar. Det var nog väntat, men nu? Hennes kropp var redo sen länge egentligen för ett uppbrott men nu, redan? Man kan nog aldrig förbereda sig färdigt för ett sådant uppbrott.
Vi fick en fin stund tillsammans. Dan, Calle och jag. En stund av andakt och några sånger inramade med ett ord på vägen.
Annika var så trosviss. Hoppet om ett helande hade hon ända fram till uppbrottet. Hon var lika viss och full av hopp att om inte det skedde var resan given. Livet skulle övergå i det eviga livet med Jesus i himlen. Hennes liv stannade aldrig. Det gick vidare. Vidare hem till Gud.
Jag är övertygad över att när hon ikväll tog sitt sista andetag här på jorden tog hon sitt första i himlen. Hon är hemma.
Livet blir lågmält när man möter en person vars liv gått vidare. Livet blir skört och vackert. Livet har fått ett nytt ljus och en ny hållning.
Livet blir inte så självklart när man möter döden. Livet blir på riktigt då. Det är så overkligt verkligt på något förunderligt sätt.
Var rädd om dig. Vi har inget löfte om morgondagen. Ett vet vi – en dag får vi möta dom som gått före. Vi kan inte förbereda oss tillräckligt bra inför det. Ett kan vi göra. Det är att göra vårt liv till en lovsång till vår Herre. Att göra klart med vår relation till Jesus. Då först blir vi redo.
När livet går vidare vill vår Herre möta oss på vägen
Pedher´s blogg 