Jag har mött under några år en intressant företeelse. Något jag uppfattar finns i vår samtid. Lite överallt typ. En situation jag bekymmersamt funderar över.
Jag uppfattar att man söker ett ledarskap som är tydligt och vill föra framåt. Utveckla och utrusta. Men bekymret är att i samma andetag vill man göra som man själv vill.
Slutsatsen på det blir nog tyvärr att man söker bara det ledarskap som gör den rättvisa som passar in i sin egen rättvisa och blir efter det man själv vill.
Så länge det inte sker gör man som man själv vill. Så stångar sig det efterfrågade ledarskapet sig helt slut. För hur man än försöker göra det som efterfrågas så finns inte kraften och viljan att följa.
Jag tycker mig se det på många olika ställen och situationer. I samhället, skola, föreningsliv och i kyrka. Det ger en oberäknelig, rörig situation. Inte minst blir den hållningen näst intill handlingsförlamning. För inga beslut kan tas och om dom tas gäller dom inte i praktiken. Det är djupt bekymmersamt.
Uppfatta inte det att jag vill ha ett ledarskap som kör över och blir ”diktatoriska” och som inte kan och får ifrågasättas. Inte alls så. Men jag ser med oro över läget som uppstår i detta sätt att leva och agera.
Det blir än mer bekymmersamt när ”alla” inblandade inte ser och förstår det. Man kör på utan att genomskåda varför det inte blir en progress framåt.
Man blir djupt ödmjuk inför en sådan utveckling. Den brukar sällan vara samlande utan mer splittrande. Engagemang brukar avta. Osäkerhet gör att man inte vill utsätta sig för den oro detta innebär. För ledarskapet blir vingklippta och den större gemenskapen blir en osäker grupp som far mellan olika viljor och man tar helt enkelt slut i kärleken till sammanhanget man en gång brunnit för.
Ibland talar vi om ’överlåtelse’. Alltså att man stärker sig under ett ledarskap. Minns en kollega jag hade för några år sedan. Vi hade en överenskommelse. Vi hade lovat varandra att underställa oss varandra. Vi hade godtagit att den ene hade rätt och möjlighet att tala in i den andres liv. Korrigera eller förmana. Att var vi slarviga på något sätt kunde vi tillrättavisa varandra. Ett töntigt exempel: började vi slarva med våra kaffemuggar kunde vi säga till om det. Vi ville hålla en hög exilens över vårt sammanhang. Ett gemensamt beslut om vägen framåt hjälpte oss att hålla fokus.
Jag letar efter hur vi kan på ett vist sätt komma runt detta och hitta tillbaka till vägen. Kanske handlar det om att släppa misstron till sin nästa. Att våga lita till att den är på rätt spår. Att lägga ner sin stolthet. Att våga släppa kontrollbehovet. Att ödmjukt lyssna. Att sätta tilltro till vad den andre kan och har att tillföra.
Gud hjälpe oss att hitta fram genom denna tid.
Pedher´s blogg 