När jag var lite och skulle gå till skolan var det oftast raka vägen dit. Då kunde jag fokusera bra på att liksom komma i mål. Att komma försent in i klassrummet var det värsta jag visste. Men hem var det en hel annan sak. Tror jag skrivit om det någon gång i min blogg. Då var det definitivt inte raka vägen väg hem. Det fanns väldans mycket att upptäcka på vägen hem. Jag var en upptäcktsresande. När jag insåg att alla andra kompisarna inte fanns med på samma väg så blev jag nog varse om att jag borde nog gå hem.
När jag skall gå hem från jobbet är det ingen bra ide att gå igenom hela butiken för att gå till bilen. Alltså, det blir typ aldrig raka vägen till bilen. Någon ropar på mig. Jag upptäcker något som jag borde göra. Det händer nästan alltid något.
Raka vägen är kanske inte min grej …
En omväg, eller stopp efter vägen, eller prata med någon, kanske fundera lite, alltså det är väl själva resans ide. Förr Vile jag snabbt åka från A till B och helst inte stanna någonstans. Men nu är det en helt annan sak. Den raka vägen ”dit” har bytts ut till flera stopp efter vägen. Tänk så det kan bli.
Raka vägen är kanske inte min grej … längre
Jag skulle tro att den som inte har den raka vägen hem kommer upptäcka så mycket mer än den som ”kör” lite krokigt i framfarten. Sen kan man ju köra fel och måste vända. Men om man inte hade kört fel hade man ju missat det man såg efter den vägen.
Så ”omvägen” är nog ett underskattat fenomen. Vi behöver mer ”omvägar” till folket helt klart. Visst, det tar mer tid men tänka vad det kan få innebära massa intressanta platser och möten.
Så testa ett liv som inte är raka vägen fram……
Pedher´s blogg 